PRS Kkaebsong & JustAFriend

Jag får ju sova några timmar. Några timmar. Orden ekade inne i Zhìyuans ihåliga huvud, om och om igen tills de tillslut tynade bort. Jo, några timmar var ju några timmar, men det räckte inte på långa vägar! Shit, trodde Max att det gjorde det eller? Och så kom slytherineleven förbi valsandes med sin standard sömn på över tio timmar. Lysande, nu mådde han alldeles förskräckligt över det faktumet. Utmärkt.
”Mitt leende är inte alls tusen gånger bättre, skärp dig”, protesterade sjuttonåringen och sände iväg ett ytterst retsamt flin. ”Förresten så försöker du visst förföra mig, du vågar bara inte erkänna det..vem vet? Du kanske är rädd för att jag ska sätta tänderna i dig eller någonting annat fånigt”, knotade han sedan och lät det försmädliga flinet blekna till ett rart leende, när den jämnåriges fingrar sökte sig fram till retstickans lätt rosiga kinder. ”Max, jag tycker väldigt mycket om dig..” Merlin, vilken lättnad. De där små orden hade verkligen längtat efter att få smita ut, legat och kittlat nere i stämbanden sedan två kvällar tillbaka. Egentligen hade Zhìyuan haft god lust att yttra dem redan under gårdagens kväll, men den planen hade ju runnit rakt ut i sanden. Kanske han kunde försöka sig på att gå i någon slags talterapi? Det var inte en komplett dum idé. Däremot skulle det väl låta så pass fånigt att sjuttonåringen gett upp redan innan han försökt. Han gav ju i princip upp redan nu, när han föreställde sig det hela.

"Är det visst det", envisades Max, fortfarande med det lilla leendet dansandes över läpparna. Ja, Zhìyuans leende var absolut det bästa någonsin. Inte en chans att Max var bättre än det.
Åh, de där orden värmde. Han hade ju hört dem en gång innan med det var ju innan förvandlingen. Och nu hade ju så mycket hänt och att Zhìyuan fortfarande kände eller tyckte så...ja, det var bara fint helt enkelt. Fick kinderna att blossa upp ytterligare och leendet att bli ännu bredare.
"Jag tycker om dig med ska du veta", svarade han och strök mjukt över den längres kinder. Med tindrande ögon vandrade blicken runt över ansiktet han gått och blivit så förtjust i. Ögonen, kinderna, läpparna... "Väldigt mycket...", konstaterade han. Åh, vad kär han var. Jösses.
"Och det är jag inte alls det", utbrast han efter en liten stund. Med en skämtsamt leende nafsade han löst i den andres käkben. Nejdå, han var inte rädd för att bli biten. Han var bara ärlig.

”Men aj”, knorrade Zhìyuan missnöjt med smalnande ögon. Nu var det ju så att han inte hade någonting att klaga över, med tanke på hur han suttit och gnagt på Max axel under gårdagens morgon, men äsch då. Käkbenet var väl ändå betydligt känsligare än axeln? Jo, så var det allt. Och även om det inte var så, så hade sjuttonårigen redan bestämt att det var precis så det var. Inga om och men, från och med den stunden så var det sanningen. Punkt.
”Jag tror dig inte”, sade han därefter och drog tungan utmed de torra läpparna. ”Tänk om jag biter dig riktigt, jävla hårt”, fortsatte slytherineleven lömskt och placerade händerna på Max slanka axlar. ”Då skulle du inte vara så värst självsäker längre.”
De bärnstensfärgade ögonen fixerade sig skarpt i den andres gröna och det nyss försiktiga greppet om axlarna hårdnade. Nej, Huang Zhìyuan hade inte den blekaste aning om vad han höll på med. Allt han kunde tänka på var hur gärna han ville kyssa de där lockande läpparna, där ett perfekt leende strök omkring. Men var det okej? Att slänga sig över hufflepuffeleven bara sådär och typ halvt om halvt anfalla honom? Gud, kan du höra dig själv eller? Du är ju helt från vettet ibland, jösses.

"Kom igen, det där var bara ett litet nafs!", utbrast Max efter att tänderna lämnat den andres käkben. Ja, Zhìyuan hade ju faktiskt bitit hål i hufflepuffarens skjorta. Det där var ingenting i jämförelse. Inte för att det andra stört honom speciellt mycket, men ändå. Rätt ska va rätt eller nåt.
"Det hoppas jag verkligen inte att du tänker göra", fortsatte han osäkert och betydligt tystare. Nej? Vem skulle vara självsäker efter en sån sak? Troligtvis ingen. Nej, den personen skulle väl i sådana fall vara rätt rejält i obalans. Inte kunna tolka faror och smärta och...Sidospår Max, sidospår. Varför hade Zhìyuan ens sagt det där? Han hade väl inte planer på att göra det? Nej. Nej, nej, nej. Att du ens tänkte den tanken om personen du tycker om så mycket är bara sjukt. Dumt. Sjukt dumt. Fast den längre hade dragit tungan längs med läpparna på samma sätt två dagar tidigare. Vid kaninerna. Då Max tvingats trolla bort de små fluffbollarna för att Zhìyuan inte skulle sätta tänderna i dem...
Han lät munnen närma sig käkbenet igen, men istället för att nafsa så började han lämna små pussar längs med. En arm hade vandrat ner för att klänga sig fast vid den jämnårige igen och den andra handen pillade försiktigt runt bland de kolsvarta hårstråna på den andres hjässa.

Och Max som hade insisterat på att han var feg och skraj av sig. Det hade uppenbarligen varit en stor, fet lögn. Leendet som nyss försvunnit från de torra läpparna återvände nästan genast när den andre fick för sig att överösa Zhìyuans käkben med små kyssar. Hm, vad hade det där käkbenet gjort för att förtjäna den sortens uppmärksamhet? Läpparna skrek faktiskt också efter uppmärksamhet, de kände sig extremt utlämnade och diskriminerade.
”Klart jag inte tänker göra”, försäkrade han tillslut och skakade på huvudet. Sjuttonåringen hade väl från början sagt det för att skrämma hufflepuffeleven, men till hans stora glädje verkade det inte haft någon effekt. Många andra hade nog sträckt armarna upp i luften och sprungit iväg gallskrikandes, om de stått öga mot öga med ett sånt hot. Eller kanske det inte var ett hot, utan bara någon slags påminnelse för Max att Zhìyuan var ett hemskt val när det kom till ett förhållande. Det absolut sämsta valet någonsin.
”Hallå”, utbrast han med ett litet skratt och kupade händerna omkring de älskvärda kinderna. ”Tycker du inte om mina läppar eller?” Utan att invänta ett svar, lutade han sig en aning närmare. Sedan stannade rörelsen till en kort sekund innan han slutligen bestämde sig för att göra ännu fler misstag. Max skulle säkert dumpa honom för någon betydligt bättre förr eller senare, så det var bäst att ta vara på tiden. Med blossande röda kinder - förbaskat irriterande - pressade slytherineleven läpparna mot den jämnåriges. Hur var det ens möjligt att vara glad och vettskrämd på samma gång?

Om han tyckte om Zhìyuans läppar? Jo, herregud. Åh. Max hade väl bara varit lite osäker, som vanligt och tänkt att käkbenet kändes säkrare på något sätt. Inte lika riskfyllt, men ändå underbart. Ja, det där skarpa käkbenet skulle inte underskattas. Absolut inte. Guldmedalj helt klart. Fast läpparna låg självklart väldigt högt upp på listan - den lååånga listan - med saker som han tyckte om med den jämnårige. De förtjänade definitivt också en guldmedalj. Eller kanske diamant. Fortfarande med ett stort leende och rosiga kinder besvarade han mjukt kyssen. Njöt av hur Zhìyuans händer kändes mot huden. Stjärnor som dansade. Bubblande i hela kroppen. Fast det var nog ännu mer de där läpparnas förtjänst. De där perfekta perfekta läpparna. Var det här deras första kyss? Nej. Nej, det var det ju inte. Fast på ett sätt kändes det nästan så. För att det var efter allt det andra och nu låg de tätt intill, under täcket och-...det kändes bara väldigt bra. Mysigt. Fint. Underbart.

Fjärilarna som hållit sig hyfsat lugna under morgonen, vaknade helt plötsligt till liv och började fladdra omkring inne i magen på slytherineleven. Att en kyss kunde förvandla atmosfären så fullständigt var ju bara bullshit. Zhìyuan hade aldrig varit speciellt mycket för varken kärlek eller känslor tidigare. Det må ha varit för att han aldrig tidigare varit kär i någon innan, men det var en obetydlig liten detalj. Ett ganska måttligt obetydligt faktum som inte spelade någon roll alls i sammanhanget. För han var helt klart förälskad i Max. Kanske på gränsen till lite väl förälskad och, i största allmänhet, possessiv.
”Jag vet att jag har sagt det här innan..eller jag tror i alla fall att jag sagt det..men du är min. Okej? Bara min. Min, min, min”, mumlade sjuttonåringen och lät händerna glida ner över den andres hals och vidare nerför bröstkorgen. Inte alls en konstig grej att säga. Nej, nej. Snart skulle han väl börja morra åt folk så snart de fick för sig att komma inom en metersavsrånd från Max. Det skulle allt annat än förvåna Zhìyuan. Sorgligt nog.

Var Max Zhìyuans? Ja. Jo. Tydligen. Mycket riktigt hade ju den jämnårige redan sagt det en tidigare, vilket Max också bekräftat, men det här kändes på något sätt mer äkta. Ännu mer äkta. Som att orden verkligen menades. Och det var fint. Värmde upp hela Max, inifrån och ut. Visst var det väl ganska udda sagt med. Skulle nog kunna tolkas nästintill skrämmande(speciellt med tanke på varulvs-aspekten). Fast Max la ingen större vikt vid det. Zhìyuan sa mycket skumt men i hufflepuffelevens ögon var allt perfekt. Fint. Gulligt.
Trots det kunde han inte bara acceptera allt. Nej, självklart skulle en massa hjärnspöken komma och ställa till det bland tankebanorna.
”Är du verkligen säker på att du vill ha mig?”, undrade han försiktigt. Fortfarande kändes det högst orimligt att någon någonsin skulle vilja ha någon som Max, så därför kändes det oundvikligt att ställa frågan. Den behövde komma ut. Trots att det kanske dödade stämningen en aning. Och tvekandet fick värmen i magen att svalna av en aning. Vilket väl på sätt och vis var tur. Annars kanske värmen skulle leda till eld och då fanns det ju en risk att han skulle brinna upp, vilket han ju absolut inte ville(suck, dum metafor). Dumma hjärnspöken.
Handen på bröstkorgen kändes dock bra. Ovant, men bra. Sved en hel del, men inte mer än vad sjuttonåringen kunde hantera.

Vad var det en för dum fråga egentligen? Hade Zhìyuan inte gjort det klart för Max att det var honom, och bara honom, som han ville ha? Folk kunde kalla det för vad de ville - den första kärleken är den största och bla bla. Men sjuttonåringen brydde sig inte ett smack. Han var löjligt förälskad i den jämnårige, ja..men det var även någonting mer, någonting som han inte riktigt kunde sätta fingret på.
”Merlin, vilken otroligt kass fråga”, svarade slytherineleven torrt och spände ögonen i de respektive gröna. ”Har jag inte redan gjort klart för dig att det är dig, bara dig, jag vill ha?” Frågade han sedan och putade med underläppen. ”Varför litar folk aldrig på mig? Det börjar bli irriterande!” Fortsatte han bistert och borrade ner ansiktet i Max axel. Däremot satte han sig tvärt upp några sekunder senare, när en skrap röst ljöd genom salen.
”Mr Huang, Mr Fig!” Började madam Pomfrey ogillande och skyndade fram över golvet. ”Vad har vi sagt om det här? Inte i min sal!” Gnabbande hon irriterat och placerade en hög med kläder vid fotändan. ”Du kommer inte att ha några vanliga lektioner under dagen, Zhìyuan, men jag har pratat med madam Pince och du har fått tillåtelse att sitta och studera i biblioteket.” Ja, vad trevligt. Inte. Zhìyuan avskydde att plugga. Främst eftersom han fortfarande var kass på att läsa och banka in saker i skallen. De ville aldrig fastna, vad han än gjorde.
”Härligt”, konstaterade eleven, ifråga, dystert. ”Det kommer bli så extremt roligt att sitta där alldeles ensam med madam Pince.”

Jo, kanske hade det varit en dum fråga. Zhìyuan hade väl inte direkt varit otydlig med sina känslor. Men Max hjärna tyckte frågeställningen var allt annat än orimlig. Han behövde vara säker. Osäkerhet var ju dessvärre ingen bristvara när det kom till sjuttonåringen. Därmed var det totalt nödvändigt att dubbel-, trippel- och fyrdubbelkolla.
"Förlåt", mumlade han men lät ett leende växa fram när den längre borrade ner ansiktet i axeln. "Då är jag din", fortsatte han viskandes och borrade ner näsan i den kolsvarta kalufsen.
Deras lilla moment avbröts dock av madam Pomfrey. Åh, pinsamt pinsamt pinsamt. Inte för att han egentligen skämdes över det hela men obekväm runt folk var han ju alltid. Hela alltet var ju dessutom en helt ny sak för honom.
Jo, sitta där ensam lät kanske inte sådär superroligt. Nu var väl inte Max personen som borde uttala sig om sånt med tanke på att han gärna satt där själv. Tja, innan Zhìyuan klivit in i bilden det vill säga. Nu ville ju Max inte lämna den andre en sekund. Men innan, ja då var ju ensamtid något han tvingats vänja sig vid. Nåväl, hur det än nu var så förstod Max att den jämnårige nog inte uppskattade skolsysterns förslag.
"Umm, tror du att jag skulle kunna få sitta där med? Och hjälpa honom med allt menar jag", frågade Max och blickade upp på madam Pomfrey med stora hundvalpsögon. Minst sagt gulligt. Och förhoppningsvis skulle det bidra till att han fick tillåtelse. Det var åtminstone värt ett försök.