Om Voldemort hade vunnit

Dörren vreds om och Cara tittade upp när en städare kom in.
"Det här rummet är förbjudet för obehöriga" sa kvinnan barskt
"Inte om man är dess innehavare" sa Cara vasst och kvinnan svalde hårt och buggade
"Det var inte min avsikt att störa" sa kvinnan och backade ut ur rummet. Det var inte ofta Cara gillade när människor var rädd för henne, men i denna stund uppskattade hon det. Hon funderade på om hon skulle gå ner och besöka Laura, men hon gillade inte hennes avdelning, det var ett bunt idioter som jobbade där, och hon hade aldrig funnit sport roligt. Flyga var en sak men inte efter bollar eller andra saker. Hon hörde magen kurra och hon kom fram till att hon inte ätit på flera timmar. Hon funderade på om hon skulle kalla på mat eller helt enkelt gå ut och hämta det själv

Efter timmar med pappeesarbete och domderande, för hennes anställda verkade bara förstå order. Och Laura hade råkat skrämma upp dem med ett ut av sina vredesutbrott när hon först försökt sig på den här avdelnignen. Sen dess var de praktiskt taget livrädda för henne fast hon aldrig lyft ett finger till att skada dem alls.
Men nu var det lunch och Laura som bara fått i sig massa koppar kaffe undrade om hon borde ta och äta något. Inte för att hon var särskilt hungrig, det var hon sällan numera men åt hon inte skulle hon säkert inte klara av arbetet denna dag. Så hon lämnade kontoret och undrade vart hon skulle gå.

Cara bestämde sig för att sända efter mat, det var enklare än att hon skulle gå ut till restaurangen. det skulle sluta med att alla människor antingen bad henne om tjänster, eller att de blev rädda för henne. Cara reste sig upp på knä så hon nådde knappen på skrivbordet och tryckte in de. Hon visste att det gick en signal till ett rum där det satt människor och väntade på att hon skulle behöva dem. Hon undrade vad de gjorde alla dagarna då hon inte var där. En tjänare kom in i rummet och de tittade förvånat på henne. Hon antog att hon såg ut som ett spöke, Cara var alltid blek, men hennes hår var ett kråkbo och hon hade fortfarande de trasiga strumpbyxorna på sig.
"Jag vill ha sushi och jag vill ha det nu!" sa hon kallt och tjänaren bugade och lämnade rummet

James vaknade upp från sin långa sömn och reste sig upp från sängen i Den Läckande Kitteln, som han tuppat av i efter att ha druckit sönder sig på Eldwhisky. Han gick ner till lobbyn, där flickan som fått spegeln dagen innan satt och stirrade djupt i den. Han flinade och beställde ännu en eldwhisky mot huvudvärken, och skickade sedan iväg en uggla till Sulfur, som beställt en stav häromdagen att den skulle bli en dag försenad.

Laura gick mot restaurangen och skulle beställa mat då hon hörde en man mumla något om mat och härskarinnan. Laura log, det betydde att Cara var på sitt kontor. Hon beställde en kycklingsallad och när mannen kom med en bricka med sushi så gick hon fram till honom.
"Jag tar den." sa hon och han tänkte protestera. "Snälla låt bli." sa hon enträget och han nickade, han kände igen henne och visste vem hon var, Laura Caras vän.
Laura tar brickan och går till Caras dörr och knackar på och utan att vänta skjuter hon upp dörren och säger, "Hej, sötnöt känner du för lunchsällskap?" ler hon glatt som hon brukade göra, gömma allt hon kände och alla sina bekymmer bakom leenden och skratt.

Cara tittade upp när en välbekant röst hördes, Lauras röst.
"Ja så länge du inte bjuder in någon annan" sa Cara roat. Laura kunde alltid muntra upp henne, hon var en av de få vänner hon hade kvar sedan skolan. de andra hade övergivit henne, men Laura hade inte gjort det. Hon tittade på henne, hon såg ut som ett spöke. antagligen värre än vad hon såg ut nu.
"omg Laura är du okej? du ser mer död ut än levande" sa hon oroat och tog emot sushi tallriken och började äta

"Självklart inte, min härskarinna." säger Laura och lägger till det sista med ett flinande, för det var något man skulle kalla Cara och buga, men något Laura inte gjorde och aldrig tänkte göra.
Laura log lite, "Nej, inget särskilt." säger Laura undvikande till hennes fråga. Det var inte hennes mening att klaga och hon hade inte för avsikt att visa hur dåligt hon mådde även om det var självklart att Cara skulle genomskåda henne, Cara hennes bästa vän.
"Hur är det själv? glömt borste och hela strumpbyxor?" flinar Laura lätt för att försöka dra bort uppmärksamheten från sig själv. Hon satte sig ner vid Cara och började peta i salladen, hon var inte alls hungrig.

Cara himlade med ögonen, hon hatade ordet härskarinna, något hennes far krävde att människor kallade henne det.
"Laura du må lura andra men inte mig. Men det är inte min plats att tvinga dig. Jag gör inte sånt" sa Cara enkelt och tittade sedan ner på sina trasiga kläder.
"Det är inget" ljög hon. Det var bara Simon som visste vad som hänt mellan henne och Draco och ingen visste om Simon, så hennes hemlighet var säker

Laura sa inget men himlade med ögonen åt henne. "Nej det är verkligen inget, Cara jag vet när du ljuger. Något mellan dig och Draco? Det som hände igår?" sa Laura undrande hon var orolig för sin vän.
"Har du kaffe?" frågade Laura sedan och skjöt undan sin orörda sallad och började känna stressen över arbetet åter komma krypande.

Cara suckade
"Jag antar att vi båda är lika dåliga lögnare, eller vi känner snarare varandra för bra" sa hon och skakade på huvudet "Det har egentligen inget med igår att göra" sa hon och höjde sedan ett ögonbryn "Och vad gjorde du där? du brukar aldrig gå ut ju" sa hon och ställde ner sin tallrik och lutade huvudet mot rutan. Hon tänkte på allt som hänt mellan henne och Draco. Hon skämdes nästan för att hon inte berättat för Laura, men vissa saker ville man inte dela med sig.
"Nej jag dricker inte kaffe" sa hon enkelt "Jag har bara te och jag tycker du skall ta ledigt idag och ta det lugnt" sa hon