PRS Lupple och Emma07

Frågorna började ju ändå rätt oskyldigt, vilket först lugnade Zacharias lite - kanske skulle det inte bli så farligt ändå. Kanske skulle dem klara sig undan utan några katastrofer.
Men det hade han ju kunnat drömma om. Frågorna blev allt djupare, och så också Zachs oro - han ville komma på något vis att avbryta det hela på något bra sätt, men hans hjärna kom inte fram till något vettigt. Inte förräns det var för sent i vilket fall som helst.
I vanliga fall skulle han finna frågan roande, men idag? Idag insåg han genast att det var att gå alldeles för långt med Johannes vid samma bord.
Ändå hade han inte trott han skulle reagera riktigt så starkt. Han hann knappt reagera kändes det som, kanske var det chocken som gjorde mycket. Men örfilen fick honom att vakna till lite - det skulle ha gjort mindre ont om han så hade slagit Zach istället för hans älskling, han ville ta bort varenda ont ifrån honom men kände sig istället helt maktlös. Då han blev bortryckt ifrån honom tänkte han precis gå efter när han kände någons hand om sin arm. Sin mors - antagligen ville hon bara skydda honom ifrån Johannes, men det brydde han sig inte det minsta om nu. Det var bara Benjamin som fanns i huvudet. Han drog undan armen och var snabbt framme hos Benjamin igen, tog ett hårt tag om hans arm och ville inget annat än att hålla om honom - men Johannes grepp om honom var ivägen för det. Han vände nästan hatiskt blicken till honom.
"Ut härifrån. Innan vi ringer polisen." nästan morrade han fram - faktum var ändå att hans ord kunde användas starkt emot honom. Hans uppmärksamhet drogs snabbt undan lite ifrån honom då också Matthew dök upp vid hans sida, och försökte i princip knuffa undan Johannes ifrån killarna.

Benjamin fattade ingenting. Han förstod att detta var en katastrof. Han förstod att alla verkade mer upprörda än han själv.
Han kunde varken känna panik, rädsla, ilska eller ens smärta. Han kände hur folk drog i honom och han hade ofta känt att han blev dragen åt olika håll men han hade aldrig riktigt känt det såhär tydligt.
Han hörde Zacharias röst och det gav honom någon slags styrka. Han försökte febrilt rycka sig loss från Johannes men hans ilska verkade göra honom starkare.
Men Zacharias ord verkade i alla fall ha haft någon inverkan på honom och även alla andra som skrek i ren panik för att de inte förstod någonting.
Han såg handen utan att känna att den träffade hans läpp och blev sedan hårt knuffad så att han föll till golvet och så var hans pappa borta från rummet.
Han hörde sin mammas panik i hallen men hon tystade ganska snart och inte lång tid efter det så smälldes ytterdörren igen.
"Lås." Viskade Benjamin och la handen mot läppen och kände sedan blodsmaken.
Han ville låsa dörren och så ville han bara hålla om Zacharias i all evighet. Det var först då han kände smärtan. Han hade ont efter fallet, ont i ansiktet, läppen och ont i sin arm.
Men han hade tagit hundra gånger mer smärta för att stå mellan Johannes och sin älskling.
Hans bror föll ned på knä framför honom och försökte hjälpa men han hade igen som helst lust att få hans hjälp.
"En enda gång under alla dessa år har du försökt hjälpa. Det krävs mer." Sa Benjamin och försökte finna Zach. Han ville känna hans närhet. Känna, se och veta att han var här.
"Zias." Viskade han tyst och alla andra runt i rummet verkade springa runt som vilda höns. Ingen visste vad de skulle göra, vad som hade hänt, varför det hade hänt eller hur de skulle bearbeta det men han brydde sig inte särskilt mycket om dem heller. Han ville ha sin älskling. Det var den enda han begärde.

Zacharias hann än en gång knappt förstå vad som hände, men ropade denna gången förskräckt till då Benjamin blev knuffad och slagen igen - att se hans älskling utsättas för sådant var utan minsta tvekan det värsta som fanns, och han skulle göra vad som helst för att rädda honom ifrån det och skydda honom. Han skulle utan att ens behöva tänka efter ta hundra slag för att skydda honom ifrån ett.
Trots att han själv klarat sig så önskade han att han kunnat byta plats med Benjamin, kunde ta hans smärta. Men allt han kunde göra var att försöka dämpa den. Han var snabbt framme hos honom, ignorerade för stunden alla andra runt omkring dem - just nu var det bara de två som spelade roll, och det var som om bara de två existerade för stunden. Han drog försiktigt upp honom i en kram, höll hårt och ordentligt om honom och ville aldrig behöva släppa igen.
"Jag är här." viskade han tillbaks, såg snabbt upp då någon hade varit förståndig nog att få fram lite is och komma dit med. Zach hade fortfarande armen om Benjamin, men tvingade sig att ta bort den andra för att försiktigt lägga isen emot där slagen träffat.
"Jag är här och kommer alltid vara det. Vi borde ge oss hemåt." sade han tyst, här var för mycket folk som sprang runt.

Benjamin kände Zacharias armar omkring sig och han kastade armarna om honom och pressade sig mot honom. I hopp om att ifall deras kroppar smältes samman så skulle han kunna vara tillräckligt nära.
Han kände isen och gnällde till av den plötsliga känslan, till och med smärtan men som ganska snart fördes över till välbehag.
Zacharias och isen var allt han behövde för tillfället.
"Älskade älskling." Viskade han och la ena örat mot hans hjärta och hörde det slå och det gjorde allting tusen gånger bättre.
Hans älskling mådde bra. Hans älskling var frisk.

Mary hade stått och sett det hela i ren och skär chock men när alla andra började få panik samlade hon sig och fick alla att lämna köket för att ge dem egentid. Även hon själv satte sig i vardagsrummet för att försöka lugna alla som var där inne.

När det blev tyst omkring dem så såg han upp och såg in i Zachs ögon. Han smekte honom lätt över kinden och log om än svagt.
" Du är okej." Viskade han och kunde nu för första gången släppa ned garden.
Allt gjorde ont. Det gjorde så ont. Han blinkade frustrerat bort sina tårar och svalde.
"Vi borde gå." Viskade han och försökte samla sig för att komma upp på fötterna.
Det fanns inget mer här att göra.

Han hörde lätta steg komma in i köket med en förstahjälpen låda och la den försiktigt på golvet hos dem. "Jag är ledsen. Detta blev väldigt fel." Sa Mary lågt och gick några steg längre fram mot dem.
"Ska jag ringa polisen?" Sa hon och försökte hålla saker och ting under kontroll.

Att bara se honom sån här var fullkomligt hjärtskärande. Han ville sudda bort all smärta, allt jobbigt, men istället fick han bara göra allt han kunde för att hjälpa till. För att underlätta. Han lade armarna bättre om Benjamin och mötte hans blick, lyckades smått besvara det lilla leendet som betydde så otroligt mycket.
"Ja. Men jag är inte säker på att du är det?" frågade han oroligt, självklart orolig för sin älskling, ifall han faktiskt blivit skadad mer än vad is kunde bota. Han nickade tyst, lade armen under hans för att stötta upp honom för att resa sig just som Mary kom in. Hade hon kommit någon minut tidigare hade hon nog fått sig en utskällning, men han hade hunnit lugna ner sig lite och kände sig snarare närmast uttömd.
"Nej." sade han med ett lätt huvudskakning. Inte än. De behövde tänka först, behövde lugna sig. Besluta sig för hur dem skulle görs. Han suckade.
"Du skulle inte ha bjudit hit dem utan att fråga." sade han kort, insåg dock att hon ju bara menat väl.
"Men vi hade ju heller inte sagt något om dem. Jag har skyddad identitet på grund av dem, på grund av att dem kidnappat mig och försökt mörda mig." förklarade han tyst, det tjänade ingenting till att dölja det nu - och kände han henne rätt skulle de ändå få en massa frågor sen. Han suckade lätt igen.
"Vi ger oss hem." sade han sen, ville få vara ifred med sin älskling.

Benjamin älskade att han brydde sig, älskade allt med honom.
" Jag kommer bli bra." Sa han lågt och lät honom hjälpa honom så att han kom upp på fötterna.
"Du är ju här." Sa han och ville helst inte möta någon men hörde ganska snart att det var Mary men han undvek ögonkontakt.

Mary såg på honom och nickade sakta. "Jag insåg det- för sent." Sa hon angående inbjudningen men det han sa sedan. Det syntes att många känslor for genom henne och hennes ansiktsuttryck på bara några sekunder men hon behöll fattningen och nickade sakta.
"Jag vet nu." Sa hon allvarligt och nickade sedan.
"Okej. Jag hälsar dem andra. Ring senast imorgon annars kommer jag ändå komma till er för att lämna tillbaka nyckeln. Vila, var starka. Vi älskar er." Sa hon och gick fram och kramade lätt om dem båda innan hon lämnade köket.

Benjamin följde henne med blicken innan han tog ett fastare grepp omkring Zachs midja och började gå mot hallen. Han fick på sig skorna och sin jacka och öppnade sedan dörren.
Han kände sig inte alls rädd eller panikslagen eller osäker längre, han kände bara smärta. Men den var fysisk och lättare att hantera.
De befann sig väldigt snart ute på gatan och Benjamin gick med armarna tätt omkring hans midja. Det var inte kanske jättebekvämt men han brydde sig faktiskt inte. Att vara nära Zacharias var det enda som betydde något och trots att de hållit hand hela kvällen och befunnit sig bredvid varandra så kändes det som om de knappt vidrört varandra.
"Vi tog oss igenom det." Sa han lågt och såg mot sin älskling.

Zacharias såg fortfarande oroligt på honom, hur skulle han inte kunna vara det efter kvällens händelser? Men han fick ju bara tro på sin älskling och hoppas att han inte bara försökte lugna honom. Han vände än en gång blicken till Mary och nickade lite, lade märke till den inverkan avslöjandet verkade ha på henne men sade inget om det. Det spelade ingen roll nu, de kunde prata om allt senare. Nu var att få hem Benjamin allt som var viktigt. Han nickade lätt.
"Vi ringer er senare." sade han, hade ingen lust att ta tag i något sådant nu så det fick vänta till morgondagen. Det mesta fick nog vänta tills dess kändes det som. Men var det så konstigt? Han trodde iallafall inte det efter vad de varit med om.
Det dröjde inte länge förräns de var ute, vilket var en stor lättnad och även Zach gick med armen tätt omkring Benjamins midja. Han såg på honom och log svagt.
"Vi klarade oss igenom rond tre med." viskade han tillbaka, placerade en kyss på hans panna medans han fortsatte hemåt.
Just nu kändes det väldigt lockande att äntligen få komma hem till lugn och ro med bara Benjamin, och ju närmare hem de kom desto lugnare blev också han. För en stund kändes allt nästan bra - eller åtminstone bättre - igen.
Tänk att en sådan sak kunde förstöras så snabbt. Att det räckte med en blick för att få allt att rasa igen. De hade nästan hunnit hem då han lät blicken svepa över gatan, fick syn på ett visst ansikte och tvärstannade. Stelnade till. Ett ansikte han så innerligt önskat att han aldrig någonsin skulle behöva se igen, och bara anblicken av det - även om han inte verkat se dem än - var nog för att paniken skulle växa explosionsartat igen. Tidigare på kvällen hade han ändå kunnat hindra den från att växa, då inget med Johannes var direkt kopplat till något minne ifrån kidnappningen.
Men han hade alla kopplingar. Det var snarare som om en av hans mardrömmar blivit verklighet. Paniken var redan farligt nära att ta överhanden och han höll nästan krampaktigt om Benjamins midja, visste redan att han inte hade en chans att kunna stoppa paniken den här gången.
"Det är han." lyckades han tyst viska till Benjamin, även med en ton av växande panik i rösten. Han litade på att han skulle förstå, att han inte skulle behöva förklara mer. Tänk att allt kunde ändras så snabbt, att han kunde gå från nästan glad och lättad till nästan helt panikslagen på sekunder, av bara en blick.

Benjamin stannade när Zach gjorde det och tittade oroligt upp på honom. Hela han var stel, han såg vettskrämd ut, panikslagen.
Benjamin förstod ingenting fören han sa 'det är han'. Benjamin vände snabbt blicken åt det hållet och trodde för ett ögonblick att det var hans far men det var en man han aldrig hade sett förut.
Inte i verkligheten men i Zacharias teckningar.(?) Och han förstod.
Han sträckte på sig, tog ett fast grepp om Zach och tvingade honom att fortsätta gå.
"Vi går hem älskling." Sa han lågt för att inte dra till sig uppmärksamhet.
Han var ilsken, han ville springa bort till mannen och jaga ut honom ur landet men han behövde prioritera sin älskling.
Han behövde ta hem honom, när de väl var innanför låsta dörrar så kunde han trösta. Det enda han kunde göra nu var att inte släppa taget, stötta så gott han kunde och föra sin älskling hem.

Zacharias hörde vad han sade, men det var knappt att han tog in det i huvudet. Han försökte tvinga sig att gå med, tvinga benen att följa med och lyda. Det kändes som en hopplös sak att försöka göra, men på något vis lyckades han hänga med Benjamin. Men samtidigt så ville han därifrån, bort så långt som möjligt. Få försvinna, och aldrig nånsin få se det där ansiktet igen som i princip skrämde vettet ur honom. Rädslan och paniken hotade också ständigt att ta över för varje steg kändes det som, men han försökte tvinga sig att istället tänka på Benjamin, lägga koncentrationen på hans arm om honom (?) och tänka på något annat än mannen. Men det kändes hopplöst. Han hade tvingat sig att inte se sig om på vägen hem, men när de i princip var vid dörren kunde han ändå inte riktigt låta bli och bleknade än en gång.
Nej. Han fick inte följa efter dem. Han måste ha sett fel eller något, han hade trott att han inte sett Zach och Benjamin.

Benjamin höll hårt och stadigt armarna kring honom för att kunna stötta honom så bra som möjligt.
Han kunde känna Zacharias rädsla och han önskade att något hade varit öppet så de kunde gå in bland massor av folk men det var stängt- allt var stängt där dem gick.
"Snart hemma." Viskade han och såg på Zachs ansikte när han vände sig om. Det var blekt.
Benjamin hade känt sig förföljd men inte sagt något men såg nu att Zach verkade ha upptäckt det.
"In hjärtat. In. Bara vi kommer in blir allt bra." Viskade han om och om igen till honom och fick upp dörren till porten och drog in Zach i hissen och åkte upp till deras våning.
I hissen tog han fram sina nycklar till lägenheten och höll Zach tätt intill sig i en varm kram.
Hissen stannade och han klev snabbt ut och drog med sig Zach och tog sig till deras ytterdörr, låste upp och fick Zach att gå in först men var snart efter och låste dörren omkring dem och förde honom längre in i lägenheten.
"Vi ringer polisen." Sa Benjamin allvarligt och höll armarna om Zach i en fast kram, nära sin kropp och tog upp mobilen och slog in numret till sos alarm.