Någon som vill rolla Hungerspelen?

"Det gör inget, se till att bli stadigare på handen så kan du pricka rätt med den där." ler hon mot honom, hon förstod honom. Han påminnde henne så mycket om sig själv från första spelen fast hon hade vart mycket bättre på att dälja det hela. "Du lär dig." sa hon bara och ser på snögrottan och nickar. "Jag kan ta första vaktpasset." sa hon och pekade på ett träd i närheten och såg på Numa. "Får jag låna din båge? Det är enklare att träffa med den från ett träd." ler hon och lossar en av dolkarna från bältet. "Här du kan sova med den om det känns tryggare." säger hon lätt.

(Gillar din signatur, nu började den snurra i mitt huvud : D)

Mars märkte inte leendet som prydde hans läppar då han såg på ordväxlingen mellan Numa och Vicinia. De hade verkligen börjat tycka om varandra, kanske för att de varit så lika. Men hon började likna Mars allt mer, och han mulnade vid tanken.
Elena nickade och kröp in i hålet, åtföljd av Numa. Mars gick fram till Vicinia och kramade om henne.
"Är du säker? Om du är trött kan jag ta första passet."

( Tackar x) Började det snurra i ditt huvud? xD )

"Ja, jag är säker och dessutom är det enklare att vara vaken nu. Än att hålla sig vaken efter man har sovit." sa hon och kramade honom tillbaka.
"Jag väcker dig sedan." ler hon och kysser honom, och gör sig sedan redo att klättra upp i trädet. "Numa tar inget pass, han behöver sin sömn och han är tillräckligt rädd som det är." säger hon allvarligt och klättrar lätt och smidigt upp och sätter sig på en gren. Så att hon ser allt runt omkring sig men att ingen ser henne.

(Låten, Merry och Pippin sjöng ju den där i LotR 2 tror jag :p på tal om LotR, vems tur är det att svara på det rollet?)

Mars nickade och kravlade in i hålet. Han skulle aldrig låta Numa hålla vakt.
Det var varmare under snön, men grottan Elena och Numa grävt var väldigt liten. De låg alldeles intill varandra och var tvungna att krypa fram. Elena tände en ficklampa hon tydligen haft i sin ryggsäck och gav Mars en chans att undersöka innehållet i sin. Där fanns en till ficklampa, en filt, en sovsäck, en vattenflaska, vantar och elddon.
Mars packade in allt i ryggsäcken på nytt och lade sig till rätta bredvid Numa. Elena låg på andra sidan av honom, och då hon släckte ficklampan blev det alldeles mörkt.

( Aha, den äger C: Det var du ^^ xD )

Vicinia såg sig om och hon gillade inte vad hon såg. Ett snölandskap betydde ingen växtlighet, vilket betydde varken någon mat eller några blad till helning. Förutom granskott då, det kunde man äta. Och köttet måste de då tillaga, vilket betydde eld, vilket betydde att bli upptäckt. Hon huttrade till, det var kallt, riktigt kallt. Undra hur många spelledarna skulle få dö på med hjälp av kylan? Hur många hade vart smarta nog att gräva ner sig?
Hon ser sig om, inget har hänt och månen stod mitt på himlen, så hon hoppar ner och ropar lågt på Mars men håller sig undan, så han inte ofrivilligt skulle skada henne.

Mars sov utan att drömma, men vaknade vid ljudet av Vicinias röst. Numa sov vidare, men Elena skruvade oroligt på sig. Mars kravlade ut ur hålan och sträckte på sig. Han kunde inte längre känna sina tår eller fingrar, och började röra på dem tills blodet åter cirkulerade.
"Gå och sov, jag väcker er i gryningen", sade han lågt åt Vicinia. Med ändast månens ljussken var det samtidigt kusligt och vackert i skogen, men allt verkade varar lugnt. "Lämna bågen åt mig", viskade Mars och drog Vicinia intill sig i en passionerad kyss. De hade klarat sig vid liv ett dygn.

Vicinia besvarade kyssen, honlog. De hade båda klarat sig ett dygn och ja de andra med. Hon gav Mars bågen men innan hon kröp in nickade hon åt Numas håll.
"Har tänkt på det, tycker vi ska försöka få honom att inte döda, att han slipper det. Man mår bara dåligt av det, han mår bättre av att slippa ifrån det." sa hon allvarligt och kröp in i grottan som värmts upp av de andras kroppsvärme. Det pirrade i kroppen då hon kände lite av värmen sippra tillbaka. Hon slänger en blick ut innan hon vänder sig om på sidan och blickar in i Numas rygg. Hon hade börjat känna för honom som en storasyster för sin lillebror, hon ville att han skulle slippa allt detta. Visst ville hon så med Mars med, men han var av ett annat virke, han klarade det. Helst av allt ville hon ha alla dem därifrån, hon gäspade, slöt ögonen och somnade tillslut.

Mars stirrade efter Vicinia och nickade. Hon hade rätt. Hur mycket deras far än hade försökt hade han inte lyckats göra Numa till en mördare. Han hade varit stark, insåg Mars och såg sig om efter en plats att hålla utkik från. Nära till fanns en jättelik sten, täckt av snö som allt annat.
Mars försökte klättra upp på den så tyst han måddes, och fick anstränga sig för att andas genom näsan då han satte sig på den.
Först då solen färgade himlen ljusblå hände något. Mars hade försökt röra på sina lemmar under natten för att inte förfrysa något, och i det tysta landskapet hade han snabbt fått syn på elden som flackade mellan träden.
Efter en sekunds tvekan hoppade han ljudlöst ner från stenen och började smyga mot eldskenet. Han strängade bågen och placerade en pil mot strängen. En pojke i femton års åldern värmde sig vid elden. Han hade lyckats fånga en ekorre, som han nu grillade över lågorna.
Om Mars hade sett elden kunde någon annan också se den, och om det var de andra karriäristerna skulle de hitta Mars och deras grotta påsamma. Pojken måste dö för att Vicinia och Numa skulle hållas säkra.
Mars andades ut och släppte iväg pilen, som borrade sig genom pojkens rygg. Han flämtade till, men Mars rusade fram och drog sitt svärd över pojkens hals. Ett kanonskott ljöd i tystnaden, men Mars sparkade snö över elden och tog upp ekorren. De skulle kunna äta den, och dessutom hade pojken haft en liten ryggsäck med.
Mars kastade en sista blick på pojkens kropp och började sedan gå tillbaka till deras lya. De skulle behöva röra på sig.

De vaknade tvärt i grottan när kanonskottet ljöd alldeles nära. Elena och Vicinia kom snabbt ut ur grottan, men inget verkade vara fel...förutom att Mars var borta. Numa kravlade sig upp bakom dem med sömnigt ansikte och såg sig skrämt omkring. "Vad händer?" sa han skrämt, men Vicinia visade med fingret att han skulle vara tyst.
Elena höjde sitt spjut när det prasslade i buskarna, men de andades lättat ut då det var Mars.
"Du lever." ler Vicinia och ser förvånat och ganska roat på ekorren i hans hand. "Så du har vart ute och jagat grillat kött" flinade hon lätt. Även om hon förstod vad han hade gjort.

Mars torkade svärdet i snön innan han steg fram till gläntan där de grävt sin lya. De andra hade rusat ut antagligen vid ljudet av kanonskottet. Han nickade åt Vicinias kommentar.
"Vi äter upp den och flyttar sedan på oss. De andra karriäristerna kan mycket väl följa våra spår hela tiden." Mars drog ut käppet pojken använt för att spetsa ekorren och delade ut bitar av det flottiga köttet. Han gav alla en lika stor del och åt sin snabbt, medan han hela tiden granskade omgivningen och lyssnade efter analkande steg.