PRS Kkaebsong & JustAFriend

Det hela var kanske underligt, men Zhìyuan trivdes förfärligt bra med att ligga tvärs över Max. Inte nog med att det var mysigt och bekvämt - utan det var även det mest perfekta stället att somna på. Fy skäms, för den hundrade gången. Du kan ju inte somna på Max, då kommer det troligen sluta med att han krossas eller något i den stilen. Och även om din hjärna är en enda stor sörja av känslor, så vet du faktiskt mycket väl att du inte vill det. Bestämt klättrade sjuttonåringen ännu längre över den jämnårige och placerade huvudet rakt över näsan på hufflepuffeleven. Men herregud, nu håller du på igen! Var det inte du som nyss konstaterade att du inte skulle kväva Max? Jo, jo det var det. Har du helt plötsligt gått och blivit lite extra korkad? För det verkar defintivt som det. Med någonting som efterliknande en morrning, var nosen ännu en gång i ansiktet på det stackars offret. Lukta, lukta, lukta. Åh..jag ger fan upp med mig själv.

Om Max inte känt sig liten innan, så gjorde han definitivt det nu. Och lite platt. Vilket väl stämde hyfsat in på verkligheten. Han var ju rätt liten. Och för tillfället en gnutta mosad. Tja, mer än en gnutta om en skulle vara sanningsenlig. I jämförelse med Max var ju den jämnårige gigantisk. I jämförelse med de flesta ioförsig. Han var ju minst sagt stor. Hur som helst så låg ju Max underst nu. Tryckt mot det kalla, hårda stengolvet. Hur mycket mer vägde egentligen Zhìyuan? Inte så förfärligt mycket kanske, med tanke på hur smal han var. Det mesta var väl egentligen fluff. Men ändå, det var definitivt en skillnad, även om det väl som sagt framför allt var storleken.
Nosen i ansiktet var mysig men lungorna klagade för fullt. Ja, det var ingen enkel uppgift, det där med att andas. Speciellt inte med en varg liggandes över bröstkorgen.
"Zhìyuan, jag kan inte andas", viskade han lätt panikartat. Jo, det där med andningen var trots allt något som ofta krånglade. När paniken slingrade sig upp längs med ryggraden. Nu var det ju inte på samma sätt, men fortfarande inte speciellt behagligt.

Inte andas? Va? Vad betydde det? Vad var språk för något egentligen? Zhìyuan rätade lite på sig och betraktade Max, med huvudet lätt på sned, innan det slutligen gick upp för honom. Men vad i helvete, din stora varg, flytta på sig! Det verkade i alla fall som om rösterna inne i huvudet på honom slutligen nådde fram, turligt nog. De mörka, lätt glittrande, ögonen spärrades med ens upp och sjuttonåringen flyttade genast på sig. Han var verkligen en sann fara för allmänheten - så desperat efter uppmärksamhet att han kvävde personen han var kär i till döds. Försiktigt flyttade han sig ytterligare någon meter åt sidan, utan att släppa Max med blicken. Sedan tog han ett lätt skutt över på den andra sidan av hufflepuffeleven, där nosen genast grävdes ner i ansiktet på den jämnårige.
Förlåt, förlåt, förlåt. Jag menade aldrig att typ kväva dig..åh, jag är så korkad. Och nu låter jag dig inte ens andas ordentligt. Fan, fan, fan. Zhìyuan satte sig ner med en duns på det svala golvet och vände nosen upp mot taket, med ett besvärat, tjutande läte. Huang Zhìyuan, på ritkigt? Alltså på ritkigt? Jösses.

När Zhìyuan slutat kväva Max(okej, stor fet överdrift) behövde hufflepuffaren kippa efter luft. Inte sådär panikartat supermycket, men kroppen hade definitivt lite syrebrist. Nåväl, inte många sekunder efter kändes allt typ som vanligt igen. Andas in. Andas ut.
"'Det är lugnt", mumlade han med ett litet leende när den välbekanta nosen vandrade omkring över ansiktet. Det kittlades. Och så var det mysigt. Det fanns inget att vara ledsen över. Max förstod ju att det inte var Zhìyuans mening att försvåra lungornas jobb. Nej, det var ju inte så lätt att komma ihåg det. Det fanns ju liksom redan så mycket att tänka och hålla koll på.
När den andre dock satte sig och började tjuta for Max upp. Han kröp nära den andre. Lät händerna kupa om kinderna, försiktigt hålla om det stora, ludna huvudet.
"Det är lugnt Zhìyuan. Jag lovar, det är lugnt", sa han långsamt och tydligt och blickade in i ögonen tillhörande den han tyckte om så otroligt mycket.

Nej, det var inte okej. Zhìyuan borde fan haft nog med hjärnkapacitet för att inse vad som var rätt och vad som var fel. Men tydligen hade han inte det. Inte ens i närheten. Slytherineleven blängde in i Max perfekta ögon, höll dem öppna tills dess yttersta. Sedan blinkade han till och sänkte dem. Usch, han var verkligen inte alls tillräckligt bra för den andre. Faktumet gjorde sjuttonåringen både frustrerad och förlägen på samma gång, vilket i sin tur förvirrade tankarna något alldeles extremt. Äsch, han var ju alltid förvirrad, så det var inte direkt en ovanlig företeelse. Det var bara det attt det var längesen Zhìyuan varit så bitter över sitt eget beteende. Han brukade ju inte bry sig ett skvatt för det mesta. Men nu gjorde han det. Väldigt mycket - han brydde sig väldigt mycket. Öronen ströks ofrivilligt bak på huvudet och kroppen sjönk ihop en gnutta.
Du borde inte bara förlåta sådana saker som om det inte vore någonting, idiot.. Och där var det där besvärande morrandet tillbaka. Mest riktat åt slytherineleven själv, men Der kunde ju vara svårt stt uppfatta för en annan.

Det där morrandet var minst sagt obehagligt. Mullrade omkring. Studsade fram och tillbaks i Max huvud. Öronen som ströks bakåt, kroppen som sjönk ihop. Allt allt allt. Och det i kombination med de sylvassa tänderna och klorna som vilken sekund som helst kunnat bidra till ett mord. Eller middag då. Om Zhìyuan skulle få för sig det. Max var övertygad om att det inte skulle ske men ändå... det var obehagligt. Något annat gick inte att påstå. Max backade långsamt undan. Lutade sig bakåt med händer som stöd mot golvet, bakom sig.
"Är du arg på mig?", undrade han tyst och osäkert. Med lätt skrämda ögon blickade han återigen in i den andres.

Urk. Nu kändes allting sådär hopplöst igen, så hopplöst att Zhìyuan bara ville komma upp på benen och slänga sig genom ett av de många fönstren. Det enda han ville göra i den stunden var att försäkra Max om att han inte var arg på honom, utan att allt var riktat mot slytherineleven själv. Men det gick ju minsann inte. Nejdå. Hans pappa hade varit väldigt angelägen om det där med att ge det lite tid. Däremot var det så att sjuttonåringen inte orkade ägna det hela någon tid. Han ville inte ens ge det hela en sekund till. Dumt, dumt, dumt - så sjukt, jävla dumt. Kunde det aldrig gå vägen för stackars Zhìyuan? Tydligen så kunde det inte det. Efter de små tankarna brast allting för sörjan i hjärnan och ett rent helvete bröt ut. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, upp och ner. Snacka om att få spring i benen, eller vad man nu skulle kalla det för.

Vadan detta? Nej, ännu en gång...eller snarare som alltid, blev Max bara ytterst förvirrad. Vad betydde ens det här? Nej? Ja? Det där obehagliga morrandet hade ju slutat, vilket var skönt, men resten? Den andre såg ju inte upprörd ut längre men all denna energi...
Tänk om en hade det. Tänk vad lätt livet vore. Eller? Nej, tveksamt. Zhìyuans liv verkade ju verkligen inte vara lätt. Energi var nog bra ibland. Under kontrollerade former. Den jämnåriges energi verkade ju åka berg-o-dalbana. Minst sagt.
Max bara satt och följde den andre med blicken med stora ögon. Ja, herregud.

Det lilla utbrottet kom till ett slut efter några varv runt salen. Zhìyuan, som gett upp hoppet om sin själsliga sundhet en gång för alla, gled ner på golvet med en ytterst utdragen suck. Bakom en gardin. Japp, så var det minsann. Han hade bestämt sig för att stanna där resten av kvällen, och den kommande dagen - om det nu skulle komma till det. Max fick komma om han ville, men sjuttonåringen ville verkligen inte skrämma den andre mer än nödvändigt. Eller irritera honom, för pälsbollen i fråga var rätt så jobbig. Men vad annar kunde alla andra vänta sig? Det var inte lätt att typ explodera och sedan bete sig komplett normalt. Fan, det var väl snarare omöjligt? Sluta tänka så förbaskat mycket. Sov istället, så kanske du inser att allt det här bara är en sjuk mardröm.

Max bara fortsatte följa den andre med blicken. Varv efter varv. Som en kanonkula for den jämnårige runt. Snabbt snabbt. Återigen, den energin...
Fast sedan tog det slut. Och sikten skymdes av...en gardin. Varför skulle han ligga där bakom? Efter att ha suttit och blickat dumt bortåt fluffberget reste han sig upp. Följde Kiwis exempel. Hon hade redan skuttat bak dit för att undersöka vad den där store filuren egentligen höll på med. Hon hade redan förträngt att denne även puttat bort henne från sin tron - Max, tidigare under dagen.
"Zhìyuan?", frågade Max ytterst tveksamt och drog gardinen lätt åt sidan för att kunna kika på den andre.