In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon log och nickade.
"Värma upp den? Hur?" hon skrattade men nickade återigen.
"Jag kommer snart tillbaka och gick återigen ner och denna gång gick hon in i matsalen och såg på Ivan.
"Ivan"

Leo ryckte på axlarna åt Isabelles fråga och såg på då hon försvann igen för att hämta te till Alice. Han tänkte på Alice igen och såg åt hennes håll. Alice verkade sova, vilket gjorde Leo en aning lugn. Hon vilade. Det skulle göra henne bättre, hoppades han.
Inne i matsalen satt Ivan försjunken i sina tankar och tänkte på Alices tillstånd. Hade han gått för långt? Skulle Alice bli bättre? Han var en aning oroad och stressad. Men vaknade upp ur tankarna då han hörde Isabelles stämma. "Isabelle.", sa han lättad och tog sig för bröstet. "Du har gjort ett fantastiskt jobb. Alice kommer inte lämna oss i första taget.", sa Ivan och log mot henne. Han sträckte ut en arm för att visa att han ville ta hennes hand i sin.

Hon log och gick fram och fattade tag i hans.
"Vill ni att jag ger henne mer?" Frågade hon och såg på honom och tog upp den lilla flaskan och försökte att le. Han litade på henne nu. Isabelle log och nickade.
"Hon sover nu och Leo vakar över henne."

"Nej. Eller jag menar..". Han strök med sin andra hand över hennes hand. ".. Vi kan inte förgifta henne mer, vi vet inte hur mycket hon tål.", sa Ivan och såg upp mot Isabelle. "Det räcker tills vidare. Du får veta ifall du behöver göra något mer.", sa Ivan och log mot henne.
Han hörde på hennes ord och nickade. Det var bra att Leo var där. Hellre Leo än Léon. "Var är Léon? Han borde undra hur det är med Alice.", sa Ivan och lät misstänksam.

Hon stoppade ner flaskan och nickade.
"ni har rätt sir." Hon log och ryckte sedan på axlarna.
"Jag tror han är i hennes stuierum. Jag tror han oroar sig över miss Alice." Hon lade huvudet på sned och smekte hans kind.

Ivan nickade. Han tänkte på Léon. Och rådet. Det vara bara en tidsfråga innan de skulle stå vid hans port. Redo för att göra Alices prov.
"Isabelle, så fort Alice har vaknat, gör henne representabel, se till att hon är på sin bästa sida för att möta rådet och göra intryck, men bara tillräckligt så att hon stannar i slottet.", sa Ivan och reste sig upp.
Ivan gick fram till Isabelle och såg ner på henne. Han var trots allt längre än henne. Han rörde försiktigt över hennes kind och såg henne djupt in i ögonen. "Du är min mest lojala tjänare. Jag räknar med dig. Visst kan jag räkna med dig?", nästan viskade Ivan.

"Jag ska göra henne vacker en om hon är svag borde hon inte ta sig upp."
Hon såg in i hans ögon och svalde hårt.
"Du kan lita på mig Sir." Hon smekte hans hand och log.
"Jag ska se till att hon stannar i slottet."

"Jag litar på dig.", sa Ivan och mötte Isabelles blick. Han nickade åt henne och förstod att han kunde räkna med henne. Han visste att hon tyckte om honom, kanske att hon till och med älskade honom.
Ivan drog in ny luft och nickade igen. "Vi har ingen tid att förlora. Gå till henne. Rådet kan komma när som helst.", sa Ivan och kliade sig i bakhuvudet. Kände nervositeten i sig. Han visste ju att de skulle fråga ut honom.

"Jag kan försöka men om hon sover så borde jag inte väcka henne." Hon såg på honom.
"Jag får väl göra det. Om hon orkar stå kan jag byta klänning."

Ivan vinkade till Isabelle att gå och reste sig för att själv göra sig i ordning för rådet. Han hade lämnat tanken att försöka imponera på de, som han försökt tidigare, men inte fått någon som helt uppskattning. Han gick upp mot sovrummet för att tvätta ansiktet och spegla sig själv. i sina tankar försökte han komma på vad de skulle fråga honom. Han hade ju skött det så bra, tyckte Ivan. Alice hade lärt sig jättemycket, men han hoppades innerligt att det inte var sista gången han såg henne. Ännu törstade Ivan efter Alices blod.