Det sista året på Hogwarts =D

Jag log lätt mot Gemma.
- Du lär dig att vänja dig vid sådant där, och du kommer snart att kunna gå i strid som oss.
Det är inget jag är stolt över att jag kan döda, men som Neville säger, det är nödvänligt, sa jag och log svagt mot henne och flinade sedan.
- Sen är det bäst att man över så man kan göra allt icke verbalt, då kan inte fienden vara berädd på vad ditt nästa drag är, sa jag och gokuserade sedan på Gemmas uppgift.
- Okej, dementorer vill ta ifrån dig all glädje och för att hålla dem på avstånd måste du ha en patronus, en possetiv energi.
Du tänker på det starkaste, lyckligaste minne du har och utalar orden, expekto patronum, sa jag leende och den silverfärgade tigern bröt fram ur staven.
- Okej, din tur, du vet att du inte kommer lyckas första gångerna, sa jag och log uppmuntrande.

Jag tog ett par djupa andetag och log svagt igen mot Alex. Hoppas hon inte tyckte jag var en vekling nu bara för att jag var lite vinglig.
Jag rannsakade min hjärna på minnen. Varför var det så lätt att komma ihåg de hemska och sorgsna minnena i stället för de lyckliga?
Det krängde till i magen av den bra sorten när jag tänkte tillbaka på dagen då jag öppnade brevet från Hogwarts och läste att jag skulle få börja. Sen gjorde jag mig redo och...
- Expecto patronum! sa jag högt och bestämt.
Det var som förut. En liten tunn vit dimma sipprade från trollstavens ände. Inte tillräckligt för att hålla Dementorerna borta.
Jag suckade misstroget och funderade igen på vad som skulle kunna vara ett bra minne. Jag valde en solig sommardag då jag hade satt upp mitt tält vid en svart tjärn djupt inne i en skog. Så djupt att jag kunde flyga fritt med min kvast. Då hade jag känt mig lyckig.
- Expecto patronum! sa jag åter igen.
Men samma dimma och jag började bli sur. Jag hade för tusan inga bra minnen! Eller...? Jag undrade om det kunde funka. Eller var det bara en illusion? Saka drog jag ett djupt andetag och på utvägen utropade jag:
- Ecpecto patronum!
Först blev jag bländad och en millisekund senare hördes några få vingslag. Jag blev så förvånad att jag tappade koncentrationen och ljuset var borta lika fort. Men jag kunde svära på att jag just hade sett en silvrig uggla flyga från min trollstav och upplösas i tomma intet.
Jag stod bara och gapade.

Jag såg på den silverfärgade ugglan och log stort mot Gemma.
- Jättebra, du kan ju, jag visste att du skulle klara det, sa jag glädjestrålande till henne.
- Nu när du gjort det en gång så kommer det, gå enkelt sedan även om det är svårare när det är verkliga dementorer här.
Man kan även skicka medelanden med sin patronus, så här, sa jag och skickade iväg min patronus till Ginny som stod i andra sidan av rummet.
- Ska vi sluta, vi måste sova med?, sa min patronus.
Ginny sände sin silverfärgade häst tillbaka.
- Visst, vi slutar nu, sa den innan den upplöstes.
- Man kan skicka den på milsvidd avstånd, praktiskt, sa jag leende och vi lämnade rummet med de andra eleverna.

Jag log stort mot Alex när chocken hade släppt. Jag hade verkligen klarat det! Förundrat såg jag hur hon och Ginny utväxlade en kort konversation med sina patronusar och fick reda på att det var slut för ikväll. Tiden hade gått otroligt fort och jag hade haft det riktigt roligt.
När vi väl var ute från Vid-behov-rummet smög vi oss fram och höll andan för minsta ljud som hördes. Men tack och lov så klarade vi oss fram till Hufflepuffs sällskapsrum utan att bli upptäckta.
Jag slängde mig i en stor gul fåtölj framför en fortfarande brinnande brasa i öppna spisen och gäspade stort.
- Även om jag är jättetrött så är jag pigg, sa jag och skrattade åt Alex.

Jag flinade åt Gemma och sträckte på mig.
- Ja, jag är jättetrött och tänker gå och lägga mig men jag antar på ditt leende att du gillade DA, sa jag leende till henne.
Jag gick upp till sovsalen och såg Susan och Hanna inbegripna i en livlig diskusion.
Jag klädde av mig och var glad av att ingen utav Hufflepuff tjejerna hade blivit tillfågnatagna utav syskonen.
Jag kröp ner i min säng och drog för förhängerna glad över att vara tillbaka efter ett tag hörde jag Susan och Hanna också gå och lägga sig.

- Ja, absolut! Tack så mycket för att jag fick följa med, svarade jag glatt och nickade energiskt på huvudet. - Jag har aldrig lyckats med en kroppslig patronus.... Och så vacker den var, avslutade jag drömmande och tittade in i elden som hade börjat krympa.
Ljuset från den påminde lite om min patronus, fast eldens ljus var rött och inte silvrigt som min ugglas hade varit. Jag blev varm i kroppen när jag mindes hur den flög ut från min trollstav.
Jag sa snabbt "god natt" till Alex men satt kvar en stund framför öppna spisen. Allt som hade hänt under dagen flög i mitt huvud. Så mycket nytt under bara en dag. Jag hade fått en ny vän och kunde säkert få många fler i DA.
När det bara var glöd kvar släpade jag mig gäspandes upp för trapporna till sovsalen. De tre andra sov redan, vilket inte var så konstigt med tanke på vad klockan måste ha varit. Jag hann knappt lägga mig tillrätta innan jag flöt in i sömnen.

Jag vaknade utav Susans och Hannas kivande om den stora spegeln i sovsalen.
- Trolla fram en till, sa jag trött och viftade med staven och ännu en spegel dök upp.
- Tack, Alex jag visste inte hur man gjorde det där, och ickeverbalt med, sa Hanna och ställde sig framför spegeln.
Jag log men sa inget och trollade fram en till mig och Gemma med.
Sedan klev jag ur sängen och öppnade min koffert.
Jag drg på mig ett par svarta Jeans och en svart långärmad tröja med Hufflepuffmärket.
Jag var glad att vi hade långärmat, då döljdes såret och såren efter straffkomenderingen.
Sen snörde jag på mig mina gula converse, var så glad för dem.
När jag fick dem som en "börja skolan present".
Jag ställde mig framför spegeln och borstade mitt långa svarta hår, som jag lät ha utsläppt.
Jag älskade mitt utseende, särskilt de svarta ögonen och min solbryna hy.

Det var tungt att öppna ögonen. Sängen var så varm och sömnen inte långt borta att falla tillbaka in i. Men det var de andra tjejerna i sovsalen som väckt mig och det betydde alltså att det var morgon och dags för att stiga upp.
Mödosamt rullade jag runt i sängen och hamnade till slut i sittande ställning på kanten och drog undan skynket.
- God morgon! gäspade jag till tjejerna och sträckte på mig.
Jag fick syn på min spegelbild och fnissade lite. Håret stod på ända, ungefär som ett fågelbo byggt runt mitt huvud, och stora påsar under ögonen av sömnbrist.
Dagens kläder fick bestå av blå jeans och en svart tröja med tjocka, gula, horisontella ränder. Håret kammade jag bara ut och lät hänga ner över ryggen. Jag hade alltid använt mitt långa hår som en ridå till min egna lilla värld.
- Ska vi göra sällskap till frukosten? frågade jag de andra när jag var klar.

- Visst, sa jag glatt och vi väntade på att Susan och Hanna skulle sminka sig klart.
Hur orkade de?, jag sminkade mig, typ aldrig.
Vi gick ner till frukosten och Sproute delade ut de nya schemarna.
- Typiskt, svartkonst första timmen, med Slytherin, det här kommer bli smärtsamt, sa jag dystert och fördet handen omedvetet mot axeln där jag hade blivit träffad utav förbannelsen.
Jag hällde upp ett glas juice och drack, och log glatt mot dem.
- Ingen ide att tjura i förväg, sa jag glatt till dem.

( Måste sova nu, hörs ♥ )

Stora salen var halvfull av elever som såg sömndruckna ut.Vi satte oss vid Hufflepuff-bordet och jag drog till mig en kanna med mjölk på en gång. I en skål hällde jag sockrade flingor och sen på med mjölken. Det knastrade gott i munnen när jag tuggade.
Plötsligt kom Professor Sprout fram till oss.
- Välkomna tillbaka flickor! hälsade hon. - Terminens scheman.
Vi fick varsitt pergament med alla lektioner inskrivna tillsammans med vilket mer elevhem vi skulle ha. Dag och tid också såklart.
Första dagens lektioner var ingen höjdare direkt då vi började med Svartkonst tillsammans med Slytherin.
- Jag tycker inte vi borde få gå med dem! utbrast jag ilsket. - De hackar jämnt på oss så mycket för att vi går i Hufflepuff.... Tror att de är något.
Jag slängde förstulna blickar bort till Slytherinbordet och utforskade sedan schemat lite till. Efter Svartkonst skulle vi ha Mugglarstudier med den nya läraren Carrow. Vi fick se om vi kunde överleva första dagen i skolan...

(Sov gott! Hörs i morgon. Kramis!)