Någon som vill rolla Hungerspelen?

Vicinia drog på sig kläderna en man hade varit hos henne och svarat på alla frågor. Hon var tydligen i distrikt 13 som tydligen fanns och nu tillhörde hon någon grupp?
Ja, mycket var oklart men frågorna skulle få svar det lovade han. Hon klädde på sig ett par mörka jeans och en vanlig långärmad tröja i grönt. Sedan går hon ut hon hade fått instrutiktioner om vart hon skulle så hon hittar dörren så småningom, knackar på och öppnar.
"Och den sista, Vicinia Rivers." sa en kvinna som Vicinia med en blick inte alls gillade.

Mars hade knappt satt sig ner då dörren åter slog upp. Han kunde inte hindra sig då han fick syn på den vackra, friska, levande Vicinia. Stolsbenen skrapade mot golvet och Mars gick fram till henne med långa steg. Utan att bry sig om vem som såg på drog han henne intill sig.

Vicinia granskar rummet och alla i en snabb blick innan hon känner sig omsluten i en stor, stark famn. "Mars" säger hon bara och sluter armarna om honom. "Du lever, vi lever." säger hon bara osammanhängande, men hon är lycklig och glad.

Mars höll i henne hårt, och skulle aldrig ha velat släppa taget om inte Coin harklat sig högt bakom dem. Sakta släppte han taget, men granskade henne nu noga. Hon var tärd och såg svag ut, men frisk. Så de hade gett något åt henne mot giftet, trots att han slagit sönder de flaskor han hämtat.
"Om ni kunde återvända till era platser så kan vi fortsätta", beodrade Coin, och motvilligt släppte Mars taget för att sätta sig på sin plats. Men han släppte aldrig Vicinia med blicken.

Vicinia log mot Mars, hon var glad att de alla var här i säkerhet. Hon var inte helt återställd, men det var väll ingen, de alla såg att ha fått sin beskärda del av spelen. Än en gång tänkte hon att det var hon och karriärister. En från 1an, en från 4an och tre från 2an. De hade trots allt olika upplevelser av distrikten och hon hade aldrig tränats som de, förutom nu de senaste året.
Hon satte sig och mötte Mars blick, men lät den sedan glida över till tanten med det stålgråa håret.

Coin berättade utan att tillåta frågor eller avbrott om distrikt 13, och om rebellen som börjat i vissa av de yttre distrikten. Mars gömde sin förvåning väl, men han hade inte anat något sådant. Fast han hade ju varit upptagen med sina egna problem väldigt länge.
"Vi hoppas att ni kan stöda oss. Ares och Silver och deras handledare är med oss, men ni andra. Kan vi lita på ert hjälp?" Coin såg rakt på Mars, och han visade inget av sina tankar. De skulle antagligen inte tillåtas att överleva om de vägrade, men varför skulle de. Coin och de andra hade räddat Vicinia, Mars skulle förevigt stå i skuld åt dem. Dessutom ville han ha hämnd, hämnd mot Snow.
"Jag är med er", svarade han slutligen bestämt. Numa nickade, och Elena meddelade att hon tänkte hjälpa distrikt 13 med rebellionen.

Alla tittade slutligen på Vicinia och hon svarade. "Självklart är jag med." sa hon. Varför skulle hon inte? Hon hade kommit från 11an det mest försummade och fattigaste distrikten, där det var en otrolighet om någon vann. Sedan hade hon blivit utsatt av presidenten, tvingats utföra hans tjänster och slutligen åter kommit i spelen med hennes älskade Mars och förmodligen skulle hon ha dött o distrikt 13 inte vart där och räddat dem.
Coin nickade nådigt åt deras sammtycke och Vicinia var säker på att hade de vägrat hade de dött här och nu.

Mars hade inget att säga imot åt Vicinias samtycke. Han visste lika väl som hon att de inte egentligen hade något val, och hon kände antagligen samma glädje över ett tillfälle att ge tillbaka åt huvudstaden och president Snow.

Resten av resan berättade Coin om de förberedelser de gjort, och hur nykomlingarna skulle bo och vad som förväntades av dem i distrikt tretton. Mars var förvånad över striktheten och tidtabellerna, men sade inte imot.
Ledarna i distrikt tretton ville ta över alla distrikten, en åt gången, börjandes med de yttersta, eftersom de närmast huvudstaden skulle vara svårast att vända.

Vid resans slut, sänkte sig svävaren över den överlagda stad som de varje år sett från filmerna om spelen och kriget, dock inte rykande längre. De sökte sig ner för en gång och snart var de långt under jord, i korridorer som tillhörde distrikt 13.
Vicinia gillade det inte, hon kände sig instängd hon som var van att vara ute hela dagarna. Och all striktheten, scheman och allt. Hon gick intill Mars och lät handen söka sig i hans, hon var trött och kände sig inte alls så bra som hon borde eller brukade. Hon hoppades att mat och träning skulle finnas på hennes schema, men just nu sömn.