Ofelia och Johanna [SV]

Ingen förstår sig på mig när jag är ironisk

Om det nu var copyright på marodörkatororna, som det troligtvis ändå är, så varför skulle det inte vara det på resten av allt som JK hittat på? Klart att vi får använda det till att skriva fan fiction av det, så länge vi inte tjänar pengar på det!

Keep it up!

Ofelia och johanna äger!

Du är ju inte direkt dålig på att skriva (y)

ja den äger men snälla skriv fortsättning!

Tack Vad glad jag blir! Jag blir bara ännu mer peppad på att skriva klart den! Tack, igen, dear friends!

Danke

Hej! Tack för alla fina kommentarer! Jag blir så glad! Här kommer en ny del! Läs och kommentera gärna

OFELIA

När mötet med Dumbledore var över log Johanna mot Ofelia. Glad över att hon var förlåten log Ofelia tillbaka. Uppdraget hade besvarat många av hennes frågor, och hon kände sig bättre till mods när hon fick veta att hon bara var alias Slytherinare. Ofelia ville gärna förklara vissa saker för Johanna, men de skulle till stora salen och äta, så det fick bli en annan gång. När de klev in genom den stora porten motstod Ofelia impulsen att gå till Gryffindorbordet.
Hon trivdes inte så bra i sällskap med Malfoy, Crabbe, Goyle, Parkinson och de andra, men hon var tvungen att bete sig som en riktig slytherinare för att inte väcka misstankar. Som vanligt tycktes ingen i slytheringänget veta hur de skulle reagera i Ofelias närvaro, så det var bara tyst när hon slog sig ner.
Efter maten hade de förvandligskonst, och sedan trolldryckskonst.

På rasten emellan tog Ofelia av i en tom korridor, och tog upp marodörkartan. Efter att hon tittat på den ett tag såg hon till sin förvåning att Lucius Malfoy var inne på Severus kontor. Hon stoppade snabbt undan kartan, och sprang för att leta reda på de andra i gruppen. När hon inte hittade någon av dem bestämde hon sig för att gå dit själv. Ett tag senare stannade hon utanför dörren till Severus kontor och lyssnade. Hon hörde inte vad de sa, men någon minut senare hörde hon två stolar skrapa mot golvet och skyndade iväg längs korridoren för att inte bli upptäckt.
Då plötsligt såg hon Johanna och Cedric i samma korridor. De hade också sett Malfoy på kartan. "Fort, de kommer! Vi måste gömma oss!" sa Ofelia, och de vände tvärt. De hittade en städskrubb, men Ofelia rymdes inte därinne. Precis när hon stängt dörren ropade Severus på henne från korridorens slut. "Ofelia, just den vi ville träffa. Men vad gör du härnere?" frågade Severus henne. "Eh, jo jag glömde en bok i ett klassrum, men jag hittade den. Var just på väg upp..." hittade hon på, och försökte hålla rösten i schack. Draco Malfoy var väldigt lik sin pappa, men Lucius var mer skrämmande i person än hon hade tänkt sig. "Vi skulle gärna vilja tala med dig, miss Snape" sade Lucius med en släpig röst. "Visst... ok" fick hon fram. Och de gick in på Severus kontor. Ofelia kände sig pressad, och försökte uppföra sig som en Slytherinare skulle gjort.
"Gratulerar att du kommit till rätt elevhem" sade Lucius. "Ett tag trodde vi alla att du skulle bryta släkttraditionerna, men vi hade fel. Det är bra att ha en sådan talang på vår sida." Ofelia försökte bete sig som om hon visste precis vad det rörde sig om, fast hon egentligen inte hade en aning. "Vi vill ju inte att den ska gå till spillo för något så löjligt som Dumbledores planer" Ofelia motstod en impuls att klippa till mannen. "Så har du lärt känna min son Draco något bra då?" frågade Lucius.
"Eh... lite" fick Ofelia fram. "Du vet, han är också med på en plan, och det skulle nog passa om ni lärde känna varandra. Severus kan berätta mer detaljer sen, jag vill bara veta att vi har dig ombord." Det tog emot att säga det, men Ofelia fick fram "Javisst, självklart." "Bra! Då måste jag nog bege mig. Vi ses, Severus. Ofelia." sade Lucius, och han stegade ut genom dörren.
När Malfoy hade gått gav Ofelia en frågande blick till sin morbror, men han sade bara "Senare. Jag kan förklara allt efter trolldryckstimmen. Gå nu" Ofelia gjorde som han sa, och hämtade Johanna och Cedric ur städskrubben. "Johanna, jag måste prata med dig. Cedric, du kan väl säga till tjejen i Ravenclaw att vi möts vid statyn på femte våningen vid sju ikväll. Jag kan berätta allt då." sade Ofelia. Just nu måste hon bara reda ut allt med Johanna.
Cedric sade hejdå och gick iväg till nästa lektion. Johanna och Ofelia letade upp en tom korridor där de satte sig på en bänk. "Ok, först och främst är jag ledsen att jag inte sade att jag var Severus systerdotter direkt." började Ofelia.
"Ja... " sa Johanna, men Ofelia var tvungen att avbryta henne. "Vi har inte mycket tid. Det är i alla fall bekräftat att de har en plan, och Severus kommer att förklara allt för mig om någon timme. Men Lucius Malfoy tror att jag är en riktig slytherinare, och förväntar sig också det. Jag får inte väcka några misstankar hos Draco och de andra, så jag måste tyvärr låtsas hata Gryffindorare. Så jag ber så mycket om ursäkt i förväg, för om jag ska låtsas hata er kan jag bli tvungen att säga många elaka saker." Ofelia försökte få med så mycket som möjligt på den lilla tid de hade, och pratade väldigt snabbt. "Jag hoppas att du förstår, och jag kommer inte mena det jag kanske blir tvungen att säga. Förlåt" Hon sprang iväg, för det var Malfoy och de andra som kom. "Detta kommer ta kål på mig" tänkte Ofelia.

:O jag är så inne i historien den är så himmla bra Dani!!

Tack, here's a new part!

Hi folks! Här kommer en ny del ur Johannas synvinkel! Läs och kommentera gärna

JOHANNA

Johanna såg Ofelia springa iväg just när Malfoy-gänget kom. Hon såg på när Ofelia försökte få Malfoy och Pansy att gå åt ett annat håll, så att de inte skulle se Johanna, där hon satt i ett hörn, men såklart såg de henne iallafall.
"ÅH, men titta vem som sitter och lipar här då." sa Pansy Parkinsson och skrattade. Hon klängde sig fast på Draco som överraskningsvis försökte slinga sig ur hennes grepp. Han sa inget och såg bara på Johanna med sina kalla, grå ögon.
Pansy såg förvånat på Draco. Skulle inte han säga nåt elakt nu eller?
Men Draco märkte inget utan såg bara på Johanna. Det var något underligt med hans ögon. Vad var det? De såg så... ledsna ut.
Johanna ställde sig upp. Hon gick förbi dem utan att bry sig om dem. Men hennes tankar stannade på Malfoys osäkra ansiktsuttryck. Hade han försökt säga nåt till henne? Genom sin blick? Det skulle Johanna aldrig få veta om hon inte frågade så hon bestämde sig för att hålla utkik efter fler ovanligtheter från Malfoy innan hon gick rakt på sak.
Johanna sprang upp för alla trappor till Gryffindortornet, lade sig på sin säng och somnade bums med kläderna på. Johanna vaknade långsamt upp igen. Det var halvt ljust ute och hon förstod att det bara var gryning. Hon försökte, men kunde inte somna om, så hon bestämde sig för att ta en uppfriskande promenad innan frukosten öppnade. Hon klädde snabbt på sig och tog sig ut ur det tysta sällskapsrummet. Slottet var alldeles öde och tomt. Det verkade vara ännu fullare av magi nu när solens röda strålar strömmade in genom alla fönster och alla sov. Det var som nåt annat slags liv i slottet som inte märktes på dagen när det var fullt av liv, elevernas liv, det vill säga.
Hon öppnade försiktigt ekporten och steg ut i den svala morgonluften. Det var dagg i gräset och hon var barfota. Hade hon verkligen glömt skorna? Hon gick mot sjön och satte sig vid Trädet. Hennes Träd. Eller säkert varenda en i skolans absoluta favoritträd, men hon trodde inte att många spenderade så mycket tid här som hon gjorde. Johanna kände i sina fickor och kände ett pergamentstycke där. Vad var det? Hon drog fram det och såg att det var tomt. Hon granskade det långsamt och undrade vad i all sin dar detta stycke pergament gjorde i hennes ficka innan hon kom på vad det var. Det var förstås Marodörkartan. "Jag lovar att jag har något fuffens i kikarn" viskade hon med trollstaven riktad mot pergamentet.
Hogwarts skola tornade snabbt upp på pappret och hon granskade det noga. Hon sökte igenom alla elevhem, alla lärarkontor och sovrum och alla hemliga gångar och korridorer. Det var just när hon undersökte skolområdet som hon fick en chock. För enligt kartan stod Lucius Malfoy lutad mot trädet bakom henne.