( Privat Rollspel mellan PotterHunger och AlexZz )

(( Det brukar hända efter ett tag. Men ett @$$h0le till prins skulle vara awesome. xD ))

Ian sitter fortfarande förlorad i tankarna när han hastigt rycks tillbaka till verkligheten av prinsessans stämma och att hon slagit sig ned bredvid honom.
"Hej, förlåt, jag kanske inte... borde vara här." Ursäktar sig genast Ian. Av försiktighet och disciplinerad uppfostran har han fått veta att man inte ska göra saker man inte fått tillstånd till och, egentligen, så har han inte fått tillstånd till att vara häruppe.

"Jo... det är lungt.", säger prinsessan lite väl fort. "Jag menar, jag vill att du stannar."
Varför sa hon så? Vad ska Ian egentligen tro? Celeste förbannar sig själv. Varför, varför är hon så osmart? Även om det hon säger är sanning.

"Jasså?" Svarar Ian undrande. "Då stannar jag då." Fortsättar han och kopplar det till att prinsessan är ensam. Inte konstigt i ett så stort slott som detta och för tillfället har hon dessutom en prins i faggorna som hennes föräldrar troligtvis vill att hon äktar så snart som möjligt. Allt för ett korkat krig.

"Jag gillar honom inte", säger Celeste plötsligt. "Men det gör mina föräldrar. För mig är han bara... för mycket." Celeste vänder blygt på huvudet för att uppfatta Ians reaktion. Han tror säkert att hon är helt vrickad.

"Jag antar att du menar Prins Edmund?" Frågar Ian bekräftande. "Har han gjort något fel?" Frågar han vidare. Mest för att han inte är 'prata'-typen utan mer 'lyssna'-typen.

"Ja, det är prinsen jag pratar om." Hon suckar tungt. "Han har inte gjort något fel, egentligen. Det är väl det som är problemet. Han får mig att verka helt ynklig. Som om jag inte kan lägga upp potatis själv?" Prinsessan skrattar trött. "Allt för att imponera på min familj. Och det gör han. Jag slår vad om att pappa och mamma redan planerar in ett bröllop. Som om jag vill gifta mig med den divan."

Ian kan inte låta bli att le åt prinsessans ovanliga reaktion.
"Inte för att låta det minsta nedvärderande på något sätt. Men är du säker på att du verkligen är prinsessa?" Frågar Ian. "Du liknar då inte prinsessor som jag hört att de ska vara." Fortsätter han.

Celeste bara flinar åt Ians svar. "Jag är inte som alla andra", ler hon. "Och det avskyr min mor mig för. Hon vill att jag ska vara hennes perfekta dotter. Vilket jag, tyvärr, inte är."

"Det räknas väl bara om du är perfekt enligt dig själv." Svarar Ian. Nu vet han varför han inte tycker om drottningen. Hon var en sådan som förändrade folk så det skulle matcha henne, hennes ideal, tankar och behov. Ian skulle ljuga om han sa att det inte äcklade honom. Men turligt nog, säger han ingenting alls.

Celeste nickar. "Du har nog rätt." Hon är tyst några minuter och öppnar sedan åter igen munnen. "Ibland önskar jag att jag var någon annan. Någon som var fri... fri att göra allt det där som jag önskar att jag kunde. Rida genom skogen till exempel.
Fast det får jag inte för mor..."