Greveholm

Jean funderade på om han skulle välkomna dem eller inte. han ville inte att de skulle kalla på spökutdrivare som Kikki gjort från början. han började vandra fram och tillbaka över golvet. varje gång hade barnen varit dem som de fått kontakt med från början så att prata med den var kanske en bra början

Disa bara himlar med ögonen åt sin glade fader, som ett barn på julafton det var han verkligen. Men hennes mor svarade kort som vanligt, men viss verkade hon gilla det hela med. Linus verkade vara glad för det med och någonstans långt in kände Disa något, kanske något som kunde kallas intresse och nyfikenhet om vad som döljde sig i slottet. Den ovana känslan hade hon inte haft på länge så hon stoppade båda hörlurarna i öronen och drog upp musiken för att stänga ute världen och sin glättiga familj.

Staffan gick bort till Jean och frågade honom.
" Ska vi visa oss för familjen eller ska vi hålla oss gömda? Jag vill iallafall gärna prata med några eftersom det var så länge sen jag pratade med någon levande fast vi vill ändå inte skrämma bort dem"

Jean såg på Staffan
"Jag tror barnen i så fall är bäst, de verkar ha varit dem som varit mest öppna mot oss" sa Jean och höjde sedan ett ögonbryn "och mitt sällskap duger inte? jag må vara död men jag är ett bra sällskap" sa Jean

"Visst är du trevligt sällskap men man måste träffa lite nytt folk ibland. Du brukade ju gå ner och besöka bergsfrun själv och då fick jag vara helt själv flera timmar i sträck. Vad hände med henne egentligen?"

"Ja det är sant, lite nytt folk piggar upp" sa Jean och log flyktigt över minnena som han hade med Bergsfrun
"Hon var tvungen att flytta till en grotta som används, men hon lovade att komma tillbaka en dag" sa Jean och log drömmande "Och jag ber om ursäkt gamla gosse att du fick vara ensam då"

Linus ser på Disa, hon verkade aldrig vara värst glad längre. Hennes musik hördes flera meter bort ifrån henne vilket tydde på att hon hade väldigt hög volym för tillfället. Men det var han van vid nuförtiden, så han bara ignorerade det och gick vidare ut i köket. Köket var i alla fall någorlunda moderniserat. Kanske inte det nyaste kylskåpet eller frysen. Tapeten var väldigt sliten på vissa ställen och på väggen vid spisen var det svarta märken. Det kändes på något vis normalt. Det var inte som att flytta in i ett alldeles nytt hus och veta att man var tvungen att vara rädd om allt. Här kunde man ju åtminstone inte bry sig värst mycket om ifall man råkade göra märken i golvet, eftersom det redan var slitet.

"Det är lugnt vi fokuserar på hur vi ska göra med den nya familjen. Sonen verkar ganska glad, vi kanske ska fokusera på att lära känna honom" föreslog Staffan

Jean nickade
"Det låter som en utmärkt ide. och vi kan kanske få dottern glad. Vi fick ju Millita att bli glad över tt bo här ute" sa Jean leende

"Jag tyckte jag såg honom gå in i köket. Vi smyger ner till köket och ser om han är kvar" sa Staffan och började röra sig mot köket.