Någon som vill rolla Hungerspelen?

"Det är inte bra med dig." sa Vicinia oroligt och granskade honom. Hon såg att han hade ont, hur allvarligt kunde det vara?
När han försökte stoppa blödningen i hennes egen axel försökte hon värja sig. Det var han som var illa däran inte hon. Dock undslapp henne en flämtning när han tryckte sina vantar mot hennes axel. Hon hade inte tänkt på den då Mars var i fara, men nu kom all smärta åter och hon slängde en blick ner på såret som blödde kraftigt.
Dock såg hon sen upp på Ares och de övriga, varför var de ens här? Varför hade de hjälpt henne med Mars? Och varför hade de inte döda dem ännu?
"Vi hörde er..." började fyrans tjej.
"Vi annser att det gått för långt, att ta in redan vinnare." sa Ares men fortsatte inte meningen.

Mars ignorerade Vicinias flämtning av smärta. Vad Ares än sade var de farliga, och om de visade svaghet kunde de dödas när som helst. De var ju trots allt i Spelen.
"Följ med", sade Mars efter en stunds tystnad. De kunde inte tala om sådant där, inte då kamerorna och mikrofonerna var över allt runt dem. Mars var säker på att de visades på skärmarna just nu, konfrontationen av två karriäristgrupper måste vara det mest spännande som hände.
Mars kastade en blick på Numa, men pojken hade inte skadats. Elena hade rest sig och även hon verkadee oskadd. Åtminstone höll hon i sitt spjut och mötte Mars blick stadigt.
"Led oss till den där floden vi passerade då vi lämnade falska spår", sade Mars åt Elena, som trots sin förbryllade min nickade. Mars visade åt Ares och de två andra att följa efter, och gick sist i leden. I skyddet av brusandet från vattenfallet som trots kylan inte frusit ihop kunde de tala ostört.

Vicinia gjorde en snöboll och tryckte mot såret, för att hålla såret rent och stoppa blödningen något. Hon följde sedan med de andra och gick vid Numas sida. Hon kände att hon behövde skydda honom, inget fick hända honom, han var som en lillebror. Hon kände samma sak för Mars att inget fick hända honom, men han var mer i stånd till att klara sig själv än var Numa var.
De var snart frame vid vattenfallet och Vicinia kunde gissa Mars ide, ljudet dämpades en hel del, det skulle vara svårt att avlyssna dem.

Elena tog dem snabbt genom skogen till den breda floden. Längre bort var den igenfrusen, men alldeles vid vattenfallet hade det rinnande vattnet kämpat mot isblocken, och Mars hörde bruset långt innan de kom fram.
Elena stannade intill vattenfallet. Ares och hans gäng såg något osäkra ut, även om de försökte gömma det. Mars granskade sin grupp snabbt och talade sedan. Det fanns andra spelare ännu kvar, och dagsljuset hade börjat minska. De skulle behöva någonstans att övernatta.
"Ares, följ med mig. De andra kan vänta här medan vi letar efter någonstans att övernatta." Mars kastade en sträng blick på Vicinia så hon inte skulle säga imot. Hon och Elena hade en chans mot de två andra karriäristerna om det här bara var en listig plan för att ta död på dem, och Mars var ganska säker på att han kunde mäta sig med Ares.

Vicinia protesterade och gjorde en annsats att gå till Mars, men Numa tog tag i henne och skakade på huvudet. Hon stirrade på honom men gjorde som han sa och såg Mars och Ares försvinna. Sedan vände hon och Elena sig till de andra två. Båda från fyran, båda tränade och båda karriärister. Men de kunde säkerligen mäta sig med både Elena och Vicinia, så de utgjorde inget hot för dem. Vicinia drog Numa intill sig om de skulle visa sig fientliga så skulle hon skydda honom, det hade hon lovat sig själv.

Mars ignorerade Vicinias protester och började gå mot vattenfallet, med Ares ett steg bakom sig. Mars fick en olustig känsla av att gå med honom så nära intill sig och han höll isg redo, ifall Ares skulle ta tillfället i akt och hoppa på honom.
De nådde vattenfallet utan att ha yttrat ett enda ord. Ares föreslog med glimmande ögon att de skulle klättra uppför bergsväggen och Mars nickade. Stenarna var hala av vattnet och Mars tänkte slinta flera gånger. Han kom docks anrt in i rytmen och lugnades av att Ares inte hade det alls enklare. Han tänkte på Vicinia, som antagligen hade tagit sig fram mycket snabbare, och hoppades att hon var i skick.
Ares ropade till och Mars stannade för att se på honom. Ares pekade mot vattenallet och Mars fick syn på vad han hade upptäckt. En grotta kunde knappt skymtas bakom det fallande vattnet.
De började ta sig ditåt och Mars försökte stilla sina flämtningar då han äntligen rätade på sig bakom vattenfallet. De började under tystnad granska grottan. Mars hittade två kameror och mickar, som hängde dyblött ur sina gömställen. Perfekt.
"De kan inte höra vad vi säger här", sade han åt Ares. Kamerorna funkade antagligen ännu. Ares nickade och Mars tog tillfället i akt. Han skuffade upp ynglingen omilt mot väggen, och trots att Ares kämpade kunde han inte fria sig ur Mars grepp.
"Vad vill ni?" morrade Mars och fick använda all kraft hans utmattade muskler besatt för att hålla fast den anddra pojken.
"Jag frösökte säga det. Det har gått för långt", fräste Ares. "Distrikt 13, den är kvar. Vår instruktör har tagit kontakt med dem. De ska rädda oss, och ni följer med om ni önskar leva." Mars tog chockat in nyheten och lättade obemäkrt på sitt grepp. Ares rev sig loss och rätade argt på sin krage. "Personligen skulle jag helst lämna dig här."
Mars fnös men sade ingenting. Det här var för mycket att smälta in. Ett svagt hopp tändes dock inom honom. Numa, Vicinia, Elena, de kunde alla få leva...

De andra två Silver och Martial, trodde hon att de hette uttrade inte ett ord och Elena var lika stum som dem. Silver var mycket kortare än vad Vicinia var, men förmodligen i sjuttonårsåldern, hennes vapen var yxor och Vicinia visste att hon var dödligt bra med dem och stark var hon med. Hennes mörka hår var sammlat i en hästsvans. Martial var däremot hennes motsatts, så örk som Silver var så ljus var han. Han var lång och smal och tycktes knappt ha några muskler på kroppen. Men man skulle inte låta sig luras, han var ytterst skicklig med pilbåge som hängde över hans axel.
Vicinia såg sig om, vart kunde de vara? Hon var orolig för Mars, Ares kunde väll inte gjort honom något?
Vicinia kände yrseln komma krypandes, hon visste vad det berodde på. Bestens klor ifråga, de var giftiga. Hon visste att fick hon inte hjälp skulle hon dö inom några dygn, men hon höll tyst om detta. Inget att oroa någon annan om, hon skulle ju ändå dö och hon ville inte oroa Mars.
Vicinia bleknade märkbart och Numa såg oroligt på henne men hon bara skakade på huvudet och tog tag i hanns axel för att hålla sig på fötter.

Mars och Ares mätte varandra med blicken under tystnad.
"När?" frågade Mars slutligen.
"Jag vet inte. Vår instruktör skickar en sponsorpresent då det är dags", snäste Ares till svar. Mars nickade.
"Vänta här, samla ved. I natt kan vi tända en eld här inne. Jag går efter de andra." Mars gick mot vattenfallet och stigen som ledde bort, ignorerade Ares protester. Den andra pojken gav slutligen upp då han inte längre kunde se Mars.

Ares kumpaner lyfte sina vapen då Mars återvände till dem.
"Han är vid liv. Kom", sade Mars strängt innan de hann yttra sig. Han svarade inte på deras frågor, utan lät blicken falla på en onormalt blek Vicinia. Han kände ett styng av oro, han måste se om hennes sår. När han äntligen hittat en utväg åt dem kunde hon inte dö just innan.

Vicinia log lättat då hon fick syn på Mars, vad de än hade gjort så hade de båda överlevt. "Är allt som det ska, vad hände?" sa Vicinia oroligt till Mars och släppte Numa om axeln för att försöka hlla sig själv upprätt, hon ville inte oroa honom. "Allt är okej." säger hon bara och försöker le då hon ser hans oroade min och Elena ser på Mars.
"Vad händer nu?, vart ska vi?"

"Inget viktigt", svarade Mars, men mötte Vicinias blick med sin, som tydligt sade att han ljög. Men han kunde inte säga mer nu, då Huvudstaden hörde dem. "Kom med", sade han sedan åt hela gruppen. "Ares väntar i en grotta där vi kan övernatta i säkerhet." Mars tog Vicinias hand i sin och började gå mot rätt håll, med Numa och Elena alldeles bakom sig. Han såg sig inte om för att se om de två andra följde efter, de kunde lika gärna stanna kvar för hans del.
Han ledde dem till vattenfallet. Vicinia verkade svagare, och Mars gick oroat bredvid henne, men sade ingenting. Han var hela tiden redo att fånga upp henne ifall det skulle behövas.