PRS Kkaebsong & JustAFriend

Att Zhìyuan somnade i samma sekund som Max kröp ner bredvid honom, kom inte som någon större överraskning. Han hade ingen som helst aning om hur det där riktigt fungerade, men det verkade det göra i vilket fall. Med ytterligare en liten gäspning kröp sjuttonåringen ihop intill den jämnårige och placerade huvudet tätt intill en av de smala armarna. Och pang, så hade han somnat - vilket inte heller var någon direkt överraskning. Utöver det så sov han hela natten lång, med små snarkningar som undslapp lite då och då. På morgonen dock, när ögonlocken slogs upp..då låg han minsann alldeles naken och dreglade för fullt över Max stackars arm. Brukade inte det där med att förvandlas göra ont? Ha! Dum fråga, såklart det gjorde! Men inte den gryningen. Hjärnan hade väl varit alldeles för såsig för att orka reagera.

Hur var det ens möjligt för någon att somna så snabbt? Max kunde inte avgöra om det var imponerande eller bara konstigt. Nej, kanske inte bara. Fast lite konstigt var det alls. Trots den minst sagt händelserika dagen. Egentligen var nog sjuttonåringen bara lite avundsjuk. Eller imponerad, som sagt. Tänk var skönt det vore att bara kunna somna med det bums liksom.
Det var mysigt att ha Zhìyuan så där tätt intill. Max slingrade, för kanske tusende(?) gången den dagen, armarna kring fluffberget. Gosade in sig i pälsen. För trött för att orka tänka på allt det vanliga. Det vill säga om det verkligen var rätt och om han skulle ångra det senare. Om en delad säng var ett steg för mycket.
Men istället för att tänka på det slöt han långsamt ögonen när allting började bli suddigt. Och sedan somnade han. Direkt. Så som han nyss förundrats över om det ens var möjligt. Well, uppenbarligen var det det. Även för Max.

När solens strålar letade sig in i salen dröjde det inte alltför länge innan Max vaknade till. Han la direkt märke till flera saker. 1) Kiwi som sprang runt och jagade sin svans en bit bort i salen. Morgonpigg? 2) Ingen mardöm! För första natten sedan branden. Wow. Han hade fått sova en hel natt. Jösses. Var det såhär det kändes att få sova? Och så slutligen 3) Zhìyuan. I mänsklig form. Naken. Där bredvid. Och en blöt pyjamas ärm.
"Godmorgon", mumlade han med ett litet litet leende och blickade på den jämnårige samtidigt som ögonen försökte vänja sig vid ljuset. En jobbig men vacker suddighet.

God morgon? Nej, i Zhìyuans sömniga ögon var morgonen allt annat än god. Han frös något alldeles förskräckligt och trots att allting flutit på bra under natten, kunde han inte uppbåda någon större glädje. Eller jo, någonstans djupt inombords kände han sig löjligt glad, men det berodde bara på att Max låg bredvid honom. Annars hade humöret troligen varit ännu sämre.
”Prata för dig själv”, muttrade slytherineleven och öppnade långsamt ögonlocken, så att han kunde betrakta den andre. ”Har du tagit allt täcke också? Fan..det är verkligen inte lätt att vara kär i dig”, fortsatte han knotande och kvävde en gäspning. Hade han verkligen sagt det där utan att själv reagera? Å andra sidan hade ju pappan redan gjort det klart för hufflepuffeleven vad sonen kände, men ändå! Nu hade han helt plötsligt erkänt det själv. Hjärnan måste ha tagit rejält med stryk under gårdagens gång, för så pass korkad brukade sjuttonåringen inte vara. Det var ju däremot en lögn. Men men.
”Vet du vad? Det är ditt fel att jag är dömd till en livstid av päls och svans..du borde skämmas, Maximilian Fig. Fy skäms!” Utbrast Zhìyuan efter ytterligare morrande och muttrande. Kanske humöret inte var helt på botten, men det var defintivt inte vidare bra. Med ett knorrande läte kröp den buttra ungdomen ner under täcket och slog bestämt armarna om Max. Herrejösses.

Okej, någon hade definitivt vaknat på fel sida. Gjorde Zhìyuan alltid det? Det kändes nästan så. Inte var han någon morgonmänniska åtminstone. Det var en sak som var säker. Fast det var ju inte Max heller egentligen. Men han försökte.
Kär? Jo, det kom väl inte som någon överraskning egentligen. Han visste ju vilka känslor den jämnårige hade gentemot honom. Men ändå, det kändes...speciellt när han sa det så. Som att det vore det mest självklara i hela världen. Vilket Max självklart hoppades var fallet.
Och sedan kom den nakna kroppen ännu närmre. Det verkade som att det bara var att vänja sig. Nåväl, det skulle väl gå. Var inte så pryd Max. Seså.
Försiktigt kröp han ihop intill den längre. Huh? Hur kunde allt vara hans fel? Och vadå fel?
"Hallå, du kan inte skylla det där på mig!", utbrast han och gosade ner sig ytterligare intill den bara kroppen. Jösses.

”Vadå? Det kan jag väl visst göra!” Protesterade Zhìyuan och lät några långa, smala fingrar glida upp mot Max ena kind. Shit, sjuttonåringen var så kär att det började bli pinsamt att tänka på. Han ville inte vara det, ville inte lura in den andre till ett förhållande. Men han kunde ju verkligen inte hindra sig själv. Kanske var det så kärlek fungerade? Skyfflade undan allt resonemang under en matta någonstans? Det skulle inte ha förvånat slytherineleven alls faktiskt.
”Sov du okej? Jag trängde inte ut dig eller så?” Undrade Zhìyuan en aning mer lågmält och vek undan med blicken. ”Eller förresten, det kanske inte är det första jag borde fråga om..” konstaterade han ännu tystare och vände de bärnstensfärgade ögonen mot hufflepuffeleven. ”Är du traumatiserad? För jag är det.” Minst sagt. Absolut minst sagt. Annat gick verkligen inte att påstå, för det var en klar lögn.

"Nej, det är inte mitt fel att du av någon obegriplig anledning fattat tycke för mig", envisades Max och gav Zhìyuan en menande blick. "Men jag klagar inte", la han snabbt till med ett litet snett leende och, inte helt oväntat, rosiga kinder. Det var verkligen obegripligt det där. Hur Zhìyuan, eller bara någon alls kunde tycka om Max. Alltså, han var ju omtänksam och så men att tycka om på det sättet var en helt annan grej. En bra grej, men ändå. Obegripligt. Som sagt, han klagade dock inte. Deras lilla relation till varandra var väl kanske inte den mest hälsosamma eller naturliga. En räddhare och en varulv. Men Max kunde inte bara lämna den andre sådär. Nej, det gick inte. Han ville inte. Hittills hade det ju faktiskt gått bra. Alltså, lite panik och han hade ju blivit skrämd ett antal gånger men det var okej. En del av Max vardag. Det var värt det. Absolut. Alla dagar i veckan. Närheten fick bara hjärnan ännu mer övertygad om att det inte kunde vara på något annat sätt. Att Max faktiskt behövde Zhìyuan och att Zhìyuan kanske kanske även behövde Max.
"Det här var första natten sedan branden som jag inte drömde några mardrömmar", mumlade han och klamrade sig fast vid den längres arm, som en liten koala. Eller panda. Kanske hasselmus...
Traumatiserad? Jovars. Fast det var kanske lite svårt att urskilja vad som var vad. Han var ju liksom redan traumatiserad. Gick det ens att bli dubbelt traumatiserad? Jo, det borde väl gå. Det fanns ju derfinitivt personer som varit med om hemskheter upprepade gånger. Men blev traumatiseringen förstärkt eller gick det bara en gång eller blev en dubbelt, trippelt, fyrdubbelt traumatiserad eller...Äsch, ingen mening med att gräva djupare där. Max hade fått fler bilder på näthinnan som aldrig skulle kunna suddas ut. Kanske räckte det.
Sjuttonåringen nickade svagt. Ja, om det var någon det var synd om så var det ju ändå Zhìyuan. Ja, fy. Han gosade, om möjligt, in sig ännu närmare, mer, intill den andre i ett försök att vara stöttande. "Jag tror ingen av oss kommer kunna glömma det där", konstaterade han tyst. Nepp, totalt omöjligt. "Har du fortfarande ont?", frågade han lätt oroligt, hyfsat kort därefter.

Den första natten utan mardrömmar på hur många år? Närmare två? Det var ju bara ett helt sjukt faktum. Helt, jävla sjukt Zhìyuan rynkade lite på ögonbrynen, däremot utan att flytta på handen som satt som fastklistrad vid Max. Jahopp, nu satt han alltså fast där igen, alldeles förlorad i den andres förtrollande gröna ögon. Men skit i den tanken nu, din odrägliga tölp. Du har liksom redan konstaterat att du är knasigt förälskad i Max, så släpp det nu. Försök istället att föreställa dig hur det måste vara att inte få en god nattsömn på flera år! Slytherineleven sneglade bort i några sekunder, fann Kiwi med den bärnstensfärgade blicken. Personligen hade han nog aldrig överlevt ett sådant öde - att inte få sova ordentligt. Inte undra på att såren verkade dröja sig kvar om mardrömmarna gjorde det. Folk kunde ju få mardrömmar lite då och då, men varje natt? Nej, fy fan rent utsagt. Bara vetskapen av att den jämnårige tvingats genomgå så mycket oförtjänt smärta fick hjärtat att snärja sig.
”Vadå obegriplig anledning? Det är väl ändå ditt eget fel att du är så älskvärd?” Påpekade Zhìyuan med ett försiktigt skratt och skakade på huvudet. ”Nåja..jag är i alla fall glad över att du kunde sova. Men är det verkligen sant att det var den första gången sedan branden som du inte hade några mardrömmar?” Undrade han trevande, samtidigt som ögonbrynen drog ihop sig ännu en gång, vilket skapade en liten rynka mellan dem. Fan heller att han kunde släppa det som hufflepuffeleven nyss slängt ur sig. Och att han sa det på ett sådant sätt..jisses. Som om det inte var något konstigt med det alls. Herregud, Max, du inser att det var flera år av ren mental tortyr? Däremot kunde lilla Zhìyuan inte säga det där rakt ut. Då skulle han säkerligen bara uppstå som okänslig och dum. Vilket han i och för sig var..men men.
”Ser det ut som att jag har ont eller?” Frågade han slutligen och vände tillbaka ögonen mot Max. ”Ska jag vara helt ärlig har jag inte mått så här bra på väldigt länge. Vet inte om jag ska ta det som ett gott eller dåligt tecken..å andra sidan vet jag ju inte heller om det där med att dina mardrömmar verkar försvinna när du delar säng med mig som ett gott varsel heller. Äsch, det visar sig väl antar jag”, konstaterade sjuttonåringen och nickade bestämt för sig själv, innan läpparna sprack upp insett gulligt litet leende. Det där klängandet var minst sagt bedårande. Underbart. Älskvärt. Gosigt. Positivt, helt enkelt. Extremt positivt. Allt Zhìyuan egentligen ville göra var att kasta sig över Max och ge honom en ordentligt sliskig kyss på munnen. Som tur var höll han sig från att göra det. För tillfället åtminstone.

"Jag är inte älskvärd", mumlade han med ett lätt roat leende på läpparna. Nej, där höll han inte med. Älskvärd var han definitivt inte. Han var ingen hemskt person. Verkligen inte. Men älskvärd? Knappast.
Var det okänsligt av honom att bara slänga ur sig det där med drömmarna? Jo, det var det kanske. Även om det ju inte var meningen. Efter så otroligt många skräckblandade nätter hade han blivit van. Vilket väl var sorgligt, men dessvärre inte mycket att göra någonting åt. En vana var en vana. Och vanor gick ju ofta att ändra på efter lite ansträngning. Fast det här var ju en annan sak. Det var inget han kunde påverka. Dessutom var det bara konstigt att det var just i natt han slapp plågas av minnet. För även om Zhìyuan nog definitivt hade ett finger(tass?) med i spelet så hade de ju trots allt delat säng tidigare och då hade drömmen varit där ändå. Nej, det där gick då inte att förstå sig på.
"Jo, det är sant. Varje natt", konstaterade han och nickade smått åt sig själv. Fortfarande fastklamrad kring armen. Troligtvis ganska irriterande för den som fick agera trädstam, men definitivt mysigt. "Varför skulle det vara en dålig sak?", undrade han och höjde frågande ett ögonbryn. Ja, hur kunde det egentligen finnas något negativt alls med det. Att Max fått sova ordentligt med Zhìyuan tätt intill?
"Nej, det var inte så jag menade. Det hade ju inte varit konstigt om du inte mått bra efter allt...det där. Men jag är glad att du mår bra", svarade Max. Herregud, det där leendet fick honom att smälta. Dessutom gick det inte att hålla inne det lilla leende som ville bryta sig ut hos honom heller. Jösses, han var verkligen patetiskt kär.

”Det är du visst, sluta inbilla dig någonting annat dumt”, muttrade Zhìyuan buttert, som inte alls uppskattade när Max talade om sig själv på ett så pass nedvärderande sätt. Den jämnårige var definitivt älskvärd och om någon kom och påstod någonting annat..hm, då skulle livet kanske inte bli så värst trevligt för dem. Kanske det var lite possessivt att tänka på det sättet? Att känna på det sättet? Men det var ju så sjuttonåringen upplevde det hela! Hufflepuffeleven som klängde sig fast vid armen på honom var hans. Ingen annans. Bara Zhìyuans. Åh Merlin, det var verkligen inte ett sunt sätt att tänka på. Nu kunde han ju inte riktigt styra över det där, men ändå! Det var allt annat än bra och skulle troligen leda till katastrof. Total. Förbannad. Katastrof.
”Varje natt..? Hur i helskotta har du lyckats överleva?” Fortsatte han förundrat och lutade lite på huvudet, strök försiktigt med fingrarna över en av de släta kinderna. Nåväl, kanske det inte var den absolut värsta frågan i världen, men den var inte direkt bra. Snarare okänslig och tvär. Dumma, dumma trut. Kan du aldrig lära dig att hålla käften?
”Men det har ju gått en hel natt, eller hur? Och visst var det inte det bästa jag upplevt, men ska inte klaga. Jag är ju fortfarande här. Plus att jag på sätt och vis är van vid liknande smärta. Förutom ögonen..hm, undrar vad som hände med dem egentligen..” Babblade Zhìyuan på och nöp tag om en av Max kinder, istället för att försiktigt smeka den. ”Ditt leende är så förbaskat gulligt. Svär på att du försöker förföra mig!” Jadå, bra där. Fortsätt med dina anklagelser i ett tappert försök att byta samtalsämne, bort från allt det där jobbiga. Applåder.

Ja, hur hade han lyckats överleva? Det var väl egentligen en väldigt intressant fråga. Utan ett självklart svar. Max visste inte hur. Däremot var väl sömnen ett av de minsta problemen. Eller tja, det klart det var ett stort problem för sömn var ju verkligen bra och betydelsefullt och bla bla bla. Men det var inte det som Max själv såg som det största problemet. Det som varit svårast att överleva. Nej. Branden var definitivt högre upp på listan. Fast att tvingas leva utan sina bröder var värst. Ja, definitivt. Det om något var väl ett mysterium hur han klarat av. Även om det uppenbarligen var tveksamt om han ens gjort. Han var ju levande och så men...nej, det var inte lätt.
"Jag får ju sova några timmar", påpekade han och slöt ögonlocken. Njöt av hur det kändes när den andres fingrar strök över Max kinder. Små stjärnor dansade runt på huden där Zhìyuan rört. Fingrarna lämnade efter sig ett spår av glitter och dansande små älvor.
Fast dagdrömmandet slutade när de där ögonen kom på tal. Nej, usch och fy. Max gröna ögon slogs upp igen. "Ja du-", började han tveksamt innan han återigen avbröts. Och Zhìyuans kommentar gjorde bara att leendet blev större och kinderna mer rosa.
"Nej!", utbrast han med ett litet skratt. Förföra? Nej. Att medvetet försöka förföra någon var väl typ det sista Max skulle kunna tänka sig att försöka sig på. "Ditt leende är tusen gånger bättre", påpekade sjuttonåringen och lät de hyfsat små händerna vandra upp till Zhìyuans kinder.