30th Anual Hunger Games [SYOT]

EMELESEL!!!
Nu fick jag ju inte mörda ngn ;'(

Men men, bra kapitel!

Jag dog inte *lycklig*

Jättebra!

That was totaly awesome! =)

THIS ^^


FÖRLÅT!!

Hm D), jah kaaaaanske förlåter dig...

Jo, men inte i det här kapitlet :o

När kommer nästa del avifors ?

JAG ÄR BADASS.
och jag har Twix med mig. dis gon b gud

Part 3

Scarhead har legat uppe hela natten. Hon hade hört plågsamma skrik från vad det lät som Nelly. För varje skrik hon gav ifrån sig kändes det som en kniv i hennes eget hjärta. Hon förstod inte varför. Varför karriäristerna torterade henne – varför inte bara ta bort henne från hennes lidande direkt? Men de var alla sjuka i huvudet, det visste hon. Det fanns inget mänskligt kvar i dem. Och även fast scarhead kände sig vilsen där som hon gick i mörkret försökte hon fortfarande greppa tag i det lilla mänskliga som fanns kvar hos henne.

En förbannad Hanna har just gått och lagt sig. Hennes taktik hade inte funkat speciellt bra under natten och hon gick för att lägga sig. Karriäristerna hade fått tag på någon, så varför inte henne? Hon suckade och tittade ner i sin ryggsäck. All mat var vakuumförpackad och allt hon behövde var vatten för att kunna laga sitt mål. Men hon hade inte hittat en vattenkälla än, och de två vattenflaskorna hon hade med sig vad hon alldeles för snål med. Besvikelse träffade henne också när hon inte fått något för att sova på. Istället hade hon bara fått en stor marinblå hoodtröja. Fast visst, den höll henne varm för tillfället. Och så fort hon dödat någon skulle hon ta sovsäcken och sticka. Inget riktigt vapen hade hon, men hon visste vad hon skulle behöva göra för att ta någons liv.

De har gått i flera timmar. Trötta och helt stela fortsätter de kämpa. De måste. Ms.Markus vattenflaska var nu slut och de hade inte alls mycket mer att gå på än att leta efter vatten. Alice kände sig lite skyldig efter att hon hade druckit den sista droppen, så hon var den som höll igång energin och fick de båda att fortsätta. Tillslut kommer de båda fram till ett stort valv. Vägen till stället har varit utan några glödlampor som lyst upp vägen. Men nu, längst bort i rummet lyser en stor sjö upp. Okej, så stor den inte, men den tar upp tio meter i bredden i alla fall.

’’Ms.Markus!’’ utbrister Alice till hennes vän som har fallit ner på knä i öppningen av grottrummet. Hennes ögon glittrar och hopp fyller hennes kropp. Men hon är fortfarande svag.
’’Vatten,’’ andas hon. Det tar ett tag för Alice att börja reagera, men under bara en minut har hon fyllt upp vattenflaskan och räcker över den till Ms.Markus som halsar ner den snabbt utan att pausa en gång.
’’Det är rent,’’ konstaterar hon. Alice rodnar lite eftersom hon skäms att hon inte testat vattnet först.
’’Tack,’’ viskar Ms.Markus innan hon reser sig upp och går mot sjön. När hon äntligen kommer fram sliter hon bort sin ljusgrå jacka och hoppar i.

Lisens grepp runt snöret blir hårdare när hon ser en skugga närma sig genom korridoren. Hon andas inte, hon väntar. Väntar på sitt offer. Hon kisar lite när hon ser att det är scarhead som har gått in i hennes fälla. De hade pratat i träningscentret, men det låg bakom Lisen nu. Hon var här för att döda och vinna. Inget annat. Så hon hoppar ner från sitt gömställe och attackerar scarhead. Hon ramlar ner på den hårda marken och ser sig förvirrat omkring. Hon hade inte sett någon.

Innan hon hinner kämpa emot känner hon två händer fingra på något över hennes huvud och ett tjockt rep omringar hennes hals. Hon svär och försöker få bort det, men hon känner redan något under henne skaka.
’’Tänker du seriöst hänga mig? Vad är du? 90 år?’’ flämtar hon mellan sparkarna i försök från att komma fri. Hon försökte också vinna lite tid med att starta en konversation.
’’Värst vad gammalmodig du var. Vågar du inte få blod på händerna eller vad?’’ Men Lisen är bara tyst och fortsätter arbeta med sin plan. Hon puttar bort den stora stenen scarhead står på och hon faller. Något i hennes nacke bryts, men Lisen bryr sig inte. 8 nere, bara några kvar sen skulle hon få gå hem.

Hon lämnar scarhead där hängandes. För det första för att skicka en varning ut till de andra deltagarna att de borde vara rädda. Men också för att hon känner sig lite stolt när hon ser på hennes slutresultat. Ett leende sprider sig på hennes läppar innan hon tar sina saker och springer iväg.

Sanna är fortfarande lite bitter över hur mine hade snott Lizzie. Även fast hon hade lyckats ta flest liv av alla karriäristerna tycker fortfarande att hon skulle fått döda henne. Och nu när hon tänker på det, borde inte hon bli ledaren? Emelesel hade ju trotts allt bara lyckats döda en. Det borde inte ens räknas. Så varför tog hon ledar rollen? Sanna känner hur hennes blod börjar koka och hon vrider på sig för att se Emelesel och Lucy sitta ner och prata samtidigt som de slipar sina hackor.

Så plötsligt tystnar det och Lucy är snabbt uppe på sina fötter. Fyra paket har sänkts ner från en lucka i taket i centrumet av rummet och de alla springer fram och greppar tag i deras låda med deras namn på. Lucy skriker av lycka när hon hittar ett spjut. Hon var så trött på yxorna och hackorna. Inte för att det var något problem, men spjut var ändå hennes vapen.

’’Den där måste ha kostat..’’ ska mine just börja där som hon sitter med en låda fylld med mat. Men hon tystnar. Emelesel har nämligen också gett ifrån sig ett glatt rop och drar fram en stor vattentät karta och ett par mörkervisionsglasögon. De alla släpper sina saker och går för att titta på kartan. De kan se att de alla är i mitten av grottsystemet. På ena sidan gruvan ska det vara fyllt med hinder och stora block. På andra sidan ska en liten vattenkälla komma fram och resten är bara förvirrande korridorer. Hela kartan ser ut som en labyrint.

De bestämmer sig för att satsa på vattenkällan för dagen och de alla äter sina mål innan de börjar röra på sig. Lucy ler stolt för sig själv när hon ser alla de andra karriäristerna ge hennes spjut blickar då och då, avundsjuka. Men det fanns inte en chans att de skulle få tag på hennes spjut. Den enda kontakten någon av deltagarna i de här grottsystemen skulle få med hennes spjut var när hon genomborrade de alla rakt genom hjärtat innan de fall ihop och tog sina sista andetag.

Alice sitter med ett fundersamt och misstänksamt ansiktsuttryck samtidigt som hon blickar ut över vattnet. Ms.Markus sitter en meter bort från henne och proppar i sig en påse nötter samtidigt som hon försöker hålla värmen medans hennes kläder är på tork. Det svaga skenet från vattnet lyser upp och träffar deras ansikten samtidigt som mönstren leker på bergväggarna.

Plötsligt hoppar Alice upp samtidigt som hon slår ihop sina händer i en stor klapp – peppad.
’’Ms.Markus! Det är inte mörkt!’’ säger hon glatt. Hennes partner ger henne bara en blick som tror att hon är galen.
’’No shit.’’ Men Alice skakar bara på huvudet samtidigt som hon pekar på vattnet.
’’Ljuset. Det måste komma från någonstans. En väg ut. Bort här ifrån-’’ börjar hon. Resten av hennes mening är svår att förstå.

’’Alice.. Jag kan inte simma.’’ Ms.Markus vägrar möte hennes partners blick, utan fortsätter stirra ner i hennes knä där hennes fingrar vilar. Minnena kommer tillbaka och hennes hjärta börjar göra ont.
’’Men jag kan lära dig. Vi kan..’’
’’Nej Alice! VI kan inte, DU kan,’’ exploderar Ms.Markus. Båda stirrar på varandra i chock.
’’Förlåt Alice, men jag kan verkligen inte efter att..’’ Hon vågade inte säga hans namn. Det gör för ont. Hon saknar honom så mycket och hon sluter ögonen för att få bort hans ansikte.

’’Okej,’’ viskar Alice, kramar Ms.Markus hand innan hon dyker i. Men allt var ett misstag. Just när Alice börjar se vågor och ljuset närma sig börjar hon få panik och syret räcker inte till. Hon försöker desperat simma snabbare för att komma upp till ytan, men något greppar tag i henne och hon fastnar. Vattnet fyller hennes lungor och allt runt om henne blir plötsligt lugnt. En sista bubbla lämnar Alice mun och flyter up mot ytan. Så fort den hittat luft slutar Alice hjärta slå och kanonen går av.

Ms.Markus sitter och gungar fram och tillbaka, täckt i tårar. Nu var hon ensam. Hon sörjde Alice, men för det mesta ville hon bara hem och hamna i hans famn igen. Hennes kärlek. De skulle antaligen intevjua honom om hon kom så långt som i de sista åtta. Men allt kändes så läskigt och ensamt. Hon var ensam i mörkret vid en sjö, Alice var borta och hon visste inte hur man tog någon annans liv. Hon var hopplös. Hennes skakningar blir mindre och hon griper efter luft. Hjärtat bankar. Hon känner sig så instängd. Så liten och rädd. Hon vill inte vara här. Hon vill vara hemma hos honom. Det blir för mycket för stackars Ms.Markus och paniken slår över. Vanligtvis skulle hon inte dö av det, men nu när syret och känslorna är helt obalanserade tappar hon greppet. Hjärtattacken går henne att skrika ut i smärta innan hon faller ner och slår i sitt huvud i marken. Hon flyter bort och hennes själ ler när hon ser honom stå där och vänta på henne med armarna öppna. Hon var hemma.

Alla karriärister är extra ilskna för tillfället. De har hittat sjön och var nästan säkra på att hitta några deltagare att döda. Men de hade varit försena och hittat Ms.Markus lilla kropp på kanten. De fyllde sina flaskor och fortsatte springa. Men natten var ung och det fanns gott med andra liv att ta där ute.

Kapitlet växte till liv av:
http://www.youtube.com/watch?v=xb-3xvxUJg4

Starring:


RIP listan kommer i slutet på andra dagen i arenan :] Lycka till!

Riktigt bra skrivet ^^