Voldemort är tillbaka (Privat roll)

Laura gick över trädstammar och murkna stubbar och kom senare till den bättre delen av skogen. Där det var mer öppnare, där det växte mer svamp, hon hittade många men vissa kände hon inte ens igen och andra var giftiga.
Tillslut hittade hon ett snår med kantareller, huckade sig på knä och borjade plocka. Hon drog av sig huvan, trotts regnet, hon gillade inte att den täckte synfälteet för henne.

"Jag förrådde dig inte, jag lämnade er allihop. Jag orkade inte med något av det" sa hon i samma kalla ton och drog åt sig handen
"Och se vart det förde dig" sa hennes far kallt
"Jag valde det själv" fräste hon "Jag är lyckligare nu än jag var då" sa hon vasst
"Du lever som tiggare och ta av dig det löjliga bandet över ögonen och se på mig" fräste hennes far och tog bort bandet men ryggade tillbaka och hon hörde hur han drog efter andan. hon visste varöfr, hennes ögon var helt vita
"Jag ser dig ändå inte" sa hon och fick tag i bandet och drog tillbaka det och satte det över ögonen igen
"Vad hände?" sa han medlidande i stället
"Onej börja inte ens! Severus försökt och misslyckades och han känner mig bättre än vad du gör" sa hon bara

Laura såg på den överfulla korgen. Hon skulle aldrig orka äta upp det innan det skulle bli dåligt.
Kanske Cara ville ha? Fast hon ville inte ha någon hjälp, hon verkade ju inte ens vela umgås med henne. Fast nog förstod hon, hon visste inte hur det var för sin egen del heller.
Men hur det nu var så tog hon korgen och började gå stigen där Cara försvunnit.
Hon ryggade tillbaka när hon hittade två döda män, vad hade hänt?
Männen kände hon inte igen men de var trollkarlar och....hon såg på deras underarmar, dödsätare? Men de var så pass unga, nya? Hon stirrade förvånat och oförstående för dem, nya dödsätare hur?, varför?
Hon lämmnade dem och gick vidare, hon hoppades att Cara var vid liv, hon kanske visste något?

Cara satte sig ner med kniven beredd hon ville inte ha sin fars hjälp alls
"Cara du behöver vård. Vi kan få dig att se igen" sa Voldemort och hon skrattade
"Jag har fått vård jag mår toppen och jag vill inte se igen! jag vill inte se vad världen har blivit efter att du förstörde den! jag trivs bra som jag är! försök inte ens fixa mig" sa hon bestämt
"Cara..." började Voldemort
"NEJ! vad det än är vill jag inte höra det!" sa hon bestämt

Laura hörde Caras skrik hon skrek nej. Resten hörde hon inte för det ösregnade ner nu. Men nu visste hon var Cara var och hon var i grottan. Men något stämde inte, för hon brukade väll inte skrika nej rakt ut? Inte visste hon, hur som helst skulle hon se o hon behövde hjälp, annars kunde hon gå hem igen.
Hon klättrar upp, ställer ifrån sig korgen. Staven har hon i handen och hon kliver in. Hon ser en mansgestalt och Cara. "Vad händer?" sa hon undrande och gömde staven i armen om det var en mugglare men så att hon ändå skulle kunna få fram den snabbt.

Cara hörde Lauras röst
"Du kan ju fråga min far" sa hon kallt
"Laura, det var inte igår" sa hennes far och Cara visste inte vad som hände för hon såg inget. hon visste bara att hon inte ville ha någon av dem här, de påminde henne för mycket om hennes förflutna. de båda hade betytt så mycket för henne, men hennes far hade blivit förstörd av vansinne och Laura flyttat och nu var de båda här. den ena förväntades vara död och den andra känd. hon fnös och ville ha ut dem ur sitt hem

Laura ver tyst en lång stund och bara stirrade på honom.
"Jag trodde du var död?" sa hon förvånat och nickade sedan. "Du håller på att skaffa nya dödsätare eller hur?" sa hon och skakade på huvudet åt de döda männen. De var inte vad hon skulle kalla brilljanta, men hon visste inte.
Hon slängde en blick på Cara, hon var arg, mer än måttligt arg.
"Jag ska gå nu." mummlar hon och lämnar korgen med svamp vid hennes grejer och ser på Voldemort.
"Det var trevligt att se dig igen. Och dig med Cara." sa hon sedan lågt och försvann ut ur grottan.

"Ledsen att göra dig besviken" sa Voldemort bara "Ja de förra är inte direkt till användning" sa han enkelt och Cara bara suckade
"Jag hoppas lyckan är med dig Laura" sa hon vänligt, det var elakt att ta ut ilskan hon kände mot sig själv på Laura och ja hennes far förtjänade det
"försvinn nu!" sa hon till sin far
"Nej inte nu när jag hittat dig igen" sa han och hon han inte reagera innan han hade tagit tag i henne och transfererat dem där ifrån. Hon gissade att de var påväg till de vanliga huset och hon hade rätt när hon hamnade i sitt vanliga rum och dörren låstet. Toppen hon var fånge i huset igen Hon dorg sin stav och sprängde en bokhylla

"Har aldrig sagt att jag är besviken över det. Inte speciellt överlycklig heller." sa hon ryckte på axlarna såg på Cara och nickade.
"Dig med." sa hon trött innan hon försvann ur grottan och började gå på stigen hem.
Hon synade de två döda männen och skakade på huvudet åt deras dåraktighet. Hur kunde de tro att de kunde vara dödsätare? Trodde de att de skulle få makt? eller var det något helt annat? Och Voldemort tillbaka? Hon borde säga något, till någon, ministeriet. Men hon visste inte ens om hon ville avslöja honom. För henne var allt likgiltigt.

"Verkar inte som om du är så glad" sa en mansröst och kom in i rummet och hon kastade en kniv mot honom
"Det där gjorde ont" sa han bara och gick fram till henne och räckte över kniven "Mitt namn är Damon" sa han vänligt och hon fnyste
"Trevligt för dig" sa hon bara
"Du verkar inte så glad över att vara här" sa Damon
"Hennes far tog hit henne tror du hon är glad?" sa en annan röst
"Klaus försvinn" muttrade Damon och hon bara suckade
"försvinn båda två" sa hon och vände dem ryggen och när hon kände att de lämnat rummet slängde hon sig på sängen och suckade