In a world far far away from real - Privat Rollspel - AlexZz, Måntass

(( Jag blev lite rörd när jag läste ditt inlägg ♥ ))

Theia åt upp sin mat och drack lite te innan hon lade sig på sin björnpäls. Hon tänkte på pojken med många namn, hon hade inte änns presenterat sig! Och hon hade ingen aning om vad han hette.
Hon såg på den vackra elden, såg hur den smekte stenarna runt om, virrvlade runt varandra och hur den vackra röken bildade vackra mönster i luften, innan den smög sig ut i regnet och försvann.
Hon var inte arg på Azura, det kändes bara konstigt. Hon hade trott att hon jagade, tränade på sin eld, eller var ute och flög långt långt borta eller.. Vad som helst utom det!
Hon hade haft fel.
Hennes ögonlock blev allt tyngre och tyngre, så hon slöt ögonen och somnade, och det sista hon dåg innan en dröm infångade henne var den vackra elden som omslöt henne av värme.

(Whyy? xD)

När Xavier anser sig klar släcker han alla ljusen utom ett som han tar med sig upp och lägger på bordet bredvid hans säng. I det fladdrande ljuset drar han av sig den lätta rustningen och ser sig själv i den smått trasiga spegeln. Det röda högerögat svider som alltid och ärret runt omkring måste han medge ger ett skräckinjagande uttryck. Hans hår har blivit vitt i förtid och han är en krigare ute på fältet trots att han är 17 år gammal. Dessutom kan han stoppa tiden, han är nog en högst ovanlig ung man. Men ändå kan han inte ens släppa minnen. Xavier lägger sig i sängen och blåser ut ljuset, snart somnar han.

((Det lät så fint bara :3 ))

Theia hamnar i en högst ovanlig dröm.

Hon ser sin spegelbild i vattnet. Den ler mot henne, fast hon själv gråter. Pojken är där, han är med spegelbilden, fast han ler inte, han gråter precis som hon. Och hon vet varför.
Hans drake är döende. Den rör mig inte, är tystare än vinden och svagare än en nykläckt unge.
Han gråter för att hans familj är försvunnen, gör att draken är det sista han har kvar.
För att sorgen han bär på växer.
Spegelbilden ler mot mig och blinkar.Jag berättar inte för någon Theia. Jag lovar. säger den och försvinner. Och då förstår hon, att hon är skyldig till allt.

((Haha. xD Vaddå skyldig till allt? O_O vilken hemsk dröm! D: ))

Xavier drömmer om moln, han har tappat bort Cressida och är strandsatt på ett moln. Det är så konstigt, heltknäppt. Allting är vitt och fluffigt och Cressida är försvunnen. Xavier ser sig omkring, han tycker sig höra flickans röst, men när han reser sig faller han igenom och störtar mot marken. Inte ens marken, utan slagfältet han varit på tidigare. Det går fortare och fortare när han faller, ändå verkar han aldrig vilja nå striden som pågår. Men till slut slår han hårt i marken och han ska ha dött. Istället vaknar han på golvet i sovrummet, ljuset och ljushållaren följde med honom ned och Xavier är fortfarande skakig av drömmen, även om han inte riktigt minns detaljerna längre.

((haha xD skrev det under en skrattattack så därför blev det lite konstigt xD jamen hon känner sig typ skyldig, hon har gjort det.. Men glömt bort det.. Ungefä xD
Drömmer sådant hela tiden, men kan inte riktigt förklara det.. ))

Pojken försvinner han med. Nu är hon ensam igen, vinden har slutat blåsa, bara svaga andetag hörs.
Hon snurrar runt och ser sig om, ingen där. Hon hör dem igen, den här gången på andra sidan. Hon vänder sig igen. Ingen där..
Theia får panik, andetagen hörs överallt nu, ekar i öronen på henne och får henne att blekna av skräck.
Hon kryper ihop, håller för öronen och snyftar tyst. Plötsligt kommer den ännu närmare, Theia ser den stora besten rakt i de orange röda ögonen. En liten ficka skriker långt borta, och hon vaknar.
Det första hon ser är elden, med samma färgvdom ögonen. Hon rycker till, och kryper upp mot bergsväggen.
Hon vågade inte somna om igen, vågade inte sluta ögonen.

Xavier tittar ut genom fönstret, att döma av ljuset tippar han på att det är några timmar efter midnatt. Han behöver nog inte sova mer än så och reser sig. Det gör ont här och var från fallet men han testar att ignorera smärtan. Han tänker gå för att kolla till Cressida. Se hur hon mår, och ta ut lite kött åt henne. Han drar på sig kläder, mantel och tar med sig sitt svärd för säkerhetens skull innan han går mot ladan. Med svärd i ena handen och en stor köttbit i andra.

Theia betraktade Azura medan hon sov, hennes fjäll gnistrade i skenet av elden och fick mönster att dansa på de mörka väggarna.
Hon log, hon älskade att se på medan andra sov. Om de rörde sig, sa någonting eller bara helt enkelt låg tyst, och stilla i mörkret.
Hade man tur kunde man kanske lista ut vad personen drömde om. Azura vred lite på sig och brummade, hon sträckte på sina långa klor och slutade röra på sig.
Theia såg mot horisonten, långt där borta kunde man se en tunn solskiva börja röra sig uppåt.

Ladans dörrar går upp med ett högt knarrande och Cressida höjer sömndrucket på huvudet.
"Tänkte att du kanske ville ha lite av köttet du jagat." Säger Xavier så där lagom pigg och kastar den framför nosen på henne. Den trötte Cressida nosar först, innan hon sätter tänderna i den.
"Vad gör du uppe nu?" Frågar Cressida skeptiskt och Xavier bara rycker på axlarna och sätter sig ned vid väggen under tiden som Cressida sätter i sig köttet.

Theia slog upp ögonen. Hon såg mot solskivan. Den hade blivit lite större, men inte mycket. Hon hjäspade och funderade på om hon skulle gå ut, eller stanna kvar. Hon velade stund, men bestämde sig tillsist att gå ut.
Hon tog sin sabel och började klättra ned för det branta berget.

Cressida ser forskande på honom och Xavier besvarar blicken med en likgiltig min.
"Jag mår fint." Säger han lugnt, reser sig och går ut från ladan. Än en gång knarrar det och Cressida fnyser. Xavier ruskar bara på huvudet, han mår bra. Han drar upp sin huva som fallit ned och vandrar ned mot byn igen. Hans svärd gnistrar i morgonsolen. Han har alltid tyckt att soluppgången var vackrare är när den försvann. Det bevisade alltid att en ny dag skulle komma, oavsett om han gör något eller inte.