Någon som vill rolla Hungerspelen?

Vicinia huttrade till då hon sattes vid elden och drog filten mer omkring sig. Hon följde Mars oroligt med blicken och försökte hindra honom från att gå. Men efter några hjälplösa protester gav hon upp och följde honom bara med blicken då han försvann ut. Hon suckade och Numas oroliga blick mötte hennes och hon log urskuldrande, "Bara trött, det går över." log hon lätt och sträckte fram händerna framför elden för att försöka åter få värme.

Mars klättrade trots sin kropps protester vidare uppför klippsväggen och till den högare marken ovanför. Tröttheten var överhängande och Mars var säker på att om han stannade skulle han itne komma igång mer. Han kämpade sig vidare genom snön in i skogen, och strängade bågen. Med en pil färdigt placerad mot strängen började han smyga vidare med blicken uppåt.
En fågel kvittrade till, och Mars skickade blixtsnabbt iväg en pil. Fågeln träffades, och föll till marken.
Mars gick fram till den och sjönk ner på ett knä bredvid den pyttelilla fågeln. Snön runt den hade färgats röd.
Mars sjönk ner i snön och lyfte fågeln i sina händer. Hans ögon blev dimmiga av tårar. För första gången någonsin ångrade han att han dödat. Tårarna började rinna, och Mars tänkte på Vicinia. Han vände blicken uppåt och viskade sedan mellan tårarna.
"Snälla, låt henne inte dö. Jag gör vad som helst. Vad som helst. Låt henne inte dö." Mer fick han inte fram, och tyst knäböjde han i skogen och väntade, men inget hände.
Mars grävde i snön tills marken kom imot, och placerade sedan fågeln i hållet. Snön formade en liten kulle över kroppen. Mars steg äntligen upp, och märkte först nu att det hade börjat skymma.
Han började ta sig tillbaka mot grottan, och med varje steg klarnade hans tankar. Han måste ha något med sig tillbaka. Prassel i en buske, och Mars skickade iväg pilen igen. Han hittade en hare, spetsad av hans pil. Den här gången bröt han inte samman, utan flådde djuret kvickt och säkert.
Det var redan mörkt utanför då Mars var tillbaka, och än hade han ingen present nått honom. Mars vägrade tänka tanken att sponsorerna övergett honom och Vicinia.

Silver och Martial samlade ihop allas vattenflaskor och klättrade ner för att fylla på dem. Vicinia rörde sig inte, hon kunde ju inte. Hon såg på Numa, hon skulle sakna honom, ja även Elena, ja dem alla men mest Mars och nu var han inte här, hon hoppades att han skulle komma tillbaka.
Efter en stund kom Silver och Marital tillbaka och delade ut vattenflaskorna. Vicinia tog sin, tog en klunk men hon var inte törstig.
Numa satte sig vid hennen "Du ser så blek ut." sa han oroat och tog hennes hand. "Den är ju iskall." konstaterade han och försökte få värme i den då Mars anlände med en död hare. Vicinia log lättat, då var Mars här, hos henne, då kunde hon dö lungt....

Mars gömde sin bedrövelse ed en kall mask då han steg in i grottan. Han kastade en blick på Vicinia, som såg blekare ut än på dagen. Numa satt intill henne, och hans oro syntes klart i hans ögon. Elena satt med Ares, Silver och Martial intill elden.
"Grilla den här", sade Mars kort och kastade haren, som Elena enkelt fångade i luften och spetsade på en gren de hittat. Mars satte sig bredvid Vicinia och mötte hennes blick.
"Hur mår du?" frågade han, och kände strupen snöras ihop. Han hade inte lyckats få medicinen.

"Så som jag kan må." svarade Vicinia tonlöst och förde över en av sina händer i hans, för att han skulle känna kylan, hon kunde inte få sig varm.
Vicinia var rädd, det verkade gå snabbt att bryta ner henne, skulle hon vara död imorgon? Varför kunde inte hennes död ske som förra gången, snabb och ärofyld, ja dödad i strid i kamp. Inte förgiftad, inte sakta dö bort. Tungt vilade hon huvudet mot Mars bröst och såg på haren som stektes över elden, inget verkade ha någon betydelse mer. Hon hoppades att Mars skulle gå som vinnare, om inte så Numa. Men hon skulle ju ändå inte veta, hon skulle vara död.

Det högg till i Mars hjärta, och han lade varsamt sna armar runt Vicinia. Han kände på sig Ares undrande blickar, men besvarade dem inte. Haren togs bort från elden och delades jämt.
Mars ville inte äta trots att han var hungrig.
"Du måste äta något för att orka", sade han uppmanande åt Vicinia och höll fram hennes del. Samtidigt tog han en tugga av sin och märkte först då hur hungrig han egentligen var. Sakta åt han upp det sista och sköljde ner maten med vatten.
"Det borde vara dags för nyheterna", sade Ares då de ätit klart. "Jag går utanför för att se vem som har dött."

Vicinia såg på sin del av haren men vände undan blicken. Hon var inte hungrig, och hon skulle ju ändå dö, varför äta då? Orka till vad? Bättre att någon annan av de som skulle överleva fick hennes del.
"Jag är inte hungrig." mummlar hon och följer Ares med blicken då han försvinner ut, hon undrade när hennes eget skott skulle ljuda.

"Nonsens. Du äter den här om jag så måste tränga den ner för din hals", sade Mars hotfullt och höll biten alldeles under Vicinias näsa.
Ares återvände en kvart senare.
"Ingen har dött idag", meddelade han. "Men... De ska ha en bjudning. Vid Hornet. Där kommer att finnas mediciner, av alla sorter. Tydligen har flera blivit förgiftade efter att ha ätit av okända växter." Ares kastade en blick på Silver och sedan en mer misstänksam på Vicinia. Mars hade inte märkt det i sin oro för Vicinia, men Silver var något grönaktig i ansiktet.
Men hoppet tändes åter.
"När?"
"I gryningen."
"Jag måste gå", sade Mar och höll hårdare om Vicinia utan att märka det.

Vicinia tog trött biten och började gnaga på den smått. Mest för att inte vara ivägen och göra Mars till viljes. Hon hörde på samtalet och såg oroligt upp på Mars. "Du går inte själv, då kan du lika gärna strunta i det." sa hon bestämt och slängde en blick på Silver som även hon verkade dålig. Mars höll om henne hårdare och Vicinia såg på honom. "Snälla, ta med dig några till, Silver behöver hjälp hon med." säger hon och ler lätt kanske hon ändå skulle få överleva.

"Någon måste stanna här och vakta dig och Silver", sade Mars lägre. Och så Numa förståss, men det tänkte han inte säga högt. Lillebrodern öppnade just sin mun för att erbjuda sig att komma med, men Mars blick fick honom att tystna.
"Jag kommer med", sade Ares.
"Jag vill inte ha dig bakom min rygg med ett vapen i handen", svarade Mars kort och såg kallt på honom. Ares fingrar vilade på en av knivarna och hans ögon sköt blixtar.
"Martial kan komma med, han vet vad Silver behöver." Mars såg på mannen, som efter en snabb blick på Ares nickade.