Vampyrer i Voldemorts rike (Privat roll)

Alea följer efter och tar mjölk sedan tar hon även smör för hon gissar att de skall baka. Nbakat bröd, hur längesedan var inte det? Alea upptäcker sig själv med att hon börjat tänka på att hon skulle vara med dem och det var ju inte alls meningen. Inte för att hon inte ville utanför....nej hon visste inte. "Klart?" frågar hon sedan Alex och kommer på sitt misstag, han är ju en hund.

Alex stelnar och ser mot gångarna runt omkring, hur stor var chansen att mannen hörde egentligen? Med hans ålder kan den vara ganska liten. Inte för att Alex faktiskt vet hur gammal han är, men han kan inte ha en så bra hörsel. Alex har ju inte hört hans steg, i den här affären är det inga problem att höra steg - till och med en mus skulle få det här golvet att knarra. Alex nickar kort mot Alea, med en vaksam, smått flackande, blick.

Alea nickar och går mot disken och lägger upp varorna. Mannen synar henne men säger inget, misstänker han något? tänker Alea och bleknar, hennes vanligen bleka ansikte blev än mer blekt. Men tack och lov mannen verkar intemärka av detta, det ända som visar att hon var nervös.
"Det blir 2 galleoner och 12 siklar." säger han och Alea betalar och tar kassarna och går ut ur affären.

Alex vandrar efter Alea, som tycker att hon gjort ett bra jobb. Inte för att mannen är så fruktansvärt uppmärksam på detaljer, men hon började iallafall inte kallsvettas och darra. Alex gissar nästan på att mannen inte skulle märka det heller. Han skulle troligen vara för upptagen med sitt eget. Alex stannar dock till när han märker hur något fästs på hans ben och ser en fastbunden papperslapp. Förbryllad betraktar han mannen, men struntar i det och går vidare. Det kan inte vara dödshotande iallafall.

Alea märker inte lappen och går vägen tillbaka till Alex familjs lägenhet. Hon bär kassarna och känner dem bli tyngre och tyngre, hon hade förlorat mycket av sin normala styrka och ork och vägen känndes allt för lång. Men tillsist var de framme och hon kännde sig rentav svimmfärdig och ville inget annat än att komma in.

Alex öppnar dörren och håller den öppen så länge som det behövs, det är inte länge. I dörröppningen står nämligen Joanne och skäller ut Cathrine för att ha varit vårdslös med någonting. Hon stannar till och ser på de båda yngre.
"Du kan inte skicka ut dem bara sådär Cathrine!" Säger Joanne hetsigt. "Ingen av er är skadad eller har bestående men av någonting ellerhur?" Frågar Joanne sedan Alex och Alea. Alex vet inte riktigt hur han borde svara på något sådant.

"Nej, varför skulle vi bli skadade? Vi är båda myndiga och kan försvara oss själva." säger Alea lugnt och ställer ner kassarna på golvet innan hon faller snarare än sätter sig ner i en fotölj. Hon hade inte blivit skadad, snarare att hon inte var fullt återstäld ännu och att det tog på energin och krafterna att röra på sig.
"Jag har levt på flykt i tre år, jag vet hur man gör." sa Alea sammanbitet och försökte andas lungt och sansat för att få den dunkande huvudvärken att försvinna. Hon gillade att de brydde sig om henne, men det var länge sedan någon hade gjort det och hon kände sig obekväm i situationen.

Alex nickar bara mot Alea som svar och går in bland kittlarna. Cathrine ser så där lagom skadeglad ut och rusar iväg efter Alex. Joanne muttrar något och tar kassarna innan hon går inåt i butiken. Alex gissar på att hon nog velat att de skulle vara skadade så hon kunde skälla ut Cathrine, och tvinga på dem ännu mer drycker.

Alea kryper upp i fotöljen då hon lämnas ensam, hon drar åt sig filten på armstödet och kryper in under den. Snart blir hon varmare ochhuvudvärken börjar avta och snart somnar hon lungt.

Alex lägger sig i ett av hörnen av butiken och det måste se roligt ur när hans ena öra sticker upp. Men han insåg att vargar kan höra även i sömnen. Vilket är just det som tagit honom för tillfället. Han sover relativt djupt för en gångs skull.