Animagus-roll (2-4 pers) c:

"Dementorer som i de glädjesugande fångvakterna." Svarar Zack förklarande, hur kan han ta det så fruktansvärt lugnt!? Det är inte som han bara har frid och fröjd och lycka genom hela livet. Hans minnen är inte hundra procent lycka. Dessutom blir man av med all lycka på grund av de där varelserna...

"Jo, det vet jag... Men hur? Det är inte logiskt!" svarar Emilé, smått hysterisk, fast det visar han inte. Det är han för "cool" för. Samtidigt som han säger det känner han hur det börjar bli kallt. 'Nej... Varför' tänker Emilé

Zack biter ihop och stirrar envist framåt. Försöker att tänka på något annat, något positivt. Vilket leder till somrar, jular och allt möjligt. Men trots det smyger ändå sig dåliga minnen in, vilka han genast försöker avbryta.

Cira tittade med tindrande ögon på Emilé, hans ögon var lika vackra i mörkret som dem var i det glittrande solljuset.
Cira fick snabbt bort dem ljuva lysande tankarna eftersom att det livlösa hade tagit sig in i den tysta kupén.
Tankar av Ciras pappas döda kropp och hon och hennes lillebrors svåra förhållande flög runt i hennes huvud, hon ville gråta, men hon behövde tänka på annat. Lyckliga tankar.
Hon började tänka på somrarna på den lummiga och blommiga ängen, hennes katts ljuva och mysiga spinnande och hennes lillebrors himmelblåa ögon, alltid lika livfulla. Hon tänkte på hennes pappas skratt, det skrattet kunde hon aldrig glömma, det var vackrare än morgones fågelkvitter, vackrare än den finaste sångrösten, det var hennes pappas skratt.
Plötsligt var alla hemska tankar borta och hon var glad men lite disig i huvudet så hon somnade nästan in, men innan hon gjorde det hade någon kommit in och räddat dem, men sedan gett sig av snabbt.

I början kan inte Emilé tänka på något, eller någon för den delen, annat än Cira. Han måste erkänna för sig själv att han tror att han faktiskt är... Kär i henne. Men med ens skakas de tankarna bort och ersätts av "dåliga" tankar. Ögonblick när han blivit mobbad av sina syskon, när hans föräldrar inte försvarar honom, och en sak som han inte ens vill tänka på överhuvudtaget. Emilé tvingar tillbaka tankarna till Cira, öppnar ögonen och ler mot henne.
"Vill du ha choklad? Jag har lite i väskan." ler han.

Plötsligt öppnas dörren och där står en varaelse med huvan uppdragen. Aily reser sig och höjer staven.
"Expekto(stavning?) Patronum!" säger hon och ormen slingrar sig mot dementorn.

Cira hade precis samlat sig och satt och såg halvt chockad ut medan hon upptäckte att hon hade sin hand på Emilés, hon drog snabbt undan den och rodnade så att hennes kinder blev lika rosa som en nyponros.
"Ähm, jag tar gärna en chokladbit, jag känner mig lite disig i huvudet, så... Gärna!" Hon småskrattade lite och log så att hennes ögon skimrade.

Emilé rodnar lätt och tittar in i Ciras tindrande ögon. Det känns som att han har blivit en smutta blyg, men den tanken och känslan viftar han bort med ett:
"Du får gärna ha kvar din hand, det gör inte mig något" med ett leende. Emilé tar upp en chokladkaka ur väskan och ger till Cira.
"Vill du ha, Zack?"

Dementorn försvinner bort. Aily sjunker ner på knä. Framför henne ser hon hur hennes familj dödas.

(För att vara lite besserwisser, men när lärde sig Aily Expecto Patronum? När det trots allt är en väldigt avancerad formel..? Bara undrar. ._. Ledsen för att vara allmänt jobbig.)

"Tack, men jag måste tyvärr avböja erbjudandet." Säger Zack och lämnar kupén och stänger dörren bakom sig. Han går igenom korridorerna tills han hittar en liten passage mellan en kupé och väggen. Han vet fortfarande inte hur de kan ha räknat fel på ett magiskt tåg, eller om den är där för en faktisk anledning. Men just nu mår han bara illa, och vill helst sluta tänka på allting. Det var inget superhemskt. Som att se någon drabbas av cruciatusförbannelsen eller bli uppskuren. Det enda Zack såg var mardrömmar, de värsta mardrömmarna.