Hungerspelen-roll

Kalira Ox

Kalira visste att man kunde vänta på något ganska stort från Frida, men hjorten överraskade faktiskt henne.
Hon ler och tillsammans börjar de skära djuret.
"Vi kan spara lite rått kött som vi kan steka senare", uppmanar Kalira och plockar några bitar i sin väska.
"Men nu kan vi njuta av maten", skrattar hon och räcker fram en större barkbit med både fisk- och hjortkött med bärmos, örter och svampar. Sedan hugger hon själv i.

Jag ler samtidigt som jag hugger in.
''Det är viktigt att äta rätt, även om vissa bara har några dagar kvar att leva.'' Sa jag och skrattade åt mig själv samtidigt som jag stoppade en svamp i munnen. ''Du kommer från Distrikt 5, va?'' Frågade jag för att få det att verka som att jag inte visste mer om henne än hennes namn. Faktiskt så ville jag lära känna henne. Vi behövde inte bli vänner, men någon att prata med var skönt.

Kalira Ox

Kalira blev misstänksam för dessa frågor, men ändrade sig snabbt. Vad skulle hon göra med det här?
"Ja, jag är från femman. Du då?"
Frida tuggade och svalde innan svaret.
"Tvåan."
Kalira blev faktiskt förvånad. Var hon verkligen i allians med en karriärist?
"OK. Frida Baynes var det väl? Jag vet inte riktigt om efternamnet, är inte bra på att minnas namn. Hemma har jag ändå bara Jack", sa Kalira.

''Det var rätt.'' Sa jag och log. ''Frida Baynes.'' Sa jag och log. Det låg stolthet bakom det namnet hemma i Distrikt 2. ''Min pappa är fredsväktare och min mamma vann Hungerspelen för 18 år sedan. Katherine Baynes, om det säger något?'' Sa jag och blinkade bort några tårar. Min mamma betydde mycket för mig. Hon blev skjuten hemma i distriktet då hon vägrade låta mig vara med.
''I Distrikt 2 är det så att man börjar öva inför Hungerspelen samma år som man börjar första klass. Det visar sig rätt snabbt vilka som är något att ha, alla tränas, men ur varje årskurs blir två killar och två tjejer valda för specialträning, alltså extra intensiv träning. Jag blev vald till specialträningen. Vi får lära oss i stort sett allting om naturens uppbyggnad, vapenlära och självklart det praktiska. Vi lär oss att hantera alla vapen, men vi får två vapen att specialisera sig på, i mitt fall, kastknivar och pilbåge. Men ja, jag tog med mig spjut och svärd från ymningshornet för att jag är rätt bra på det med och ja... Två år innan man ska anmäla sig som frivillig, lottas det mellan tjejerna och killarna, vem av dem som ska vara med i deras års Hungerspel. Så när jag var 15 fick jag veta att jag skulle vara med i Hungerspelen...'' Jag pratade på utan att ens tänka på vem jag pratade med. ''Förlåt. Det bara kom ut ur munnen...'' Sa jag och log snett.

Kalira Ox

Kalira log tillbaka till Frida.
"De gör inget, det var intressant. Så din mamma var Katherine?"
Frida nickade och tittade in i elden. Kalira fortsatte.
"I vårt distrikt är det inte alls som i ert! Ingen tränas alls. Man bara hoppas på att man aldrig behöver några talanger man lär sig..."
Kalira svalde.
"Om jag vinner det här ska jag och Jack få ett liv och ett hus att bo i. Inget mer snatteri för att överleva. Men chansen är inte så stor. Och då tycker jag att du får den, du har ju familj, och så. Om jag dör följer Jakc mig, och då kan vi vara tillsammans för resten av..."
Kalira avbröt sig. Hon hade tänkt säga livet, men hur mycket liv var det i att vara död?
Utan förvarning började hon störtgråta och tryckte förgäves ansiktet i händerna.

Jag blev nästan chockad över det Kalira just sagt. Hon skulle låta mig överleva för att jag hade en familj att komma tillbaka till. Att hantera gråtande människor var inte min starkaste sida, då jag var van vid att folk stängde inne känslor. Förtvivlat klappade jag henne på ryggen och log halvhjärtat.
''Så ja, gråt inte... Vi tar oss inte här i från nu...'' Klämde jag fram till slut.

Jag tittade med rynkad panna på scenen framför mig. Där stod tjejerna från 5an och 2an och pratade, ett samtal jag egentligen kanske inte borde höra. Täck om de upptäckte mig! Då skulle jag vara död på ett kick. De har ju massor av vapen, och jag har bara en kniv som jag inte är duktig på att använda. Men om jag rör mig, hör de mig eftersom att de är så tysta nu. jag smög in i busken för att höra bettre av vad de sa, och ja... jag fick som jag ville. men nu sitter jag fast här, utan att kunna gå för då upptäcker de mig.

Kalira Ox

Kalira snyftade till och torkade sina ögon. Vad tänkte hon på? Väldigt osmart sätt att få sponsorer på. Och vad skulle Jack säga om han hörde det?
Ingenting, antagligen.
"Öh... Ursäkta mig", mumlade Kalira och for till bäcken för att skölja ansiktet. Frida satt kvar och stirrade på henne.

Då Kalira kom tillbaka tyckte hon sig se rörelser i busken, men bestämde sig för att det bara var ett djur. Inte för att hon inte skulle vara på vakt- den hemliga kniven låg fortfarande innanför hennes jacka. Kalira vände sig mot Frida.
"Bäst att vi byter plats. Jag kom på att elden inte är den bästa vännen på dagen, ännu mindre på natten. Kom, vi packar våra saker."

''Schh!'' Hyssjade jag Kalira. ''Det låter ur buskarna!'' Flämtade jag. Försiktigt öppnar jag busken, men ser ingenting. ''Hm. Bara något stackars djur.'' Säger jag och suckar samtidigt som jag rycker på axlarna. Jag såg till att svärdet satt fast i bältet och rättade till jackan med de lätta kastknivarna inuti. Ständigt påminde jag mig själv om vilka vapen och fördelar jag hade.
''Vi går österut.'' Sa jag och kollade på kompassen jag hittat i ett fack i ryggsäcken.

Jag håller andan.
De såg mig inte! jag såg klart och tydligt hur de öppnade busken, tittade in men inte märkte mig. Jag ser att de går iväg. Snabbt hoppar jag ur busken och går motsatt håll.