Någon som vill rolla Hungerspelen?

Vicinia mötte Mars blick och förstod och frågade inte mer men hon undrade vad det var. Hon nickade och följde sedan med Mars fram till vattenfallet och såg upp. Bara prommenaden dit kände hon hade tagit på hennes krafter och det hissnade när hon såg upp för bergsväggen, skulle hon upp där?
Hon bleknade åter några nyanser och kände sig yr och svag. Hon tog hårt tag i Mars hand för att hålla sig uppe. Hur skulle det ens gå att hålla det hemligt? Giftet från bestens klor tog på hennes krafter för var minut och hon hade trot att hon skulle kunna undanhålla det för Mars.

Mars följde Vicinias gång med gömd oro till vattenfallet. Hon låtsades som ingenting, men hennes steg saknade spenst och hennes ansikte var alldeles för blekt.
"Vi måste upp här och in under", sade Mars kort och såg på då Ares kumpaner började klättra uppåt. Vicinia tog ovarnat tag i hans hand just då Numa började klättra.
"Såret är värre än du säger", konstaterade Mars allvarligt och vände sig mot Vicinia. Räddslan började krypa upp sig på honom då han undrade om det inte bara var såret.
"Ljug inte åt mig, jag kan se att du inte mår bra."

Vicinia försökte vifta undan Mars oro med ett svagt leende och började mummla att allt var bra. Men då kände hon för ett ögonblick hur det svartnade för hennes ögon och hennes ben vek sig under kroppen. Hon flämtade till då hon försökte ställa sig upp men inte kunde, hennes ben ville inte lyda henne.
Hon såg upp förtvivlat på Mars. "Bestens klor innehöll ett gift, jag har endast något dygna att överleva om jag inte får ett botemedel." svarar hon sorgset och ser på honom, hon skulle sakna honom, det var inte såhär hon hade tänkt att dö i spelen.

Mars sjönk ner på knä och tog Vicinia i sina armar. Han kände sig arg, sorgsen och besviken, men framför allt arg. Det här fick inte hända nu, inte nu då de skulle bli räddade.
"Det kommer inte att hända", sade Mars och försökte låta säker, men till och med han kunde höra desperationen i sin röst. "Jag låter dig inte..." Han kunde inte ens säga ordet.
"Du kan inte bli här i snön", sade Mars. Hjälplösheten hotade att bryta ner honom, och han behövde göra något. "Håll i mig så klättrar jag upp till grottan." Varsamt lyfte han Vicinia till sin rygg och hoppades att hennes grepp hölls då han började, ytterst försiktigt, klättra.

Vicinia kände sig så hjälplös, hon kunde inte göra något. Hon orkade inte, tårarna var nära att tränga fram. Inte för att hon skulle dö, det hade hon räknat med. Men dö på detta viset, att sakta försvinna bort, att lämna Mars att....
Hon suckade och drog efter andan då Mars lyfte upp henne på sin rygg. Och så höll hon fast så gått det gick, sån tur var, var hon stark i armarna....men hur länge skulle det hålla? Benen kunde ju inte ens bära henne längre. Då Mars började klättra gömde hon sitt ansikte i hans nacke, hon orkade inte se något....snart skulle hon ju dö.

Mars koncentrerade sig på klättrandet, och bar Vicinia in i grottan då de nådde avsatsen. Ares hade samlat ihop ved och tänt en brasa just utom räckhåll för vattendropparna, och de andra hade lagt undan sina förpackningar och satt sig runt elden.
Mars gick förbi dem och placerade Vicinia på golvet.
"Nu ska vi se om det där såret", sade han och drog till sig sin ryggsäck, där han hade bandagen och en vattenflaska. Hans brutna revben värkte efter klättringen så det nästan svartnade för hans blick, men han ignorerade smärtan. Han skulle överleva.

"Det är ingen ide." mumlade Vicinia när de väl kommit upp i grottan och Mars började ta fram bandage och vattenflaska. Men hon blickar upp i hans ögon och ser något som hon inte alls vill se det. "Mars." säger hon oroligt. "Hur är det? du är skadad!!" säger hon och tar skrämt tag i hans axel och försöker möta hans blick.

Mars slog kraftigt undan Vicinias hand och ångrade sedan saknaden av försiktighet.
"Nonsens", sade han bara tyst och drog ner dragkedjorna för att komma åt Vicinias axel. Den understa t-skjortan var ppriven och blodig, och Mars rev sönder resterna från axeln och började ömt badda såret.
Numa kom över till dem och hukade sig bredvid Mars.
"Hur är det?" undrade han oroat.
"Det kommer att bli bra", svarade Mars bestämt. "Börja laga mat, Vicinia behöver energi för att klara sig." Numa nickade och gick tillbaka till de andra med nyheterna.

Vicinia kommenterade inte slaget men hon var fortfarande orolig, något stämde inte. När Mars drog av henne jackan för att komma åt såret börja hon med ens känna kylan och började darra och hacka tänder. Det kändes så onödigt att han rengjode det, hon skulle ju ändå dö.
När Numa försvann följde hon honom med blicken, men hon höll med. Ingen ide att oroa de andra.

Mars stödde upp Vicinia för att kunna binda om såret, och hämtade sedan en filt för att skydda henne mot kylan.
"Kom och sätt dig vid elden, det är varmare", mumlade han och hjälpte Vicinia till de andra.
Ares och de andra hade fått fram brödkanter och ostbitar som de haft i sina förpackningar, men det skulle bli en fattig middag om de inte fick någon mat, och med elden skulle det vara skönt att få något varmt.
"Jag ger mig ut för att jaga", sade han bestämt. Ares såg upp, emn sade ingenting. Mars märkte först nu hur trött han såg ut, och granskade de andra. De såg alla halvdöda ut, och Numas ögonlock hade redan börjat droppa. Även Mars var trött, men han trängde undan känslan.
Han hämtade en av pilbågarna och ett koger med pilar, band fast en kniv vid bältet och gick sedan till Elena.
"Se efter Vicinia", sade han lågt, gick över till sin käraste och kysste henne ömt på ppannan innan han lämnade grottan.