Stuck in a dream. [Rollspel]

Anne bestämmer sig för att inte låtsas om omgivningen.
"Så, någon som vet varför vi är här." Säger Anne, utan att egentligen fråga det. Fast samtidigt verkar den vara riktad mot killen som sagt att de sett chockade ut.

"Det har hänt något med dig va?" Svarade Summer. Egentligen var det ingen fråga, mer ett konstaterande. Och svaret var ju inte ens svaret på frågan som tjejen hade frågat. Det hade bara... Sluppit ur henne.

Anne vänder sig om mot tjejen.
"Har du något med det att göra?" Frågar hon henne kallt. "Men ja, det kan man väl säga." Fortsätter Anne och av en vana vill hon rätta till sina hörlurar, men de är inte där. Hon undrar vad som hänt med dem. Hon hade haft på sig dem. Hon vet det.

"Nej. Förlåt. Men jag känner igen det. Smärtan som inte känns, bara syns. Man litar inte på någon. Eller något. Jag vet själv hur det är" rösten svek henne på slutet. Det var inte meningen att bli ovänner eller något. Det var bara så... Onaturligt.

Anne bestämmer sig för att låtsas, spela ett spel. Spela samma spel hon spelat genom hela sitt liv. Hon är bra på spelet, så varför inte bara låtsas?
"Aha." Säger hon bara. Enligt spelets regler så låter det 'gladare'. Precis som det alltid varit. "Det gör inget. Nyfikenhet är naturligt." Fortsätter hon.

Summer log. Men det var inte ett riktigt leende, även om det verkade så. Den här tjejen verkade vara misstänksam, så varför kunde inte Summer vara det då? Hon ville gärna bli vän med tjejen, men det ville tydligen inte hon.

Anne försöker inte ens le. Hon vet ändå att det kommer se falskt ut. Hon vet inte om hon ska tycka om tjejen. Tjejen verkar gömma något, precis som hon. Men man kan ju alltid leka artig.
"Vad heter du?" Frågar Anne.

"Summer. Summer Jackson. Och du?" Summer blev förvånad över hur normal hon lät när hon egentligen var så blyg och till råga på allt hade varit med om en olycka. Hon, den andra, hade ju också varit med om något. Så de hade i alla fall en sak gemensamt

"Anne." Säger Anne som bestämt sig för att låtsas som om hon glömt resten av sitt namn. "Jag minns inte mitt efternamn." Fortsätter hon och hon låter till och med som om hon talar sanning.

"Anne" Summer log. Äkta den här gången. Anne var ett fint namn. Och Summer hade bestämt sig för att lita på henne. Hur misstänksam hon än var.