Privat roll, De insvurna

Tristan mötte upp med kungen i hans audiensrum. Efter att ha blivit genomförligt granskad fick han en godkännande nick och fick sedan korta instruktioner inför kvällen. Skydda lord Rengar. Håll dig osynlig. Lämna inte hans sida. Lyd hans alla order. Tristan lyssnade utan att säga imot, men varje order var som ett slag mot hans ansikte. Lord Regnar visste vad han var, och han skulle säkert dra nytta av kungens ord.
Tillsammans gick de till lordens residens. De blev omedelbart insläppta. Kungen hälsade varmt på lorden och presenterade sedan Tristan. Regnar granskade honom med en obehaglig glimt i ögat.
"Han gör vad jag än ber av honom?" undrade han och log grymt då kungen nickade med ett leende. "Skär dig i armen", beordrade lorden. Tristan kunde inte vägra. Hans hand for till kniven, och utan att tveka drog han upp sin arm och skar sig ovanför handsken.
Kungen och lorden betraktade blodet fascinerat. Slutligen nickade lorden och beordrade Tristan att täcka över såret. Tristan gjorde som han hade blivit beordrad.
Kungen lämnade dem för att gå till salen, och strax efter följde Tristan lord Regnar till banketten, fem steg bakom honom.

Det hade samlats fler och fler. Mest adelsfolk och baroner och liknande. De flesta hade sina kvinnor med sig men stirrade ändå lystert på Eleria, hur många hade inte velat dela bädd med henne? Eleria slog ner blicken hon hade blivit beodrad att vara en viss lords bordsdam och sen? Kungen hade sett menande på henne, men hon visste gör allt han ber om, vägra inget. Hon visste inte ens vem det var, men han skulle komma med Tristan hade kungen sagt triumferande. Som om han visste att de pratat med varandra, det här kunde inte sluta väl, nej aldrig.

Ett jättelikt bord hade dukats fram i rummet. De skulle börja med en grandiös middag och sedan dansa sent in till natten i salen intill. Flera hade redan satt sig på platserna som pryddes med små namnlappar då de hittat sitt namn, skrivet med snirkliga gyllene bokstäver.
I bordens ända sat kungen med sin drottning, och till deras vänstra sida kungens två söner och dotter. På höger sida skulle lord regnar sitta och bredvid honom Eleria. Men ju närmare kungen man satt, destu betydelsefullare var mannen.
Tristan följde lord Regnar in i salen, och höll sig i hans skugga då lorden gratulerades av de andra.

Eleria gick in med de andra, hon såg på bordet och den tomma platsen och hon antog att det var där hon skulle sitta. Mannen, Regnar var det visst, grattades av kungen. Så det måste ara han, Eleria går långsamt fram och slår sig ner på platsen, skylten säger henne inget, hon kunde ännu inte läsa. När hon satt sig såg hon Tristan i bakgrunden, vad gjorde han här? Men hon slängde bara en blick på honom, hon kunde inte ens le så nervös var hon och hon var glad att kunna sitta för att inte falla ihop.

Tristan mötte Elerias blick, men vände bort sin sedan snabbt. Lord Regnar fick också syn på henne och satte sig på sin plats med ett inställsamt leende. Kungen hade antagligen inte berättat att även Eleria var en av hans invigda, för Tristan ntog att lorden inte skulle uppskatta det lika mycket än om hon var en adelsdotter kungen bjöd åt honom.
Tristan ställde sig mellan deras stolar utom synhåll, men tillräckligt nära för att höra allt som sades, och ifall nöden uppkom, att skydda lorden.

När Eleria satt sig kommer Regnar gensat till henne och sätter sig på sin plats med det mest inställsamma leende man kunde tänka sig. Impulsen att gå därifrån var enorm, men hon behärskade sig och log stelt tillbaka. "Så vem kan denna sköna dam vara, får jag presentera mig Lorde Regnar." säger han tar hennes hand, kysser den och gör en lätt bugning. "Eleria." svarar hon tyst eftersom hon inte visste vad hon skulle säga för att spela den adelsdam hon inte var. Hur tänkte kungen för att hålla upp detta? Hon kunde ju inte läsa, sjunga eller något av det de kunde från barnsben, nu kunde hon dock äta rätt och dansa men bara den enklaste dans.

Tristan höll blicken på en målning som hängts på väggen mitt i mot och höll ansiktet uttryckslöst medan han lyssnade på lord Regnar. Lordens leende hade inte undgått honom, och inte kungen heller.
Kungen gömde sitt leende bakom sitt glas och sade tyst något åt sin drottning.
Snart var alla platser tagna, och kungen reste sig för att hålla ett tal i ära av lord Regnar. Medan han berömde lorden tillät sig Tristan en blick på Eleria. Han tyckte att hon förde sig väl, men han kunde se något av hennes osäkerhet. Ingen hade dock kunnat tvivla på att hon var en adelsdam.

Efter kungens tal bugade lorden och fick applåder av gästerna. Sedan började måltiden, det var sjurätters en riktig festmåltid. Och Eleria förde sig väl, och kände att hon började slappna av och skattade sött åt lordens kvickheter som han lockade henne med. Antingen var det att hon var ovan vid stark dryck eller så hade någon lagt i något i hennes glas, eller båda delarna, men medans måltiden gick blev hon allt mer avslappnad och mer in i sin roll och blev allt mer tillgänglig för Regnar.

Tristan höll en blick på Eleria genom måltiden. Han visste exakt hur många glas hon druckit, och kände sig allt mer oroad för varje droppe. Kungen lade sig i mellan i deras diskussion och utbytte blickar med Regnar då Eleria såg åt annat håll, blickar Tristan inte tyckte om. Han försökte påminne sig om att Eleria endast var en annan invigd, att detta var vad hon gjorde, användes för, att han inte borde bry sig. Men han hade hämtat henne till slottet, och av någon orsak kände han sig ansvarig.

Eleria hejdade sig tillsist, hennes minnen snuddade vid fadern och insåg att hon hade betett sig precis som honom och detta fick henne att känna äckel. Men ändå det kändes inte som om det enbart var vinets styrka i sig, nej något mer. Hon sköt undan glaset men kungen kom då fram till henne och trugade på henne ännu ett. Hennes misstankar att något var i glaset besannade sig men hon kunde inte vägra, inte vägra kungen. När sedan Regnar trugade på henne ännu ett så sa hon heller inte nej, hon fick inte vägra honom något.
Slutligen avslutades måltiden och herrarna tog sina damer ut till det angrensande rumet för att dansa och lorden erbjöd Eleria sin hand och log ett allt annat än trevligt leende.