PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Har inte du lektioner under dagarna, Max?” Frågade skolsystern med ett höjt ögonbryn och lade armarna i kors. Hade den jämnårige sänt iväg samma blick mot Zhìyuan, hade slytherineleven troligen aldrig kunnat motstå Max. Det skulle han kanske inte kunna göra ändå, men de där ögonen var alldeles för oemotståndliga. Tänk om sjuttonåringen själv kunnat vara sådär söt? Då hade livet blivit lättare på så många sätt och vis. Åtminstone när det kom till att övertala folk.
”Åh, ge mig inte den där blicken!” Utbrast madam Pomfrey snart, efter en stunds tystnad, och skakade på huvudet. ”Jag kan inte hindra dig om det är vad du vill göra..” konstaterade hon därefter och såg väldigt uppgiven ut. Stackars Poppy - alltid tvungen att dras med jobbiga och irriterande elever.
”Så med andra ord kan du inte tvinga mig att gå till biblioteket senare?” Undrade Zhìyuan prövande och försökte sig på en såndär hundvalpsblick. Misslyckat försök. Tyvärr.
”Det, däremot, kan jag utan tvivel göra”, snäste skolsystern och drog fram sin stav från en innerficka i klädnaden hon bar. Med ett knyck på den, for de hopvikta kläderna rakt i ansiktet på slytherineleven.
”Tack, du är så snäll mot mig ibland”, knorrade han bittert och föste ner kläderna från ansiktet, innan blicken gled mot Max. ”Är jag inte söt eller vadå? Varför behandlar hon dig så bra? Orättvist!”

Han hade minst sagt haft sötheten på sin sida. De där ögonen kunde faktiskt vara ytterst svåra att motstå, även för personer som inte fått en förälskelse på sjuttonåringen. Max var inte en person som brukade utnyttja sådana egenskaper i vanliga fall - men nu - absolut. Det handlade ju liksom om Zhìyuan och inte tänkte Max lämna den andre ensam om det fanns ett annat alternativ. Inte en chans.
"Seså, på med kläderna!", snäste madam Pomfrey lätt irriterat viftade med ena handen i slytherinelevens riktning. "Jag kilar iväg och hämtar frukost - som ni båda sedan ska ta del av", fortsatte hon torrt och vände på klacken efter att ha lämnat en menande blick i Max riktning. Vad var det egentligen med alla de här blickarna? Suck.
"Vad babblar du om? Det klart du är söt!", utbrast Max och for upp i Zhìyuans knä av oklar anledning. Ovanpå täcket men ändå nära. Han lutade sin panna mot den jämnåriges och lämnade sedan en liten puss på den raka näsans tipp.

Om det var någon som hade egenskapen att göra Zhìyuan både förvirrad, förälskad och irriterad på samma gång, så var drt defintivt Max. Till en början stirrade slytherineleven från kläderna till den jämnårige, innan ögonbrynen drogs ihop och fingertipparna snuddade vid hufflepuffelevens kinder. Av någon anledning hade sjuttonåringen helt plötsligt fått världens lust att börja morra - ungefär lika mycket som han hade lust att överösa Max perfekta ansikte med små kyssar. Förbaskat också!
”Max, när det kommer till att vara söt så tar du förstaplats”, protesterade Zhìyuan och pillade förundrat med en mörk hårlock. Så jävla perfekt att det var helt knasigt..Visst kunde männsikor se bra ut och sådär, men det här var ju bara absurt. Troligen för att han var mer än kär i den andre, men det kvittade faktiskt.
”Om jag blir galen så är det ditt fel. Du gör mig galen..hela du..alltså du doftar så jävla gott och du är alldeles för bra för mig”, gnällde Zhìyuan och grävde ner de långa fingrarna i de rufsiga lockarna. ”Är du säker på att du vill följa med mig till biblioteket efter frukosten? Borde du inte typ gå på dina lektioner..?” Perfekt, nu har du börjat tjata, precis som din mamma brukar göra. Och du är bara sjutton år..

Max var rätt så söt. De fräkniga och rosiga kinderna i kombination med det otroligt lockiga håret och de stora, gröna ögonen var helt enkelt bara gulligt. Däremot skulle sjuttonåringen själv aldrig erkänna det. Eller erkänna och erkänna, han höll helt enkelt inte med om den uppfattningen. Han tyckte att han bara såg barnslig ut. Fortfarande var det ett stort mysterium hur den jämnårige hade kunnat fatta tycke för någon som Max.
"Jag håller inte med", påpekade han och placerade händerna på Zhìyuans kinder. Han lät tummarna stryka försiktigt över de skarpa kindbenen. Lät blicken vandra från det ena mörka ögat till det andra. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Och så en sväng ner mot läpparna och så upp igen.
Galen? Nej, det var svårt att förstå. Väldigt svårt att förstå. Med ett lätt roat leende skakade han försiktigt på huvudet.
"Äsch, ge dig", mumlade sjuttonåringen sedan och vek av med blicken. "Det klart jag vill följa med. Och har du glömt bort vår överenskommelse igen?", fortsatte han. Ville inte Zhìyuan ha med Max? Nej, han kanske hade tröttnat. Även om just det hade sagt emot typ allt den andre sagt, men ändå. Det kanske var så och så var Max bara jobbig och påträngande och blä.

”Jo, men jag vill inte att du ska halka efter i skolarbetet pågrund av mig”, förklarade Zhìyuan hastigt och tog ett djupt andetag. ”Jag är liksom inte värd den tiden, även om du kanske har fått för dig det..har ingen framtid, varesig jag får godkänt i alla ämnen eller inte”, muttrade han därefter och vek undan med blicken, som genast blivit flera toner mörkare. Max hade ju däremot det, en framtid som var fylld till bredden av möjligheter. Kanske han inte kunde göra precis vad han ville, med tanke på de där hemska såren som aldrig läkte, men han var klok och skulle säkert finna en perfekt väg i livet! Medan Zhìyuan själv ägnade sina dagar åt att jaga ekorrar. För det var säkert så det hela skulle sluta - med att slytherineleven förlorade sin mänsklighet. Nja, det var väl inte fullt möjligt för någon som levt på två ben i närmare sjutton år..eller? Okej, från och med den dagen skulle han fokusera på att inte bete sig som ett vilt djur. Åtminstone ge det ett tappert försök.
”Zhìyuan..sätt på dig dina kläder!” väste en ytterst vresig madam Pomfrey och ställde ner en bricka på nattduksbordet.
”Ta det lite lugnt va? Försöker faktiskt ta varan på den tid jag har kvar här på jorden!” Kontrade sjuttonåringen argt och slängde en hastig blick mot Max. Sedan slängde han benen över sängkanten, lät fötterna finna det svala golvet, innan han ställde sig upp. Att vara diskret? Vad är det? Hm, någonting slytherineleven uppenbarligen aldrig hört talas om.
”Sådär, är du nöjd nu?” Morrade Zhìyuan och slängde sig ner bredvid den jämnårige igen, efter att ha lipat mot skolsystern. Nejdå, han var absolut inte barnslig.

Inte värd det? Hur kunde Zhìyuan ens få för sig att säga något sådant? Max visste inte hur han skulle svara på det. Den jämnårige var värd allt allt allt. Med tanke på vad han varit med om så var han ju värd mer än allt. Ja, herregud.
Något svar hanns dock inte med då en allt annat än glad madam Pomfrey kom instörtandes. Det var ändå en aning fascinerande hur en så vänlig person kunde vara så barsk och vresig och fortfarande vara...ja, snäll? Allt som lämnade de där läpparna var ju liksom bara omtänksamma saker, även om det ibland kamouflerades lite väl bra.
Hufflepuffaren klättrade ner från den längres knä och satte sig istället på sängen. Blickade ner på Zhìyuans fötter. Det kändes fel att sitta och stirra trots att det var vad han egentligen ville göra och den andre var allt annat än diskret. Men fötterna var okej. Ja. Ja, det var det, intalade han sig själv. Hud. Kropp. Men inte för mycket. Hur det nu någonsin kunde bli för mycket.
En lätt mördande och mycket irriterad blick sändes iväg från madam Pomfrey, i treåri- öh, Zhìyuans riktning.
"Ja, du med Max", la skolsystern snabbt till när hon noterade hur inte heller Max hade bytt om. Jösses, det var nog inte en lätt uppgift. Att ta hand om två dödskära sjuttonåringar. Agera både mamma, läkare och psykolog(kanske även med inslag av djurvårdare eller fängelsevakt?). Madam Pomfrey var minst sagt en fascinerande och ytterst kompetent kvinna.
"Seså och så tar ni och äter upp allt! Du behöver ladda upp och ladda om efter allt. Och du...ja, du behöver bara äta", fortsatte hon strängt och blickade mellan de två sjuttonåringarna innan hon störtade iväg mot sitt kontor ännu en gång.
Max blickade upp på Zhìyuan ett slag innan han slutligen bestämde sig för att han absolut inte tänkte sitta kvar där när alternativet om den längres famn fanns. Kvickt klättrade han upp i den andres knä. Han kupade händerna om kinderna, som tidigare.
"Du får inte säga sådär!", utbrast han och blickade in i bärnstensögonen. "Du är värd allt allt allt!".

Som på beställning, slingrade Zhìyuan armarna omkring Max, efter allt det där jobbiga tumultet angående både kläder och mat. Däremot kunde han inte vara arg på madam Pomfrey i någon större utsträckning, eftersom han var mer än trehundraåttioelva procent säker på att hon menade väl. Den kvinnan ville inte någonting annat än gott - inte ens när hon blev bemött av otrevliga elever som inte följde hennes instruktioner. Hursomhelst, nu hade åtminstone de två eleverna i fråga fått kläder på sig. Vilken otrolig framgång. Sjuttonåringen sneglade osäkert in i Max perfekt gröna ögon, försökte klumpigt tyda vad som försiggick i den andres huvud.
”Jag får visst säga så”, svarade han efter en kort stunds fundering och såg halvt uppnosig ut. ”För att vara extra tydlig..jag får säga det hur mycket jag vill och du kan inte göra någonting åt det”, förtydligade slytherineleven sedan och tillät händerna finna sin väg upp mot den jämnåriges, som var härligt placerade runt den längres kinder. ”Men alla skämt åsido, jag är definitivt inte värd allt, ännu mindre dig.” Zhìyuan nickade bestämt för sig själv innan en av händerna fiskade upp en smörgås, från brickan med frukost. Även om han mycket sällan höll med skolsystern så behövde de båda två verkligen äta. Det mest ironiska var nog att Max vad den som behövde det mest, med tanke på hur galet smal han var. Och sjuttonåringen som fått för sig att han var alldeles för smal för sitt eget bästa..vad var hufflepuffeleven då? Men det kvittade ju i grund och botten, så länge det inte blev farligt eller skapade några andra problem.
”Här, ät upp den”, sade han bestämt och tryckte in mackan i munnen på Max. ”Försök inte ens säga emot, du är outnumbered”, fortsatte Zhìyuan med ett barnsligt, litet leende och fiskade upp en bit med bacon åt sig själv. ”Jag tycker inte om mina ögon. Inte i jämförelse med dina, hur dumt nu det än låter.”

Kunde inte de där armarna typ limmas fast runt Max kropp eller något i den stilen? Okej, det hade troligtvis varit fruktansvärt opraktiskt. Ja, det var kanske inte optimalt men poängen var hur som helst att de väldigt gärna fick stanna där. Typ för evigt.
Zhìyuan hade väl visserligen en poäng med det där. Max kunde ju faktiskt inte göra mycket åt det. Men var det bra för det? Och skulle han bara acceptera det tankesättet. Nej. Nej, inte en chans.
"Men säg inte så. Du förtjänar det bästa. Den bästa. Så ja, du har rätt i att du inte är värd någon som jag. Du är värd någon mycket mycket bättre", envisades hufflepuffaren, fortfarande med blicken fäst i bärnstensögonen.
Plötsligt hade han en smörgås i munnen. Var det där verkligen nödvändigt? Tja, krasst sett så var det väl just det det var. Matintaget de senaste dygnen hade varit en rejäl bit från tillräckliga. Men en smörgås av allt? Det var ju typ det svåraste. Motvilligt började han tugga på biten i munnen. Ja, han kunde ju inte direkt spotta ut en halvt uppblött bit utan att väcka misstankar. Tugga tugga svälj.
"Vad var det där bra för?", muttrade sjuttonåringen bistert och blängde på den jämnårige. In i bärnstensögonen. Hur var det ens möjligt att inte tycka om dem?
"Håll inte på och jämför. Du är helt klart bättre. På alla sätt och vis", mumlade han, lätt stressad över brödbiten som nu troligtvis letat sig ner i magen. "Och jag tycker om dem. Väldigt mycket. Bara så att du vet", fortsatte han med ett litet snett leende. Innan han kröp ihop lite och lutade kinden mot den längres bröstkorg.

”Vill du veta en sak? Du är jävligt jobbig..men jag tycker om det”, knorrade Zhìyuan missnöjt, samtidigt som en hyfsat stark rodnad steg över kinderna på honom. ”Och vadå? Du måste faktiskt äta, Max!” Utbrast han därefter och fortsatte att tugga på sin egen frukost. Prata inte med mat i munnen, Zhìyuan. Uppför dig anständigt, Zhìyuan. Sluta bete dig som ett vilt djur, Zhìyuan. Moderns anvisningar hade inte direkt schasat in sjuttonåringen på någon bra väg i livet, snarare i motsatt riktning. Så snart hon kom där med sina klagomål och bla bla bla, gjorde han ju självfallet den raka motsatsen till det hon sa. Även när hon hade en poäng, tyvärr..
”Dina är bättre”, rättade slytherineleven bestämt och blängde ner mot den jämnårige, som verkade göra sig alldeles för bekväm i Zhìyuans famn. ”Det är väl bra att någon tycker om dem”, fortsatte han tyst och knaprade i sig den sista biten med bacon. ”Varför är du så komfortabel runt mig? Du borde inte vara det.” Med tanke på att sjuttonåringen inte ens själv var komfortabel i sitt eget skinn, borde inte andra känna sig trygga i dennes sällskap. Förvisso ville han väl på sätt och vis att de ändå skulle vara det, men det var i grund och botten både själviskt och fel. Usch, allting var så jävla rörigt inne i huvudet på Zhìyuan. Han visste mycket väl vad han ville, utan att själv kunna stå för det - eftersom det var orättvist mot alla andra. Rättare sagt så var det orättvist mot en viss Maximilian Fig.
”Har ni ätit färdigt? Max, har du ätit någonting?” Ropade skolsystern inne från sitt kontor innan hon stack ut huvudet genom dörröppningen. Nejdå, hon verkade inte alls misstänksam. Inte alls.

Jobbig? Var han verkligen det? Jo, kanske. Envishet i kombination med att vara extremt klängig kunde nog minst sagt uppfattas som jobbigt. Fast Max fortsatte ändå att blänga upp mot den jämnårige. Att trycka i honom ett tugga macka var fan inte snällt. Tja, inte i Max ögon i alla fall fast det ju uppenbarligen var just var han behövde. Att äta alltså.
"Nej", knorrade han missnöjt och sänkte blicken till sängen istället.
"Vadå då?", fortsatte han mumlandes, i en lite mindre bitter ton. Nej, varför han inte skulle känna sig komfortabel i Zhìyuans sällskap kunde han inte förstå sig på. Kanske hade det något att göra med varulvsdetaljen eller avsaknaden av impulskontroll från den andres sida. Men äsch. Max var inte rädd. Vilket väl typ var problemet. Även om det från hufflepuffelevens håll inte fanns något problem alls. Inte när det gällde den delen åtminstone. Han hade aldrig tidigare känt sig så trygg som han gjorde i slytherinelevens sällskap och det var något han inte ville skulle ändras.
"Mm", mumlade Max, lät kinden lämna bröstkorgen och blickade bort mot madam Pomfrey. Han höjde mackan i handen som för att visa på att han visst åt. Nu var det bara en tugga borta och den var påtvingad men det behövde ju inte skolsystern få reda på. Den detaljen kunde väl stanna mellan de två sjuttonåringarna.