Rolla privat någon?

Jag känner mig svimmfärdig när jag vaknar. Jag tar mig för huvudet och har knäna mellan benen.
"Spencer?" säger någon. "Spencer hur mår du?" Det var Sabina som skakade om mig. Jag tar upp huvudet och stirrar rakt in i en stor sol.
Jag kisar och håller handen på pannan.
Min panna är varm och blöt. Sabina tar tag i mina händer och drar mig upp på fötter.
"Hur mår du?" frågar hon. Jag gnuggar mig i ögonen.
"Bra" svarar jag. Och jag mår faktiskt bra. Solen lyser inte längre och fläktande vind kommer mot mig.
Det är antingen det, eller så är det för att Jolene fläktar med ett blad av något slag medan Sabina höll skugga med ett annat.
Jolene ler mot mig. Jolene? Jolene!? Jag ställer mig upp och kramar om henne. "Jolene!" utstrålar jag.
Sabina tar på min axel. "Jag hittade henne. När jag var ute och letade efter vatten." Jag nickar.
"Hur mår du?" frågar Jolene. "Bra, bara bra. Lite trött och så men mycket bättre."
Sedan, utan fler frågor börjar vi gå. Men vart skulle vi ta vägen? Hem var inte ett alternativ även om tanken var frestande.
Efter ett tag ser vi alla staden från en kulle. "Vad ska vi göra nu?" frågar Sabina och tittar på mig.
"Vi får gömma oss" säger jag och fortsätter gå.

Juliana vaknar, otroligt nog. Hon hade nästan hoppats på att inte vakna igen då hon vet att det bara finns terror och skräck ovan jord. Hon vet också att det aldrig kommer bli som förr, när det var någorlunda fredligt. Det kommer aldrig kunna bli så igen. Som på Hannah Martins tid. Det var krig, men hon dog iallafall långt senare än vad folk dör nu. Psykat. Hon reser sig från golvet en aning mödosamt innan hon börjar gå uppför trappan.

Att komma igenom porten och över muser är svårt, men genomförbart. Jag klättrar först upp. Sedan drar jag upp Jolene och sist Sabina. Väl nere på marken smyger vi till huset. Men att gå in är inte ett alternativ. Soldater. 3 soldater i huset. Vad jag kan se. Snabbt drar jag de båda bakom en kontainer.
"Vad ska vi göra nu?" frågar jag.

Juliana insåg inte hur lång trappan var när hon blev släpad nedför den. Men då hade hon ju förstås tankarna på annat håll och inte på trappans längd och steg vid det tillfället. Hon undrar vad som faktiskt hade hänt om hon stannat därnere. Hon håller om boken som hon nästan, bara nästan, glömt att hämta tidigare. Hon kan inte förlora det enda som faktiskt verkar vara ljuset i hennes liv. Trots att hon inte tror på det, då det som är skrivet troligen inte är sant, vill hon att världen ska vara så som föregångarna beskriver den. Efter ett tag når hon dörren, hon vet det för att hon krockar in i den och är farligt nära att ramla nedför trappan igen. Men hon gör inte det och letar efter ett handtag eller liknande. När hon hittat det trycker hon ned det och hon blir chockad när den går upp utan vidare.

Jolene och Sabina gör samma sak som jag, tittar på huset med soldater. Var? Var skulle vi ta vägen? Jag ställer mig upp och går rakt över till husen. Jag går och tittar in i varje fönster. I ett hus som verkar vara tomt drar jag upp dörren och kliver in. Jolene och Sabina gör desamma. Jag tittar snabbt igenom huset som såg exakt likadant som mitt eget. Ett kök till vänster med skitiga tallrikar i diskkon. Ett bord med en kökssoffa som stor mot väggen. Till vänster ett rum med fyra sängar som tränger ihop sig. Något låter. Någon skriker. Jag går in i sovrummet. I vaggan ligger ett barn.
"Sabina!" ropar jag och hon kommer. Jag tar upp barnet i famnen. Bebisen var liten och kunde varken krypa eller gå.
"Vad har egentligen hänt här? Vad kan ha hänt så att man lämnar sitt barn?"

Juliana tittar runt, ingen verkar ha sett henne än så hon stänger dörren så försiktigt hon kan bakom sig. Hon vet knappt var hon ska nu, men hon hinner knappt en halvmeter från dörren innan hon hör hur maskinerna sätter igång och trycker sig skrämt mot väggen. Maskinerna var närmare än hon trott. Hon står bakom dem för att vara exakt.
"Lägg dig inte i världen, den skadar dig bara." Tänker hon när en tanke om att förstöra maskinen dyker upp i huvudet. Men maskinen är inte speciellt bra, eller? Nej, knappast. En beslutsångest drabbar henne. Hon har ingen aning om vad hon ska göra.

Vi alla samlas runt bordet. Jag koller i barnet.
"Var sla vi ta vägen?" frågar jag. Båda två skakar på huvudet.
"Jag vet inte.." säger sabina. Jag lägger bebisen i en vagga och öppnar skåp och luckor. Tillslut hittar jag något andvändbart. Uniformer. Soldat uniformer. Jag tar ut en och håller upp den.
"Det här blir perfekt!" Säger jag när maskinens läte sätts igång. Jag öppnar ett till skåp och hittar där vapen. Elpistoler, minst 10 stycken, gevär, knivar, svärd till och med metallrör finns. Jag ler.

"Häxan!" Utropar en röst och Juliana inser att det är det enda sättet som hon inte kommer bli fasttagen av soldaterna och mördad. Hon höjer handen mot maskinen. Näsblodet rinner redan så hon kan inte göra annat än att försöka.
"Inruptis." Säger hon med underliggande ilska och maskinen, och vem som än var i den, sprängs genast och med den en hel del av området runtomkring. Juliana trycker boken mot bröstet och halvspringer bort från det som hon förstört.

Efter en kort stun är alla klädda i uniformer. Jag räcker Sabina en elpistol och en kniv. Själv tar jag ett svärd, ett gevär och ett metallrör.
"Vad får jag?" frågar Jolene.
"En kniv" säger jag och räcker henne den. "Men andvänd den bara om det är nödvändigt.
En stor explotion får mig att hoppa till. Jag tittar mot källaren. Rök strömmar ut ur fönstren. Jag var säker på att många hade dödats. Soldater hälper hostandes varandra ut och faller ihop på marken. Jag lägger bebisen i en vagga och säger åt Jolene att vakta honom.
"Men" protesterar hon. "Inga men, du behövs här okej?" Hon nickar och Sabina kramar om henne. "Vi kommer snart tillbaka." säger hon och sedan går vi.

Juliana gömmer sig vid ett hus och hostar av röken som kommer därifrån. Hon kan släcka det, laga det, ordna till det hon förgjort. Men hon har redan gjort för mycket. Hon blöder från näsan och hostar upp blod varje gång hon andas in röken. Hon måste verkligen ha överansträngt sig, eller så är hon svag. Oavsett har hon gjort det, dragit på sig soldaternas vrede och antagligen statens också. Hennes familj syns inte till, men de är inte döda. Hon har inte sett dem döda så hon tror inte på det. Juliana överväger att ta sig till sitt hus. Men det skulle vara riskabelt, riktigt riskabelt.