Eragon [Privat rollspel]

Dom fortsätter träna medan Alex står vid Törne och ser på.

Jag har fångat två stora kaniner och Ór visar stolt upp en and, men när Ór lägger den på marken framför mig springer anden iväg. Ór jagar efter den igen.
"se till att döda den den här gången, änder brukar låtsas vara döda för att sedan fly", råder jag Ór. Jag samlar ihop lite rötter och växter som går att äta och hoppas att Törne och Aureus jagar sin egen mat, för så mycket som de antagligen behöver för att bli mätta kan jag aldrig bära.

"Jag behöver äta, vi flyger och jagar" säger Törne och dom båda drakarna lyfter. Ryttarna fortsätter bara med träningen.
"Letta" säger Murtagh när Aily nästan dödar honom.
"Förlåt" säger Aily och backar några steg. Murtagh lägger en hand på hennes axel.
"Du har inget att säga förlåt för."

Jag och Ór kommer tillbaka med maten, och jag är inte överraksad när jag ser Aily och Murtagh stå framför varandra. Aily ser lite förlägen ut men har ett fånigt flin över ansiktet.
"Du tycker det är roligt att träna med honom inte sant", frågar jag lite hånfullt.

Aily slutar le och vänder sig mot dvärgen.

När Aily vänder sig om och ser på mig imiterar jag en blyg liten flicka som håller i ett svärd. Jag tittar under lugg och fnittrar lite. Jag vet egentligen inte varför jag gör så, men just nu tycker jag att det är väldigt roligt att reta henne.

Aily lägger huvudet på sne. Och anfaller.
"Aily" ropar Alex.

Jag tar snabbt fram min yxa. Jag har fått ett ryttarsvärd, men jag har inte ens hållit i ett svärd innan jag blev ryttare, så jag föredrar en tung stridsyxa. I sista stund blockerar jag Ailys svärd och råkar ge henne ett litet sår, men hon verkar inte ens märka det. Mot min vilja måste jag erkänna att hon är väldigt bra på att slåss. Jag trodde att jag lätt skulle kunna besegra henne, men istället har jag svårt att hålla henne ifrån mig. Gång på gång blir jag nästan träffad av svärdet. Jag snubblar och faller. Aily ser rasande ut och jag vet att hon kommer döda mig. Jag funderar på att tigga om nåd, inte för min egen skull, utan för Órs. Min drake ska inte se mig dö när hon är så ung.

Då tar någon tag i henne och släpar bort Aily från dvärgen.
"Det räcker" säger Murtagh. Aily lyssnar inte.
"Jag ska döda honom" säger hon och ser på Tungdil.
"Nej, det ska du inte." Murtagh släpar henne genom lägret.
"Släpp mig" skriker hon och lyckas ge honom en örfil. Men han bryr sig inte. Snart är dom långt från lägret. Då släpper han henne. Hon faller till marken.
"Vad var det där bra för?" frågar Murtagh. Aily svarar inte.
"Vad har du emot dvärgen? Han har inte gjort dig något. Du beter dig som en dåre."
"Ska du säga, du dödade deras förra kung" säger Aily giftigt. Murtagh ser förvånat på henne. Snart övergår förvåningen till ilska. Hon hinner precis flytta på sig. Zaroc borrar sig ner i marken där hon precis legat.
"Thrysta vindr" skriker hon och hennes mästare stannar upp. Men han kämpar emot vilket tar på hennes krafter. Till sist avslutar hon formeln. Hon drar svärdet. Hon vet att hon inte har en chans mot honom. Men istället för att anfalla sjunker han ner på marken. Hon har aldrig sätt honom så hjälplös ut förut.
"Förlåt, Aily" säger han och böjer på nacken.

Ór är upprörd.
"Varför ska du reta människan hela tiden. Det finns ingen anledning att göra det. Om jag inte var bunden till dig så skulle jag ha tyckt att det var rätt åt dig om hon hade dödat dig. Varför gjorde du sådär???"
"Jag vet inte", svarar jag trött.
Jag hade aldrig trott att hon skulle bli så arg för en sådan småsak, men jag är ändå glad att jag retade upp henne. Genom den våldsamma striden har jag vunnit ny respekt för henne och jag ser henne inte längre som någon dum barnunge som tror att hon är något bara för att en drake har kläckts för henne. Nu ser jag henne mer som en stor krigare, en jämnlike. Jag går till elden och gör i ordning maten åt oss.