PRS Kkaebsong & JustAFriend

Äh, dra för den där gardinen igen. Om du ska vara här får du också gömma dig. Bestämt greppade sjuttonåringen tag om kanten på gardninen med tänderna och försökte knorrandes dra igen den igen. Det var ju däremot lite svårt när man inte hade några händer till hands - no pun intended. Kort och gott slutade det med att huvudet föll tillbaka ner mot golvet och bakbenen drog upp sig ännu längre vid sidan. Varför hade Max inte gått ännu? Varför verkade han vara så fast bestämd över att stanna vid Zhìyuans sida? Han var speciellt undrande över det hela eftersom han varken betedde sig trevligt eller ens anständigt. Då fanns det bara ett alternativ kvar..den jämnårige var galen. Precis som katten. Världens mest orädda katt. Zhìyuan lät blicken glida mellan de två innan den slutligen fäste sig på hufflepuffeleven. Där hörde den liksom hemma, även fast den inte borde gjort det.

Det var kanske inte helt oväntat att Zhìyuan inte ville att gardinen skulle dras åt sidan. Annars hade han ju lagt sig någon annanstans. Obviously. Äsch då, Max tänkte inte lämna honom där men han släppte taget om gardinen i alla fall. Fast ställde sig på Zhìyuans sida istället och puttade undan Kiwi med foten. Hade den jämnårige tänkt stanna där? Sova där under natten? Lämna Max ensam i sjuksängen? Nej, så fick det minsann inte gå till. Nej. Bestämt kröp han ner på golvet intill fluffberget. Kanske hade inte madam Pomfrey tyckt det varit speciellt lämpligt att ha de två eleverna sovandes på det kalla stengolvet, bakom en gardin. Men alltså, vad hade hon ens med saken att göra? (eh, ganska väldigt mycket Max, men sure)

Jaha, så skulle det vara. Max verkade inte bry sig alls om att Zhìyuan bokstavligen kvävt honom för inte allt för längesen. Okej, visst, sjuttonåringen hade inte gjort det med mening..men ändå!
Börjar faktiskt undra om du mår riktigt bra inne i skallen. För jag börjar tvivla på det..och bara för att du insisterar på att ligga bredvid mig, tänker jag också vara klängig. Utan att tänka två gånger på saken, slängde slytherineleven ett av frambenen över den jämnårige, med ett litet muttrade. Knorr, knorr, knorr. Miljontals protester, om och om igen.
”Nej, någon måtta får det faktiskt vara!” Gardninen drogs med ens bort och avslöjande en vredgad madam Pomfrey. ”Gå och lägg er på en säng, det finns flera stycken. Åh, dagens ungdomar”, fortsatte hon besvärat och tog ett steg åt sidan. ”Seså, upp på benen.”

Och protesterna fortsatte. Jösses. Well, den andre verkade inte vara överdrivet missnöjd med att Max lagt sig där bredvid. Muttrandet var nog mer av någon sorts allmän klagan. Eller något. Äsch, det var bara att ge upp med gissningarna. Zhìyuan verkade ju ha för sig allt möjligt skumt och det här var väl inget undantag.
Åh, inte madam Pomfrey. Varför behövde hon pricka in att komma när de två var som mest klängiga? Fast hon var väl ganska bra på att kika in vid just dåliga tillfällen, oavsett vad det gällde.
"Okej", mumlade han tyst till svar. Max kom raskt upp på benen. Men gick han raka vägen till sängen? Nej, givetvis inte. Han vände sig om och väntade in Zhìyuan som förhoppningsvis snart stod på benen.

Till en början rörde Zhìyuan inte ur fläcken. Han gillade att ligga bakom den där väldigt trevliga gardinen, trots att golvet kanske inte var det mest optimala liggunderlaget. Sedan var det ju ett plus att han inte direkt kände hur hårt eller kallt det var - tacka den där täta pälsen. Men det gjorde ju faktiskt Max, och nu när den andre verkade stå och vänta på honom så hade han inget val. Det var helt enkelt bara att följa skolsysterns order. Seså, upp på benen. Slytherineleven slängde en kvick blick upp mot de där gröna, irriterande perfekta, ögonen innan han ruskade på sig. Ruska, ruska, ruska. Bort med allt dam och smuts som bäddat in sig i de svarta hårstråna. Därefter återgick han till sitt påträngande klängande och slingrade sig runt benen på hufflepuffeleven. Benen? Hm, det var ju faktiskt så att ryggen nästan nådde upp till höfterna på Max. Dumma gener.
”Är ni hungriga?” Undrade madam Pomfrey, som stod och slätade ut sin älskade gardin. ”Eller törstiga? Det är bara att säga till, vet ni.”

Det dröjde ett tag innan Zhìyuan kom på benen. Max hann börja överväga om han skulle behöva släpa den jämnårige till sängen. Fast det skulle givetvis bara gå i teorin. Ja, återigen - Max var liten. Zhìyuan var stor. Oavsett form. Inte rund(om en inte räknar fluff) men lång. Väldigt lång. Och stark. Så nej, han hade allt en väldans tur att den andre slutligen reste sig upp. Och fortsatte det påbörjande klängandet. Hmm, Kiwi och Zhìyuan hade allt sina likheter. Definitivt. Troligtvis var det tur att Zhìyuan (troligtvis) inte kunde läsa tankar, för Max hade en känsla av att det inte vore särskilt uppskattat av den andre att bli jämförd med en katt.
"Nejdå, det är lugnt. Men Zhìyuan kanske vill ha något?", svarade han och blickade ner på den andre. Max var hungrig. Igen fråga om den saken. Men ja, nu var det som det var.

Hur i all världens namn kunde Max inte vara hungrig? Hade han ens ätit någonting under dagens gång? I jämförelse med Zhìyuan så hade han inte det. Å andra sidan åt ju sjuttonåringen i fråga ungefär lika mycket som en häst, men det var faktiskt inte sådär jätte relevant. Men äsch, om den jämnårige inte skulle ha någonting så var det inte värt för pälsbollen att kräva någonting heller. Hungern hade inte hunnit leta sig tillbaka efter den där hemskt smärtsamma förvandlingen. Under morgondagen däremot skulle köket troligen få en hel del problem, för när aptiten väl återfunnit sig skulle magen aldrig bli nöjd. Zhìyuan skakade därför på huvudet och gäspade stort. Nej, han behövde faktiskt inte ha någonting för tillfället. Nu ville han mest sjunka ihop på en av de bekväma sängarna, intill Max såklart, och somna bums. Krafterna höll sakta men säkert på att ta slut - någonting som inte var speciellt konstigt med tanke på dagens händelser. Av allt det där så var nog föräldrarnas lilla besök värst. In och ut, utan at stänga någonting vettigt.

"Okej, det är bara att säga till om det är något. Kom ihåg det", påminde hon. Madam Pomfrey blickade lätt bekymrat ner på den stora vargen. Inte hungrig? Den där förvandlingen hade nog minst sagt tagit på krafterna. Vilket ju var allt annat än konstigt och oväntat, men ändå. Hon tittade upp igen och sände iväg en ytterst tveksam blick i Max riktning. En sådan där lätt kylig, genomskådande. Nej, det där gick hon nog inte på. Fast kanske? Jo, kanske. För därefter vände hon om och styrde raskt stegen bort mot kontoret. Phew.
Max stod stilla och blickade efter skolsystern innan han långsamt(det är inte sådär superlätt att gå med en varg och en katt hack i häl(och över fötterna(och överallt herregud))) gick bort mot sängarna. En liten gäspning slank ut. Jo, som vanligt var han trött. Väldigt trött. Ändå var det nog knappast något i jämförelse med Zhìyuan. Nej, verkligen inte. Att han ens orkat vara vaken såhär länge var väl något av ett mysterium. Åtminstone enligt Max.

Det var inte speciellt svårt för Zhìyuan att inse vilka stora problem Max hade med att gå, när både katten och vargen kråmade sig mitt framför fötterna på honom. Slytherineleven tog några steg åt sidan, stirrade sedan upp mot den jämnårige i några sekunder för att därefter skutta upp i en av sängarna. Där sjönk han utmattat ner ovanpå täcket med världens mest utdragna suck. Fy fan vad trött han var. Helt sjukt trött. Som sagt var det inget konstigt med det, men det var ändå värt att nämna. Jo, klaga var sjuttonåringen faktiskt världsbäst på. Nästan. Ming var ännu värre till och från.

Med huvudet mellan tassarna och svansen dragandes över madrassen, betraktande han Max med trötta ögon. Däremot var de inte endast trötta, utan det var även någonting obestämt som glimmade. Eller obestämt och obestämt, den som hade ett bra öga kunde lätt se att det var kärlek som studsade omkring därinne. Hade Zhìyuan inte sagt åt sig själv att det inte var okej att känna så? Jodå, det hade han allt. Men han hade ju även påpekat för sig själv atr det var okej att drömma. Usch, dumma tankar och känslor. De försvann verkligen inte, även om han på sätt och vis önskade att de skulle göra det. För den andres skull då.

Medans Zhìyuan låg i sängen och iakttog Max gick hufflepuffeleven och hämtade sin pyjamas. Ja, det var väl lika bra att bädda ner sig och sova? Jo, det var det definitivt. Ingen mening med att stanna uppe längre när kroppen så tydligt sa ifrån. Och han misstänkte att den jämnårige skulle komma att somna kanske med det samma han med så då fanns det ju inte direkt någon att hänga med heller. Förutom Kiwi då, som för övrigt nog skulle bitskt ha protesterat om hon visste om att hon nyss räknats som ett undantag. Plan B.
Snabbt bytte han om och kröp sedan ner under täcket. Tja, på sidan där det gick att komma under. Han kunde inte tränga sig in under Zhìyuan. Nej, inte en chans.