PRS Kkaebsong & JustAFriend

Känslan av att Zhìyuan på sätt och vis skulle behöva sitt barnvakt åt Max, blev med ens trehundra gånger starkare. Inte för att den jämnårige verkade vara i något stort behov av att ha en barnvakt, men just när det kom till ätandet - så behövde han det helt klart.
”Förlåt för att jag försöker hålla dig vid liv”, snäste sjuttonåringen tillbaka och såg lätt förnärmad ut. Sedan vände han de smala ögonen bort mot madam Pomfrey istället och gjorde en gest mot den tomma brickan på nattduksbordet. Det måste i alla fall ha fått henne på lite bättre humör, att brickan var tom. För i sin tur betydde det stt de två ungdomarna åt. Framgång!
”Jag måste säga att jag är imponerad, Max. Fortsätt så!” Kvittrade skolsystern nöjt och skyndade fram till sidan av sängen, där hon plockade upp brickan i sin famn. När hon ändå var där, stannade hon till och sneglade mellan eleverna. Jösses, hon såg väldigt fundersam ut i den stunden, vilket gjord slytherineleven lätt illa till mods. Det betydde liksom att hon tänkte så det knakade, någonting som aldrig bådade speciellt gott.
”Zhìyuan”, började hon trevande och stack ner en hand i en av de många fickorna på förklädet hon bar. ”Här, jag vill att du använder det här tills vi kommer på vad vi ska göra med de där tänderna”, fortsatte hon och räckte ett munskydd till Zhìyuan. Åh, glädje. Inte. Alls.
”Ser jag verkligen så konstig ut? Vad gör Max då? Han ser minst lika konstig ut”, muttrade han buttert och lät blicken vandra bort mot hufflepuffaren. ”Nåja, han kanske inte ser konstig ut, men han är konstig.”

Visserligen var det väl viktigt att äta och så men att på den nivån tyckte Max absolut inte att det var. Nej, Zhìyuan behövde verkligen inte ta hand om sådant. Max åh ju. *host* Tja, i alla fall lite. Ibland. Även om han var smal så var han väl inte så smal, eller? Zhìyuan var ju inte speciellt stor han heller. Nej, verkligen inte. Runtom då. Lång var han ju obviously. Något annat vore förnekelse.
Max förtjänade inte berömmet. Visserligen tyckte han i stort sett aldrig att han förtjänade något alls men den här gången var det ju faktiskt så. Det var inte hans förtjänst att maten var uppäten. Nej, det var Zhìyuan som stod för det allra mesta. Det kändes dock inte nödvändigt att påpeka. Eller jo, men då skulle det bara leda till att han tvingades äta och dra ner skolsysterns humör igen och det ville han verkligen undvika.
Munskydd? Nej fy. Stackars Zhìyuan.
"Och vad exakt menar du med det?", svarade han med ett höjt ögonbryn. Han fiskade upp Kiwi, som skuttat upp bredvid, i famnen. Med den feta kissen i famnen kändes allt mycket bättre. Huflepuffaren borrade ner ansiktet i pälsen samtidigt som magen gav ifrån sig ett olycksbådande kurr. Kanske hade magsäcken fattat tycke för det där med mat och gjorde en liten protest mot all fasta.

”Jag vet inte vad jag menar..antar att det går tillbaka till det där med att du är alldeles för komfortabel i mitt sällskap”, muttrade Zhìyuan och följde madam Pomfrey med blicken, när hon återvände in på sitt kontor med brickan. ”O-och så kysste du mig. Bara en dåre gör något så dumdristigt!” Stammade han därefter och drog snabbt munskyddet över näsan och munnen, så att den skrikande rodnaden inte skulle synas. Hm, väldigt praktiskt när allt kom omkring. Han hade en stark känsla av att det där munskyddet skulle bli en av hans bästa kompanjoner inom kort. Om man tänkte på hur sjukt mycket sjuttonåringen rodnade alltså, dag ut och dag in.
”Förresten så kan jag höra din mage. Du borde äta mer”, sade Zhìyuan och satte näsan i vädret, samtidigt som fötterna placerades på golvet. Med en liten kraftansträngning kom han sedan upp på benen och började dra händerna genom det svarta, toviga håret. Ögonen fäste sig på Max, studerade honom och katten. Hungrigt. Ja, han betraktade den jämnårige hungrigt. Självklart inte för att han ville äta upp honom eller så, utan mest för att..ehm. Nej, det gick verkligen inte att förklara. Ungefär på samma sätt som han inte kunde förklara till vilken nivå han var kär i hufflepuffeleven. Allting var så komplicerat, samtidigt som den inte var det. Merlin. Bara det i sig var ju rörigt som bara den!

"Då är jag väl en dåre då, för jag har inga planer på att sluta", konstaterade Max med ett lätt bittert leende och kramade om katten ytterligare.
Var det där munskyddet verkligen nödvändigt? Det dolde ju sikten. Inga läppar i sikte. Inga sött rosiga kinder. Tänderna var ju inte ens skrämmande. Lite obehagliga, visst. Men inget stort problem. Det var väl bara att fila ner dem lite, eller?
Den där blicken igen... Herregud, förvirring.
"Mhm", muttrade han och lät ansiktet lämna den fluffiga pälsen. Istället började sjuttonåringen blänga på den knappt rörda smörgåsen i handen. Ytterst tvekande tog han motvilligt en tugga. Tugga tugga svälj. Ett återkommande motto.
Skulle Zhìyuan bara stå där? Max klappade lätt bredvid sig. Som om Zhìyuan vore en hund, ironiskt sett. Vilket nog inte var det bästa sättet att få den jämnårige på bättre humör, men äsch. Är man myssugen så är man.

De redan smala ögonen blev om möjligt ännu mer smala, när Max klappade bredvid sig på sängen. Bra, nu hade stämningen sjunkit till botten igen. Seså, Zhìyuan, tjura inte över obetydliga små skitsaker.
”Vadå? Jag har redan ätit klart”, började slytherinaren knorrande och fann snart armarna ligga i kors över bröstet. ”Men visst, om du nu insisterar”, fortsatte han och sjönk ner bredvid den jämnårige, där han nästan genast borrade ner ansiktet i Max axel. Ha! Ingen rodnad att se på här inte, även om den defintivt existerade bakom munskyddet. Men det behövde ju inte hufflepuffeleven få nys om. Tvekande, lirkade han loss armarna från varandra och började klia Kiwi bakom ett av de fluffiga öronen. Den där förbaskade katten var verkligen urgullig. Till och med när hon satte klorna i sjuttonåringen, kunde han inte låta bli att tycka att hon var bedårande. Nedrans kattskrälle. Och Zhìyuan som varit så bra på att agera kallt och introvert förut. Nu var det beteendet slängt i soporna, där det malts ner till damm.
”Tror du att jag kommer kunna fortsätta spela quidditch?” Frågade han plötsligt och lutade sig tillbaka en aning, så att han kunde se den andre i ögonen. ”Om jag nu kan det..lovar du att heja på mig? Ingen brukar heja på mig..” mumlade Zhìyuan sedan, med en liten grimas strykande över ansiktet. Han tyckte väldigt synd om sig själv, japp.

"Ja, jag insisterar. Kom igen nu, jag vill mysa!", svarade Max bestämt efter att ha tuggat ur. Att prata med mat i munnen var till skillnad från den jämnårige, inte Max grej.
Han lutade lätt huvudet mot Zhìyuans, där det vilade på axeln. Tog en liten tugga till och blickade ner på Kiwi. Vad var hon ens? En katt såklart, eller vadå? Nej, det var inte speciellt självklart längre. Hon var helt klart jävligt skum. Nu var inte det något problem direkt och det störde inte Max. Men det var svårt att undgå att vara lite nyfiken. Ja, vad rörde sig i det där lilla huvudet? Varför betedde hon sig som en hund ibland, gris ibland, katt ibland? Och hur i helskotta kunde hon äta så mycket? Visst var hon runt om magen men hon kunde ju fortfarande skutta runt. Inte en chans att de mängderna skulle få plats i Max magsäck, hur mycket han än hade försökt. Det var liksom inte fysiskt möjligt.
"Ja, varför skulle du inte kunna det?", frågade han och blickade in i bärnstensögonen. Mja, nu fanns det väl en hel hop med anledningar till detta. Som försvårade det hela rätt så rejält- "Eller alltså, bara du får ledigt runt fullmånen så borde det väl gå bra?", fortsatte han snabbt. Jo, det borde väl inte vara några problem? Det var ju många som blev sjuka, speciellt vintertid. Att vara borta några träningar då och då kunde väl ändå inte vara några problem? Inte vad Max kunde se i alla fall. Men det var mycket möjligt att andra kunde ha andra åsikter kring det hela.
"Det klart jag kommer heja på dig", försäkrade han med ett yttepytte leende. Fy vad sorgligt det där sista varit. Nej, aldrig mer skulle Zhìyuan behöva känna så igen. Inte en chans.

”Jaha, men tänk om jag inte vill det då?” Påpekade Zhìyuan och blickade mot Max med retfulla ögon. Nu var det ju så att han visst ville mysa, men det spelade ingen roll. Hufflepuffeleven hade troligen redan listat ut att personen med det kaosiga, svarta håret var ganska så kärvänlig av sig. Faktumet var inte någonting sjuttonåringen var stolt över - men han hade faktiskt lyckats skaffa sig ett tycke för att bli kliad bakom öronen. Och ja, det lät så dumt att det knappt var sant. Tyvärr var det ju dock det..sant alltså. Väldigt sant.
”Jag vet inte”, fortsatte han sedan efter ett slag och ryckte knappt märkbart på axlarna, innan han drog ner munskyddet under hakan. ”Tänk om de inte vill ha mig längre? Eller om jag råkar växa svans under en match? Hm, det skulle inte vara så roligt”, förklarade slytherinaren med en liten rynka mellan ögonbrynen. Som tur var försvann det lilla vecket ganska kvickt, när Max lovade att han skulle heja på Zhìyuan. Lycka. Väldigt mycket lycka. Ganska passande också faktiskt. Den andre hade någonting annat att lägga tankarna på än elden och Zhìyuan hade äntligen någon att irritera. Perfekt match. Speciellt eftersom Max inte riktigt verkade tröttna på sjuttonåringens ruttna beteende. Inte ännu, i vilket fall. Men det kanske skulle ändras i framtiden, när den längre hällt tillräckligt mycket salt i hufflepuffarens dryck - eller ännu bättre, spetsat den med fnitter dryck.
”Lova att aldrig lämna mig, hur många gånger jag ön häller salt i ditt vatten. Lova”, knorrade Zhìyuan och slingrade armarna omkring Max i samband med ett näsan grävde ner sig i de stökiga lockarna. Det var ju mys han ville ha, right?

"Det ska nog gå bra", försäkrade Max. Svansar kunde väl inte växa ut bara sådär? Det lät ju otroligt skumt. Fast å andra sidan hade han ju hufflepuffeleven kommit överens med sig själv om att han skulle sluta tänka så. Att han bara skulle bli onödigt förvirrad om han blev förvånad hela tiden. Det fanns ju liksom en hel del...överraskningar med den jämnårige. En del mindre trevliga än andra. Ja, de där ögonen var fan allt annat än skojiga. Bara absurt och bilderna på näthinnan...ughhh.
När Zhìyuan bestämde sig för att slingra armarna kring Max lilla kropp fick smörgåsen minsann vänta. Ja, efter att ha tagit en tugga sträckte han på sig lite och la ner den på sängbordet. Knäppte lätt till Kiwis nos, då hon såg ytterst sugen ut på att hoppa efter och sluka brödskivan hel.
"Snälla, häll inte salt i vattnet", svarade han med ett litet skratt. Nej, usch det lät ju inte alls speciellt gott. Nåväl, tålamod var väl något Max hade rätt så gott om. Men ändå, det behövde inte betyda att han uppskattade att dricka saltvatten. "Men nej, jag tänker inte lämna dig", försäkrade han och kröp ihop intill den längre. "För du kommer väl stanna hos mig?".

Jo, det skulle nog gå bra i praktiken, även om det bådade illa i sjuttonåringens eget huvud. Han var ju dock inte känd för att vara optimistisk alla gånger, så den lilla faktorn gick inte att ta alldeles för hårt på. Och så skulle ju Max vara där och kolla på! Det var ju typ det bästa av allt, även om quidditchen också hade sina fördelar.
”Men tänk om jag verkligen vill hälla salt i vattnet då?” Undrade Zhìyuan och studerade den jämnårige med ett svagt leende dansandes över läpparna. ”Klart jag kommer stanna med dig, så länge jag har psyket i behåll”, fortsatte han sedan och frustade till. Nej, det var egentligen inte roligt alls. Sagorna som modern haft på repeat under barndomen hade sällan slutat som en dans på rosor. Troligen skulle väl slytherinelevens liv inte heller göra det. Blodsförbannelser, uråldriga släktfejder..fy fan, nej tack. Vad hade Zhìyuan någonsin gjort mot de människorna? Van hade ju inte ens existerat på den tiden, flera hundra år tillbaka.
”Är du säker på att Kiwi alltid varit en katt? Hon beter sig mer som en människa”, sade han plötsligt och fortsatte att dra in doften av Max hår. Ljuvligt. Väldigt ljuvligt. Alldeles för ljuvligt.

Max himlade skämtsamt med ögonen. Var det på riktigt sånt den andre höll på med? Var det roligt? Hmm, det var inte sirekt något hufflepuffeleven hade någon förståelse för. Han var liksom inte bekant med det fenomenet. Av de tre trillingarna hade han alltid varit den minst busiga. Och när de andra försvann...ja, då blev det helt enkelt inte mycket bus kvar. Kanske var det bra även på det hörnet att han träffat Zhìyuan. Eller snarare börjat prata med Zhìyuan. Inlett en relation av något slag med honom? Herregud, vad hände med den gamla mesiga, 'nu tar vi det låååångsamt'-Max?
"Mm, vi får se till att du behåller det för alltid", mumlade han och gosade in sig i den längres bröstkorg. Mys.
När Kiwi kom på tal vände han dock istället blicken mot den lätt tjuriga fluffbollen bredvid. Sur för att hon inte fått äta upp Max frukost. Suck.
"Alltså ja, fast jag har börjat tveka lite för...ja, hon är ju ganska udda", svarade han tvekande. Ja, det där var minst sagt något han funderat en hel del över, speciellt på senare tid. Nu tyckte han om Kiwi oavsett, men om hon förstod allt han sa och...ja, det vore lite creepy helt enkelt.