PRS Kkaebsong & JustAFriend

Var inte det där bara en saga dock? En dum saga som modern haft på repeat under Zhìyuans uppväxt?
”Har du någonsin hört uttrycket alla män är vargar?” undrade Jianyu tyst och petade löst till sin son i pannan. ”Tja, i vår släkt är det mer än sant”, fortsatte han och rätade på ryggen.
”För några få, olyckliga satar”, rättade modern, som fortfarande såg sådär bister ut. ”Var tredje generation”, började hon sedan och lät de smala ögonen glida mellan Max och sonen. ”När den näst äldsta sonen får sin första förälskelse..därav alla män är vargar. Det är en påminnelse. En pinsam påminnelse som tydligen har drabbat min enfaldiga son”, sade hon stelt och satte sig på huk framför Zhìyuan. ”Vi trodde aldrig att någon skulle bli kär i honom..att han redan är en skamfläck på vårt släktträd är bara extra ironiskt.” Åh, tack mamma. Du är så otroligt finkänslig med dina ord. Dra åt helvete, snälla. Inte hade de förvarnat Zhìyuan heller. Tack så jävla mycket, minst sagt.

Det där lät helt klart som en sägnen eller saga. Inget som kunde hända i verkligheten. Fast nu satt han ju där, bredvid en varg(tja varulv, om en nu ska vara korrekt). Så då kunde det väl inte vara annat än sanning? Fast allt lät fortfarande för sjukt för att vara sant. På så många sätt.
När näst äldsta sonen får sin första förälskelse. Förälskelse. Herregud. Det här var definitivt för mycket för Max stackars hjärna att ta in. Alldeles för mycket. Med en ytterst förvirrad blick försökte han få ögonkontakt med den jämnårige. Försökte använda tanketelepati. Ja, var generellt desperat över att vete och förstå om det där verkligen var sant.
"Säg inte så", svarade han kort på kvinnans hårda ord. Nej, hon skulle hålla sig borta från att säga sånt om Zhìyuan. Han var allt annat än en skamfläck.
"Kommer han stanna såhär för alltid?", frågande han sedan mjukare och tystare. Blickade upp mot mannen istället. Han verkade betydligt trevligare.

”Nej nej”, försäkrade Mr Huang och skakade på huvudet. ”Nåja, ingen annan har gjort det i alla fall, om nu böckerna talar sanning”, fortsatte han och slängde en lätt road blick över de två ungdomarna.
Vad i helvete är det som är roande med det här? Vad har jag gjort för att förtjäna ett sånt här öde? Åh, jag hatar er två så jävla mycket! Återigen kom det inte ut några ord, men det betydde inte att Zhìyuan inte gjorde sig hörd. Bra, nu var han inte bara orolig över sin egen framtid längre, utan även förnedrad och irriterad.
”Det borde lösa sig inom någon dag eller så, ge det lite tid”, sade han och började rota omkring i sina fickor, för att dra upp en näve med galleoner. ”Även om det kom lite som en överraskning är ingen av oss förvånade. Pojken har blivit vargen och vice versa..men men, det är som det är. Ingen av oss kan göra någonting åt vilka hemskheter våra förfäder ägnade sig tyvärr”, mumlade han och sträckte galleonerna mot Max. ”Ta och hjälp honom köpa lite anständiga kläder, han har ingen känsla för stil.” Tack igen. Snällt sagt.

Han nickade långsamt och blickade tveksamt upp mot Mr Huang. De där roade blickarna alltså...
Ingen annan i alla fall. Skulle det räknas som lugnande? I så fall fick det definitivt rakt motsatt effekt. Det där var allt annat än lugnande. Hela Zhìyuan verkade ju vara ett undantag. Nu lät ju det väldigt negativt, vilket det kanske ibland var. Men inte alltid. Nej. Och det negativa var väl typ uteslutande att det var jobbigt för den jämnårige. Ja, enligt Max i alla fall. Han hade ju dock store bekymmer med att hitte en endaste liten brist med den andre så ja, kanske inte rätt person att yttra sig om sånt.
Och vice versa. Det kändes som att allt som lämnade de där läpparna var små gåtor.
"Öh, okej", mumlade han som svar. Vad skulle han ens svara på något sådant? Om han skulle utgå från klädseln Zhìyuan burit på tåget så stämde väl egentligen det där ganska bra. Men Max hade ju ingen rätt att bestämma sånt. Inte bestämma över Zhìyuan.
Och jösses, vem gick ens runt och bar på sådär mycket galleoner? Ja, uppenbarligen Zhìyuans föräldrar men...mycket pengar.

Det var väldigt praktiskt att ha ett tjockt lager med päls som täckte ansiktet. Annars hade det nog varit blossande rött och synligt för alla andra i rummet. Nu var det åtminstone bara Zhìyuan själv som visste om rodnaden. Däremot kanske det skulle komma att ändras om någon fick för sig att nypa tag i de pälsiga kinderna igen - de var liksom ganska så överhettade.
”Mr Huang! Ska ni bara gå? Är ni inte det minsta oroliga över er son överhuvudtaget?” Protesterade professor McGonagall och skyndade bestämt efter föräldrarna när de valsade ut från salen, som om allting var normalt.
”Vad finns det att vara orolig över? Det är som det är, inte sant? Låt det bara vara så kommer det att bli bra i slutändan”, försäkrade Jianyu, utan att sakta in.
”Men..!” Började rektorn bara för att bli bemött av en ytterst kall blick från modern.
”Nej vet du vad? Det här är inte den första gången någonting liknande sker och vi har inga svar på det hela!” Fortsatte hon kallt och skakade på huvudet, så att de mörka, välformade lockarna studsade omkring. Sedan slingrade hon armen om sin man och stegade hastigt ut från salen. Fy fan, vad pinsamt. Zhìyuan hade aldrig skämts så mycket i hela sitt liv. Tassarna låg över nosen och ögonlocken var hårt ihopknipna. Det hela var verkligen bisarrt. De hade ju inte ens gett sin son någon förvarning! Och så betedde de sig inte ens som om de gjort något fel. Snacka om bra föräldrar. Inte.

Skulle de redan gå? Bara sådär? De hade kommit, konstaterat att sonen blivit en varg, lämnat pengar och gått? Vem gjorde ens så? Om det vore Max det hela gällde hade troligtvis föräldrarna stannat i flera dagar. Tills allt blivit bättre. Inte hade de gått efter bara några minuter. Nej jösses, det kunde inte vara många föräldrar som tänkte så. Det vanliga var väl att vara överbeskyddande och orolig när ens barn råkat illa ut. Eller förvandlats till en varg(på ett ytterst smärtsamt sätt). Nej, Max kunde verkligen inte förstå sig på personerna som i stunden lämnade salen. Jösses.
Osäkert blickade han på Zhìyuan. Försökte läsa av hur han kände. Föräldrarna, åtminstone modern, hade ju inte varit sådär överdrivet trevliga och nu hade de lämnat. Max visste ju inte vilken relation familjen hade till varandra. Max själv hade definitivt börjat gråta om det var hans föräldrar som nyss lämnat. Ja herregud, definitivt.

Nej, Zhìyuan ville verkligen inte möta Max blick. Han ville inte tänka på vad föräldrarna precis gjort, hur de lämnat honom utan att tänka två gånger. Men det var å andra sidan så det fungerade i deras hushåll. Låt barnen upptäcka saker och ting själva, låt dem lista ut allting på egen hand och bla bla bla. Att fadern hade världens tendens at två och prata i gåtor förstärkte bara det faktumet. Däremot betydde det inte att det var okej bara för att det var så det fungerade i familjen Huang. Borde inte föräldrar oroa sig mer för sina barn? Jo, men kanske inte om de är varulvar och har genomgått liknande situationer innan? Äsch, sjuttonåringen orkade knappt tänka på det, då det bara gjorde extremt ont inombords att påminna sig själv om att ingen brydde sig om honom. Eller, ingen förutom Max. För visst gjorde han det? Brydde sig om Zhìyuan? Med en lätt kluven blick, sneglade slytherineleven upp mot den jämnårige innan de mörka ögonen genast gled ner mot golvet igen. Fan, sluta bete dig så ynkligt. Mamma och pappa har gått och du är fortfarande alldeles förlägen och fjantig. Ryck upp dig. De sa att det skulle ordna sig. Det kommer att ordna sig. Så. Då var det bestämt. Försikrigt kom den stora fluffbollen upp på benen och halvt om halvt kastade sig över Max - självfallet utan att tänka sig för.

Var det stelt nu? Nej. Eller? Åh, det fick det bara inte bli. Om de där föräldrarna förstört vad de två nu hade...nej, bara nej. Max skulle inte låta det ske. Inte en chans.
Med uppspärrade ögon blickade han upp på Zhìyuan. Jösses. Hjärtattack. Ena sekunden satt han där och nästa låg han på rygg på golvet med en gigantisk varg över sig. Den vargrädda Max. Kunde det ens bli konstigare? Jodå. Det kunde det nog med största sannolikhet bli. Varje gång Max trott de nått gränsen hade ju bara absurdare och absurdare saker skett så det kunde ju mycket väl komma att fortsätta vara så. Ja, herregud.
Nåväl, bakhuvudet gjorde bara lite ont. Stengolv var annars inte kända för att ta så väl hand om sådana. Bakhuvuden.

Huang Zhìyuan, vad fan håller du på med? Du är typ skitstor för det första, dina tänder är äckligt vassa och klorna likaså. Så varför kan du inte flytta på dig? Varför är kroppen typ helt frusen? Sjuttonåringen betraktade Max med stora ögon ett slag, försökte desperat få kroppen att lyda. Men det gjorde den inte. Istället sjönk han motvilligt ännu längre ner över den jämnårige. Jaha, nu satt han fast igen. Typiskt.
Förlåt, men det är inte mitt fel att du inte har lämnat mig ännu. Bra där, skyll ifrån dig så gott som det går. Som tur är förstår Max troligen ingenting av det du vill ha sagt, med det där knorrande gnällandet, så det är ingen fara. Var glad att han inte besitter förmågan att läsa tankar. Hade han gjort det..tja, då hade allting blivit förfärligt pinsamt.

Okej, ännu närmre. Närheten i sig var ju inget Max klagade på direkt. Nej herrejösses, verkligen inte. Däremot var väl situationen inte optimal och definitivt lätt absurd. Zhìyuan verkade ju inte ha några planer på att flytta sig heller. Minst sagt en lite knepig situation. Nåväl, förr eller senare skulle den jämnårige väl flytta på sig. Det var väl bara att ligga där och vänta... Äsch, klaga inte Max. Du älskar ju all den där pälsen. Zhìyuan. Vänta nu va? Vad tänkte du nyss? Nej. Nej nej nej. Fel fel. Seså, nu tar vi och glömmer det. Jupp, absolut. Pälsen var nice. Punkt.
Det där knarrande lätet var inte heller speciellt lätt att tyda. Max lät händerna vandra upp över pälsbergets hals. Fingrarna borrade ner sig i pälsen. Allt var minst sagt oklart. Men mysigt. Jadå, definitivt mysigt med.