PRS Lupple och Emma07

Den senaste veckan hade varit fullkomligt fantastisk. Zacharias var lyckligare än nånsin med Benjamin - hans fästman, han var fortfarande inte van vid tanken på det - och det kändes som om allt också var bättre än nånsin tidigare emellan dem. Han kunde inte säga att han såg särskilt mycket fram emot Marys planerade fest, han skulle hellre ha varit själv med Benjamin - men det skulle ändå bli trevligt att träffa vännerna och umgås lite. Han log genast brett då han kände sin älsklings armar omkring sig, älskade den känslan och att han var så otroligt gullig förstärkte ju bara det. Hur gick det ens an att alltid vara så otroligt gullig och härlig?
"Snygg? Jag ser snarare ut som en fisk på torra land jämfört med dig." svarade han med ett brett leende och besvarade mjukt hans kyss. Han skulle ju ändå få vara med honom, så den här kvällen skulle nog inte bli så tokig trots allt.
Så fel han hade. Allt det försvann genast då de kommit in i lägenheten och han fick syn på Benjamins föräldrar - istället låg paniken farligt nära till hands, och han kramade hårt Benjamins hand i ett försök att lugna sig. Han kunde inte låta sig få helt panik här inför allt folk. På nåt underligt vis var han nästan tacksam för allt folk som kom fram och gratulerade dem - det tvingade de båda att tänka på något annat än hans familj. Också Matthew och Zachs mamma var där, vilket var en rätt stor lättnad ändå - åtminstone Matthew. Zach litade helt på honom, och han visste att ifall det blev något - vilket kändes som en rätt stor risk - så skulle de få hjälp av honom.
Han var dock själv förvånad av den lilla känslan av ilska som började tävla med paniken medans han tvingade sig att åtminstone svara dem som kom och pratade med dem. En ilska riktad emot dem, för vad dem hade gjort emot han och hans älskling. Att dem ens haft mage att dyka upp här, för att gratulera deras förlovning - som om de skulle vara glada för den.
Hans tankar avbröts lite av att Matthew kom fram, med en något mer allvarlig min än de andra gästerna.
"Jag antar att ni inte sagt något till Mary eller Anton? Jag vet inte hur vi kan få dem att gå, men ifall ni vill gå eller något så kan jag säkert hitta på någon ursäkt." sade han med en något oroad blick på de båda, och Zach var för tillfället otroligt tacksam för sin bror. Han lyckades nicka lite.
"Tack." sade han, hade ingen aning om hur han skulle lyckas ta sig igenom den här kvällen utan att drabbas av total panik inom en rätt snar framtid.

Benjamin såg Matthew men kunde inte riktigt förstå hans ord. Gå? Alla borde gå. De borde ha en helikopter och flyga till en annan stad. De borde börja springa men han kunde knappt stå upp och han hatade att han inte kunde vara stark för Zacharias. Bara blicken han fick från sin far fick honom att vilja släppa. Kasta ringen och bara glömma alltihop vilket fick honom att må ännu sämre. När större delen av alla gäster gått vidare till fördrinken började hans pappa gå mot honom.
Det tog honom ungefär två sekunder att släppa Zacharias hand och halvt knuffa honom mot Matthew för att få honom ur skottlinjen.
Och hans far var framme och la en hand på hans överarm som såg vänlig ut men det var ett hårt grepp. Lutade sig längre fram som för att gratulera honom.
" Benjamin. Detta är skamligt. Jag trodde dina känslor var starka för honom men du drar ner honom till helvetet med dig. Det finns ingen förlåtelse för de synderna du begått och kommer begå." Viskade han med en sån obehaglig röst innan han släppte taget, gav Zacharias någon typ av leende men det var bara obehagligt och gick tillbaka till sin fru.

Benjamin kände sig yngre, mindre, som om han hade blivit kapad vid fotknölarna och han mådde illa som om han var på väg att spy. Han hade svårt att andas. Allt hade varit så underbart tills nu. Hans föräldrar och bror gick in till fördrinkarna och hans syster gick fram och kramade om honom när hans far inte såg.
"Åh lillebror. "Viskade hon och pussade hans panna och såg sedan på Zach.
" Jag är ledsen." Sa hon och kramade hans hand försiktigt innan hon gick efter dem andra.
Benjamin försökte komma på hur man tog av sig skorna och rocken. Men han hade tillräckligt mycket svårighet att komma ihåg hur han andades. Om han bara kunde få Zach att lämna. Om han bara lyckades hålla honom säker.
Mary skuttade lyckligt fram och kramade om de båda. " Visst är det underbart? "Kvittrade hon och verkade ha noll kompetens att läsa av en social situation.
"Mm vilken överraskning." Fick Benjamin svagt fram och försökte le trovärdigt och hon kramade om Zach igen innan hon nästan dansade iväg och pratade med gästerna.
"Du borde åka hem." Sa han till Zach och höll blicken på sina fötter.

Att i princip bli bortknuffad från honom gjorde ingenting bättre - Benjamin hade varit det stöd han hade, det ankare som fick honom att lugna ner sig, och bara att vara ifrån honom fick paniken att växa igen. Han hade ingen aning om vad de skulle ta sig till, vad de ens kunde göra. De måste försöka härda ut, hur omöjligt det än kändes. För tillfället lika osannolikt som om de skulle slå ner en meteor här. Han tvingade sig att lugna sig lite då Mary kom, att hon verkade så glad hjälpte på något underligt vis Zach - men inte på det vis man kunde tro. Istället kände han sig minst sagt irriterad på att hon anordnat det här och ovetandes utsatt dem för det, och den ilskan dämpade väl paniken något uns. Men bara väldigt lite.
"Vems idé var det att bjuda hans föräldrar?" lyckades han fråga henne, kunde inte hålla tyst om det även om hon verkade ha bråttom iväg. Han vände sedan blicken till Benjamin igen, att det kändes såhär konstigt emellan dem så snart efter att allt varit helt fantastiskt fick paniken att växa explosionsartat igen. Han klarade inte att det skulle bli sämre emellan de båda igen, det fick inte komma på fråga. Han skakade på huvudet.
"Jag lämnar inte dig" lyckades han få fram, med en nästan skakig röst - det var hans älskade Benji, som han vågade visa sina sådana sidor för. Han vägrade lämna honom, vad som än hände - han var livrädd och nästan panikslagen, men av samma anledning ville han heller inte släppa sin älskling ur sikte. Matthew hade ursäktat sig och gått mer inåt rummet ungefär samtidigt som Mary - han ville ha ett öga på både killarna och Benjamins familj, men också låta killarna få prata lite ifred vilket dem säkerligen behövde.

Mary skrattade till och vände sig mot Zach vid hans fråga.
"Min såklart? Det är ett förlovningsparty. Familjen är ett måste då." Log hon och såg på honom som om hans fråga var allt annat än rimlig och hon försvann iväg för att titta till gästerna.

Benjamin tog tillfället i akt när de var själva och ryckte med sig Zacharias in till köket som var nästintill tomt och han kände att han behövde be om ursäkt för miljoner saker. Han behövde skydda honom, han behövde hålla om honom och han behövde avsluta detta. Vilket han någonstans visste var den dummaste tanken han någonsin haft. Han hade så mycket olika känslor och att skrika verkade rimligt men han stod bara tyst tills han inte längre kunde hålla sig.
Han nästan kastade sig mot honom och omfamnade honom och gömde undan ansiktet mot hans bröstkorg.
Han kände några tårar, han visste att han inte var ett bra stöd för Zach när hans föräldrar var i närheten och han behövde vara det men han hade svårt nog att hålla ihop sig själv.
"Jag är ledsen."Viskade han och ville säga något mer men släppte taget när någon harklade sig.
Han bror stod där och iakttog det hela. Han vände om i panik och hans bror verkade inte arg utan snarare förbluffad kanske lite besviken. Han var inte säker.
" Jag har hunnit gå runt i lägenheten ett tag innan ni kom." Sa han och la fram en bok på bänken och Benjamin stirrade på den. En av böckerna han skrev i- underbart.
"Jag hann läsa ganska mycket. Det var väldigt intressant. Det jag har kommit fram till är att du länge kämpat med det här." Sa han och gestikulerade mot Zacharias.
" Du verkar som lyckligast när.. han är hos dig. Jag vet att far är svår Benjamin. Men att han är här betyder något. " Sa han och vände sedan blicken mot Zacharias.

Han stod länge och studerade honom och sträckte lite på sig. " Såra inte min lillebror. " Sa han innan han vände om och gick iväg och Benjamin svalde hårt.
"Vi borde gå. "Viskade han lågt och försökte greppa efter Zachs hand och när han väl fann den så började han nervöst pilla med hans fingrar.

Hans tystnad fick Zacharias mage att närmast krampa av oro - tänk föräldrarnas närvaro fått honom att ändra sig? Det vore utan minsta tvekan det värsta tänkbara. Att förlora honom, det skulle aldrig gå. Men kramen han fick, lugnade ner hans oro lite och han lade genast armarna hårt omkring honom, borrade in ansiktet mot hans huvud för att på något vis både stötta honom och själv bli stöttad. han ryckte genast till av harklingen, som än en gång fick hoppet att sjunka och paniken att stiga uppåt igen då han såg vem det var.
Hans ord förundrade dock Zach. Visserligen vågade han kanske inte påstå att han verkade trevlig emot åtminstone Zach, men det var väl åtminstone en klar förbättring ifrån resten av hans familj.
Att Benjamins far var svår kändes väl närmast skrattretande. Svår? Snarare hemsk, ifall man frågade Zach. Men det skulle han kanske inte säga högt till Benjamin. Han mötte osäkert Benjamins brors blick.
"Aldrig" lyckades han säga, fann att det här nästan fick honom lite lugnare. Och att han skulle såra Benjamin fanns inte på kartan, aldrig någonsin att han skulle göra något sådant medvetet. Han kramade Benjamins hand för att nicka lite - han ville därifrån så snart som möjligt, men hans bror hade sått lite tvivel och nästan hopp hos honom.
"Du har inget att säga förlåt för" sade han först, hade inte fått en chans att säga det tidigare. Han drog sedan lätt efter andan.
"Jag vill härifrån, men ändå undrar jag om vi inte måste ta oss igenom det. För våran egen skull, för att kunna övervinna det på nåt sätt" sade han tveksamt, det kändes skrämmande som bara den men han undrade också ifall dem inte behövde komma över det.

Benjamin avskydde det han sa men samtidigt visste han att det var sant. De behövde på nått sätt lägga detta bakom sig.
Han var inte speciellt chockad över att trots det Zach hade gått igenom att han var det modigaste av dem.
De både var nog rädda och fruktade hans familj men samtidigt hade hans familj någon underlig makt över honom.
De fick honom alltid att tvivla på sig själv, på det han kände. Han hade inte ens bytt några ord med dem ännu och tanken hade redan kommit om hur fel det var och att han borde avsluta det.
Vilket han absolut inte förstod, om det var hans oerhört lönlösa försök att göra sin familj nöjd eller rädslan han hade för dem.
Han fortsatte nervös att pilla med Zachs fingrar, liksom lyfte dem upp och ned och över och under varandra.
"Okej, men låt oss hålla Matthew nära. Jag vet att jag borde vara en bättre fästman och ett bättre stöd men jag. "Viskade han och tystnade sedan. Han släppte taget om Zach och tog sig ut i hallen, hängde av sig sin rock och tog av sig sina skor och stod sedan och stirrade rakt fram, åt det hållet dem alla befann sig.

Zacharias var nästan både lättad och rädd för att han gick med på det. Någon liten del av honom hade ändå hoppats på att han skulle säga nej och att de kunde åka hem och glömma all den här rädslan igen.
Men dem måste kämpa. Dem kunde inte gömma sig för evigt, de måste möta problemen och ta sig över och igenom dem. Det var vad som gällde nu, dem måste ta sig igenom det här ihop. Han gick med Benjamin några steg ut i hallen, tog av sig och stannade sedan upp honom. Han tog båda hans händer och lyfte dem, för att ge dem en lätt kyss.
"Du är den bästa fästmannen någon hade kunnat önska sig. Vi tar oss igenom det här tillsammans." bad han mjukt, önskade självklart att han fick så mycket stöd av honom som möjligt - gudarna skulle veta att han sannerligen kunde behöva det - men han hade också full förståelse för att Benjamin också hade det jobbigt och behövde mycket stöd. Det enda de fick göra var att försöka finnas där för varandra. Han sänkte händerna igen, höll kvar hans ena hand för att sedan gå in i rummet där de andra var innan han hann ångra sig igen. Väl där kom paniken krypande igen, men han försökte allt han kunde att försöka trycka undan den och istället försöka locka fram den där ilskan igen, bara vilken känsla som helst för att tävla med paniken.

Benjamin log svagt av hans ord men fann inte sin röst och kunde inte heller säga något passande tillbaka.
Han följde med honom bortåt men hann ångra sig minst tio gånger den korta biten till rummet.
När de båda stod där så greppade han hårdare om Zachs hand och la andra handen runt hans midja.
Kanske för att han ville ha honom nära, för att han ville hjälpa Zach men också för att inte själv ramla ihop.
Blickarna riktades på dem när gästerna märkte dem och Benjamin kunde säga sin fars avsky trots att han stod på andra sidan rummet.
Han visste inte vad det var som fick honom att agera, men han la sin hand mot Zachs kind, den vänstra handen så att ringen syntes. Gav honom ett leende och kysste honom som om det inte fanns någon morgondag för helt ärligt tvivlade han på ifall de skulle bli en morgondag.
Gästerna hurrade och klappade men hans far kokade. Han kände det.
Han avslutade kyssen och ledde sedan helt in Zach i rummet och tog emot fördrinken och de alla började prata tills Mary tystade rummet.
" Jag skulle vilja visa några bilder medan vi väntar in att middagen blir klar.
Hon kopplade in sin mobil med bildspelet i teven och bilderna började rulla.
Det var äldre bilder och nyare bilder. De var lyckliga bilder, roliga bilder och oerhört söta bilder. Han kunde inte riktigt minnas vart dessa bilder var tagna men när han såg på Marys finurliga min så förstod han att hon måste samlat ihop massa bilder från många olika källor.
Han blev oerhört chockad när han såg en bild från kvällen de möttes.
Han hade ingen aning om att det fanns bilder på dem från den festen och man kunde nästan känna känslorna som bilden visade ut i rummet.

Zachs tidigare beslutsamhet om vad de skulle göra avtog mer och mer ju längre in i rummet de kom, men Benjamin fortsatte vara ett stort stöd för honom - bara känslan av hans arm om sin midja gjorde så otroligt mycket.
Det hans älskling gjorde sedan var han så otroligt stolt över honom för, att han hade mod nog att göra det mitt framför ögonen på hans familj. Men det betydde så otroligt mycket, och bara det att dem fick uppbackning ifrån resten av gästerna betydde också det mycket. Han besvarade omedelbart kyssen, log stort och stolt emot honom och beslöt sig där och då för att han skulle klara det här, han skulle klara att låtsas som om hans familj inte vore där. Det spelade ingen roll - det här var deras stund, de borde fira att han hade en sån fantastisk fästman och han tänkte inte låta dem förstöra det. Han var nästan imponerad och förvånad själv över sina tankar - att han ens kommit så långt, för en tid sedan skulle han inte ens ha tagit sig såhär långt utan en panikattack.
Han log stort då han fick se bilden från när de träffats, hade ingen aning om vem som tagit den - men att få vara här med honom, och få se alla bilder ifrån alla lyckliga minnen han hade ihop med Benjamin fick honom otroligt nog lycklig trots vissas närvaro. Han kramade Benjamins hand, log mjukt emot honom. Att de kunde stå här och glädjas trots allt var fantastiskt - ändå skulle nog Mary få höra ett och annat senare.
"Det känns som en evighet sedan nu" sade han med ett leende vid minnet av den dag då han för första gången mött honom.

Att Zach gav honom sitt stolta leende fick Benjamin att växa otroligt mycket och han kände sig faktiskt modig. Oerhört modig.
Han höll hans hand hårt och lutade sig lite mot honom och studerade bilderna för att sedan studera Zach och rodnade lätt.
" Det var en evighet sedan." Viskade han och kramade hans hand hårdare.
"Jag var så nervös den dagen och så kom du. Med alla dina frågor- jag trodde jag skulle dö." Viskade han så bara Zach hörde och lutade sig mer mot honom.
"Men jag ville kyssa dig hela den kvällen." Viskade han lågt och rodnade igen. Han hade aldrig berättat det men bilderna väckte alla minnen igen.
Han kunde höra hur alla andra diskuterade bilderna om hur vackra dem var och det var dem verkligen. Det var bilder som var tagna vid perfekta tillfällen.