PRS Kkaebsong & JustAFriend

Det där var nog lättare sagt än gjort, men om Max var där under alla tider på dygnet skulle allting gå vägen. Han var så pass säker angående det att han nästan kunde lova det. Jo, det skulle gå. Allting skulle gå bra nu när han hade Max.
”Låter som en bra plan”, mumlade Zhìyuan och lutade sig tillbaka en aning, trots att han gärna stannat med näsan i de där ljuvliga lockarna. Men nu när de börjat prata om Kiwi, kände han sig lätt tvungen att ta sig en ordentlig titt på henne. Alltså, hon såg ju ut som en katt, med öron och svans och ett lass med päls. Däremot hade ju den jämnårige nämnt att han själv tvekade på att hon faktiskt var en katt - en idé som slagit rot i Zhìyuans tankar. Tänk om katten egentligen inte alls var någon katt. För katter kunde inte förstå människor. Åtminstone inte till den utsträckningen.
”Vem vet? Hon kanske inte är någon katt egentligen. Jag menar, jag kan förstå dig varesig jag går på två ben eller fyra..” började sjuttonåringen fundersamt, för att sedan ruska på huvudet. ”Nej, det där blir alldeles för tvistat..hon är nog bara väldigt underlig”, konstaterade han därefter. Zhìyuan och hans knasiga små teorier. De var så fåniga ibland att det hela blev pinsamt. Men å andra sidan så var han ju väldigt pinsam. En liten fnysning trängde sig ut och slytherinaren himlade med ögonen åt sig själv, innan han ännu en gång gömde ansiktet i Max hår för att dölja de röda kinderna. Pinsam. Pinsam. Pinsam.

Kiwi, märke definitivt av hur allt fokus slutligen riktades mot platsen hon eftersträvat så länge. Världens centrum. Meningen med livet. Kiwi. Ja, det var hennes egna uppfattning av det hela. De där personerna som satt slingrade om varandra på sängen tyckte hon om. Ja, absolut. Men hade de rätten att sno uppmärksamhet från the one and only Kiwi? Nope. Skulle inte tro det va.
Efter en stunds blängande, mjuknade blicken. Hon kom skuttades och halvt om halvt kastade sig på rygg. Tiggde om lite kli på magen. Trots att alla inblandade visste att det bara skulle leda till en enda sak. Hon skulle attackera. Men det var faktiskt inget hon kunde rå för. Och att tänka logiskt när det kom till sånt? Nej, det låg faktiskt inte i hennes natur. Sorgligt men sant. Hon var trots allt en katt...eller något i den stilen. Kanske.
"Jo...", började Max tvekande. Att börja nysta i det där skulle troligtvis inte leda något vart. Om Kiwi var något annat så skulle hon ju inte avslöja det. Nej, hon verkade ju nöjd med tillvaron. Mycket mat. Mycket sova. Och så en hel del mys, lek och uppmärksamhet. Hennes liv var väl ändå ganska komplett? För att vara en katt då. Vilket väl poängen var att hon kanske inte var...Ughhh, förvirring.
Herregud, det här var ju bara absurt. Att de två satt och diskuterade hurvida Max katt var mänsklig eller ej. Nej, nu fick det väl allt ta och räcka med underligheter.
"Vet du? Jag tycket vi bestämmer att hon bara är lite udda. Det blir nog bäst så", konstaterade han och blickade ner på den grå fluffbollen framför. Ja, det var nog definitivt bäst att lämna den diskussionen. Mer förvirring var inte vad de två pojkarna behövde mest här i livet.
"Gillar du mitt hår?", mumlade han lätt roat. Han log in mot Zhìyuans bröstkorg. Det var mysigt att känna andetagen där uppe. Att ha den jämnårige så nära kändes vara väldigt bra, hur perverst det nu än lät.

”Bra, då var det bestämt”, sade Zhìyuan, vars smala blick långsamt vandrade bort mot katten. ”Glöm det”, muttrade han åt Kiwi och skakade på huvudet. ”Jag vet redan vad som kommer hända om jag försöker klia dig på magen..du kommer attackera min hand och riva sönder den!” Och det, det var någonting som han hemskt gärna ville undvika efter allting som hänt under gårdagskvällen. Huden hade redan lidit ett ganska så stort nederlag. För att inte tala om ögonen och fingrarna och usch. Varför satt han ens och funderade över allt det där? Det fick sjuttonåringen att uteslutande må illa och känna sig äcklig.
”Är det uppenbart eller?” Undrade Zhìyuan och sköt därmed undan tankarna angående katten och gårdagen. Men herregud, ja det är klart att det var uppenbart! Slytherineleven satt bokstavligen med näsan begravd i de kaosiga lockarna och sniffade. Han var inte ens diskret längre, utan Max förstod nog ganska tydligt att den andre var halvt beroende av dennes doft och närhet. Det måste ju ha blivit ganska så tydligt vid det laget?
”Till mitt försvar tror jag inte riktigt att du förstår hur gott du doftar”, erkände Zhìyuan, med underläppen putandes och ögonen smalare än någonsin innan. ”Det är faktiskt riktigt jobbigt för mig, ska du veta! Jag vill typ attackera dig hela tiden, men jag får inte..inte när madam Pomfrey är i närheten i alla fall. Hon skulle säkert flå mig levande! Och så är jag på riktigt rädd över att råka sätta tänderna i dig. Som sagt, du doftar alldeles för gott..” muttrade han, buttert och eländigt. De smala fingrarna på höger handen greppade tag om Max haka och höll det perfekta ansiktet bort från bröstkorgen, så att de kunde få ögonkontakt med varandra.
”Var försiktig Max, eller så kanske jag råkar äta upp dig.”

Missnöjt knorrade katten framför dem och rullade runt på mage igen. Arg blängde hon upp mot Slytherineleven och kom upp på benen igen. Istället gav hon Max ett försök. Han var ju mer erfaren men kanske kanske kunde hon få bli kliad på magen av honom. Snälla snälla. Men nej. Istället möttes hon av en knäpp på nosen och en ytterst menande blick. Ughhh, människor kunde verkligen vara hopplösa ibland. Suck suck suck. Missnöjt knorrade tassade hon ner till fotändan av sängen och kurade ihop sig till en hög av bitterhet och fluff.
Max kinder blossade upp ganska rejält. Hur många gånger hade det ens hänt de senaste dygnen? Tja, alldeles, alldeles för många. Nu började det ju bli pinsamt på riktigt, hur han bokstavligen smälte av allt som slank ur Zhìyuans läppar. Ja, ibland räckte ju bara närvaron.
Fast sedan blev det hela mer konstigt och...nej, svårare att svara på.
"På vilket sätt attackera?", frågade han lite tveksamt. Ja, var det en sådan där mysig attack och det där med madam Pomfrey bara hade varit att han inte ville vara för klängig i hennes närvaro eller...Eller en attack-attack. Äta-attack. Döda-attack. Nej, Zhìyuan ville inte döda Max. Självklart inte. Det var inte det han trodde. Men han kunde inte heller riktigt förstå. Och vad det än var för attack, varför fick han inte göra det när skolsysteern var i närheten? Vad var tillräckligt allvarligt för att flå någon levande? Nej, usch usch usch.
Ögonen blev med ens sådär oroliga och allvarliga som bara Max ögon kunde bli. Något som kunde efterliknas en kylig ilning fann sin väg genom den utstickande ryggraden. "Snälla, säg inte så", viskade han bara till svar.

Som stadgat innan, det var någonting väldigt underligt med den där katten. Förhoppningsvis skulle det väl komma fram varför hon var så underlig någon gång i framtiden, även om det förmodligen skulle dröja ett ganska bra tag. Äsch, Zhìyuan hade ingen brådska. Han kunde defintivt vänta i några år om det så krävdes.
”Attackera dig med pussar och kramar såklart! Vad hade du tänkt dig? Att jag skulle tappa förståndet och slita av dig strupen? Hm, för det första, du har en stav och jag vet att du kan en hel drös med besvärjelser. För det andra, sluta oroa sig så mycket”, predikade sjuttonåringen och knäppte till Max i pannan, på samma sätt som han knäppt till Kiwi på nosen. ”Typ såhär menade jag”, sade han sedan och satte sig grensle över den jämnårige, för att försiktigt putta ner de slanka axlarna mot madrassen. Jadu, Zhìyuan. Det kanske inte är speciellt smart att hålla på sådär precis efter att du sagt att du bra gärna skulle äta upp personen du för tillfället, bokstavligen, håller fast. Visst, det var ett skämt, men ändå. Han verkade ju inte tycka att det var speciellt roande? Och du borde fan förstå det! Tänk på allt hemskt han tvingats genomgå, med branden, att inte ha kvar sina bröder och nu såren. Skärp dig. Skärp dig. Skärp. Dig.
”Förlåt”, mumlade slytherineleven plötsligt och placerade händerna över sina egna kinder, som fortfarande stod i brand. ”Jag vet inte vad jag tänker med..” Som vanligt då.

Han hade överreagerat. Ännu en gång. Surprise surprise. Puss- och kramattacker var ju okej. Verkligen. Ja, herregud. Hur hade han ens kunnat få för sig något annat? Åh, dum är du Max. Dum dum dum...
Han ruskade lätt på huvudet. Som en hund som nyss varit ute i regnet. Så där så det skvätte vattendroppar över hela rummet. Fast inte lika mycket då. Max gjorde bara ett halvhjärtat försök till att skaka av sig sin dumhet. Han blickade upp på Zhìyuan, nu ovanpå honom. Det gjorde lite ont. Såren skavde. Det gjorde dem ju mest hela tiden, men det förvärrades helt klart en del någon satt på dem. Satt på brännblåsorna som bara bubblade där under skinnet. Bara hånade Max. Retades. Påminde honom om allt. 'Oss blir du inte av med'. De var ju alltid där men det blev värre i omgångar och nu var han ju påväg in en sådan och då...ja, det bara gjorde ont.
"Nej förlåt. Zhìyuan...", mumlade han trevande och försökte dra ner den andre mot honom. Närmre.

”Äsch, be inte om ursäkt för någonting som egentligen bara är väl menat..”, muttrade Zhìyuan, vars mage susade till rejält när Max drog honom mot sig. Be till alla gudar att madam Pomfey var alldeles för upptagen med någonting annat. Det var precis vad sjuttonåringen gjorde i den stunden. Kom inte in hit, kom inte in hit, håll dig borta. För en gångs skull verkade det faktiskt som om hans böner blev besvarade. Ett mirakel har skett! Fantastiskt! Slytherinaren drog flyktigt en hand genom håret, försökte för en sista gång få det att ligga någorlunda platt. Misslyckat, även om han inte väntat sig annat.
”Max”, mumlade Zhìyuan försiktigt och kupade händerna omkring den andres kinder, när deras läppar nästan vidrörde varandra. ”Du vet att jag tycker om dig..men jag måste typ medge att jag tycker alldeles för mycket om dig. Så mycket att jag inte ens förstår mig på det hela”, fortsatte han, i ett försök att förklara vad som rörde sig inne i huvudet på honom. Ännu ett misslyckat försök. Grattis.

Att håret på den jämnåriges huvud vägrade lyda order var bara charmigt. Att Max egna lockar gjorde lite som de ville var däremot ofta irriterande men det blev helt klart en annan grej när det kom till personen där ovanpå.
"Är inte det en bra sak då?", svarade han tyst och blickade in i Zhìyuans bärnstensögon. Händerna fann sin väg upp till dennes nacke. Vad menades egentligen med allt det där? Gick det ens att tycka om någon för mycket? Visst hade Max själv haft de tankarna kring känslorna gentemot den andre, men ändå? Att tycka om någon var väl en positivt sak? Eller det klart det var. Även fast det definitivt kunde finnas svårigheter och utmaningar. Men det var ändå lite svårt att se hur någon kunde vara så förtjust i någon, speciellt om denne någon var Max, att det nästan blev jobbigt.
Sedan orkade han inte tänka mer på det så då drog han istället slytherineleven ännu närmre och slöt det lilla avståndet mellan deras läppar. Det gick faktiskt inte att motstå. Nepp, totalt omöjligt.

Visst var det en bra sak! Åtmsintone på ganska så många olika nivåer, förutom några enstaka få. För Zhìyuan hade på känn att någonting, någon inte så vacker dag i framtiden, skulle gå snett. Allting slutade i ruiner när sjuttonåringen med det bångstyriga håret var inblandad. Han förde liksom naturligt med sig en massa olycka och terror. Men det hade han inte tid till att tänka på i den stunden. Nej, inte när Max läppar var tryckta mot hans egna. Då kunde tankarna minsann inte hålla sig i styr längre och allt resonemang var som bortspolat. Istället blev allting väldigt kaosigt inne i huvudet på slytherinaren, vars händer fortfarande låg placerade omkring de underbara kinderna. Det här var inte bra. Inte alls. De borde inte hålla på sådär. Zhìyuan borde inte vara så självisk att han tillät Max att begå så stora misstag.
”Det är väl typ en bra sak för mig..men en lite mindre bra sak för dig”, mumlade han slutligen och tillät fingrarna att glida genom den andres lockar - de där lockarna som han redan var alldeles för beroende av. ”Alltså jag är rädd antar jag? Rädd att jag ska göra någonting fel..” Minst sagt, med tanke på att han snarare var tvärt vettskrämd. Kanske det var positivt dock? Att han bara i största allmänhet höll sig lite mera i skinnet och tog saker och ting försiktigt? Det återstod väl att se.

"Hur skulle det någonsin kunna vara en dålig sak att du tycker om mig Zhìyuan?", mumlade Max försiktigt. Händerna vandrade upp till den andres kinder istället. Tummarna strök lugnt längs med det skarpa kindbenen. Nej, han kunde verkligen inte begripa sig på den andres tankebanor. Vadå en mindre bra sak för Max? Det var väl bara bara underbart och fint. Vad var det liksom som han missat i resonemanget. Uppenbarligen någonting med tanke på hur mycket det verkade skrämma den längre.
"Du? Det är okej. Du kommer inte göra något fel", fortsatte han. Fortfarande blickade de stora, gröna ögonen in i de betydligt smalare, mörkare. Det var ju verkligen inget positivt om Zhìyuan var rädd. Nej, så skulle det ju inte behöva vara.