Dragonfliers

"Varsågod" säger Alice. Hon ser sig omkring. "Asså" börjar hon. "Borde vi inte titta runt lite?" Hon tittar på alla andra. Simon, Ellen och Sonya.

Jag vill igentligen spela på munspelet men jag vågade inte när Simons namn står på det. Jag ser på pappret som Alice ger till Simon och undrar hur viktigt det kan vara att få skriva några futtiga ord.

Alice suckar igen. Okej, alla ignorerar henne. Bra! Fint! Hon sätter sig bestämt ner på den vita marken med armarna i kors. Hon skulle göra nästan vad som helst för att komma härifrån. Simon hade hon inget emot. Ellen tyckte hon inte riktigt om. Och Sonya var för tyst ibland.

Simon känner att hans kreativitet har sinat för tillfället. Han vet att det kommer tillbaka igen. Kreativiteten är en förbannelse och en välsignelse beroende på situationen. I skolan är det ofta lite både och. Sedan sjunker innebörden av Alice ord in.
"Jag håller med om det." Säger Simon till svar. En aning sent och han ler ursäktande mot Alice.

Alice reser sig upp. "Bra" säger hon mjukt, fast med en antydan till iritation efter som att hon verkilgen inte kan komma över att behöva vara utan musiken. Hon tittar sig omkring på de andra.

Jag tittar på dem och instämmer: " ja" sa jag jätte tyst så jag unndrade om dem verkligen hörde mig men jag vågar inte upprepa. Jag tittar på Alice och visar henne mitt munspel med sidan om Simon mot henne. " om...du vill" viskade jag. Och pekade med huvudet mot munspelet och bara hoppades att hon inte skulle säga något till Simon. Ingen kännde nog igen min röst för det gjorde knappt jag själv.

"Eh..." säger Alice och tittar på munspelt. "Nej tack, det är ju ditt" Hon ser texten. Varför har Sonya skrivit så? På sitt instrument. Alice vänder bort blicken från munspelet. Hon ska inte lägga sig i andras hemligheter. Men varför visade Sonya den för Alice? Som har fotografiskt minne. Hon tittar på Simon.

Jag nickar med huvudet som ett okej och lägger snabbt tillbaka det i fickan. Jag tittar på dem allihoppa och undrar varför just jag? Varför just oss? Jag vill inte säga något mera, så här mycket jag har sakt nu brukar jag inte säga på en hel dag. Jag vännder blicken mot anndra sidan rummet, vit, det är vad det är. Jag tittar fram igen. Jag tänker på en snäcka- för det är precis som jag. Fin men helt oduglig och mest ivägen, den är där för att se fin ut och det är precis vad jag åtminstone försöker. Men går det bra? Nej det gör det inte eftersom jag är tönten i klassen.

( Sorry kommer vara utan dator från och till....men aja är med när jag kan....Silver kommer lite senare än alla, bara dimper ner i rummet typ xD )

Silver hör åskan närmre och närmre och plötsligt blir allt svart en lång stund svart. Vad hände? Hon trevar sig fram. Men det är inte längre klassrummets bänkar hon känner. Allt är tomt och kalt och inget ljud hörs. Plötsligt snubblar hon över något och svor till, ljudet hörs eka på något vis och det värker i knät. Försiktigt känner hon sig fram, ett hantag till en lucka?
Silver öppnar den ett starkt vitt ljus skiner emot henne. Hon tappar balansen och faller, hon känner marken och dunsen och tappar medvetandet, allt blir åter svart.

( Så snygg nedlandning i det vita rummet inte sant? xD Sorry att jag inte kan vara inne så mycket..)

Jag hör ett duns och en till från klassen är i rummet. Jag tittar uppifrån men ser ingenting.