PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Men jag gör alltid någonting fel”, påpekade Zhìyuan tyst, utan att vika undan med blicken. Åh, Max ögon var så stora och gröna att det bokstavligen gjorde ont inom sjuttonåringen. De var så sjukt perfekta. Å andra sidan var det ju inte bara ögonen som var det. Slytherineleven tyckte faktiskt att hela Max var ganska så perfekt, inkluderat personligheten, utseendet och till och med rösten. Det var väl samtidigt det som skrämde honom lite - att han kände så inför någon som han inte känt allt för länge. För att inte tala om faktumet att det var den första gången han varit kär i någon och till och med den första gången han funnit någon attraktiv. Löjligt, Zhìyuan, löjligt rent utsagt.
”Nej, vet du vad? Vi borde dra till biblioteket innan madam Pomfrey kommer och skrämmer iväg oss med en kvast eller något”, sade han och drog lite på en av mungiporna, så att ett snett leende uppenbarade sig på de smala läpparna. ”Jag ligger säkert redan efter i typ alla ämnen.” Redan? Jo, men du har ju faktiskt halkat efter i över sex år nu! Kom ihåg att du fortfarande måste lämna in en massa ogjorda uppsatser från den sjätte årskursen, latmask.

"Det är inte sant", svarade han tyst med bestämt. Nej, om en höll på och intala sig sånt där tjafs hela tiden så kunde en ju tillslut lura sig själv så att det liksom blev ens egna lilla sanning. Sådär som det blev när andra talade om för en hur en var. Tillslut blev det liksom sanningen trots att så inte alls var fallet. Hmm, poängen var hur som helst att Max inte skulle acceptera att Zhìyuan höll på att klanka ner på sig själv på det där sättet. Absolut inte okej.
Max nickade samtidigt som Zhìyuans lilla leende speglade av sig på hufflepuffelevens läppar. Bilden av madam Pomfrey jagandes efter dem var minst sagt roande. Dock inte om den skulle bli verklighet, så Zhìyuans förslag var absolut nödvändigt.
"Det låter som en bra idé", konstaterade sjuttonåringen och sträckte lite på sig. Lämnade en snabb puss på läpparna han gåt och blivit så förtjust i. Därefter försökte han ta sig upp, med bristande framgång. Nu råkade han ju liksom ligga inklämd mellan en säng och en Zhìyuan, vilket inte var optimalt om en var i Max storlek och typ försökte ta sig upp. Suck.

Vad visste Max om det där egentligen? Han hade ju trots allt lärt känna slytherinaren bara för några dagar sedan, och därmed fanns det mycket de inte visste om varandra. Till exempel Zhìyuans aningen mörka förflutna, som inte allt var varken vackert eller graciöst. Sedan fanns ju alla Max hemligheter kvar! De kände förvisso till de mest essentiella sakerna om varandra - till exempel branden och pälsproblemet - men det fanns så mycket mer utöver det. Den längre av dem definierades faktiskt inte bara av varulvs-grejen och det nyfunna pälsproblemet. Nej, det fanns faktiskt mer till sjuttonåringen, även om det många gånger inte verkade som det.
”Hm, bra”, sade han slutligen och flyttade lite på sig, så att Max kunde sätta sig upp. Däremot hann ett litet skratt undslippa Zhìyuan, som tyckte att det hela såg väldigt roande ut. Hufflepuffeleven var så väldigt mycket mindre än den andre, vilket var extremt gulligt i dennes ögon.
”Går det dåligt att sätta sig upp, eller?” Undrade han roat och frustade till. ”Du är väldigt söt, med dina små kyssar och..allting annat bokstavligen”, fortsatte sjuttonåringen kvickt och lämnade en drös med små sliskiga kyssar över det underbara ansiktet. Mysigt.

Jo, Max var typ allt annat än en stor person. Han var ju inte sådär överdrivet kort. Ganska medellång egentligen. Men tunn. Och om en jämförde med slytherineleven, ja det var väl ändå ganska få som skulle se stora ut bredvid honom? Längdmässigt då, på bredden vad det ingen tvekan om att det fanns betydligt större personer. Fast skillnaden var ändå komisk. Även om Max inte alltid uppskattade det sådär supermycket så var det ändå lite mysigt på något sätt. Kunna krypa ihop intill den andre riktigt ordentligt, utan problem.
Han blängde upp på den jämnårige som verkade finna det hela ytterst roande. Dock gick det inte att hålla igen när ansiktet överöstes av små kyssar. Nej, då började han fnittra något alldeles förfärligt. Nu var ändå Max en ytterst kittlig person och dessutom var ju allt egentligen bara mysigt, inget illa menat. Därmed slutade blängandet och blicken fylldes med...kärlek. Ja, så var det nog.

Det där var väl lite av ett exempel på hur Zhìyuan kunde använda sig av delen av personligheten som var väldigt tilltalande. Den största delen bestod liksom av lite mer negativa aspekter, medan de andra få procenten gav en helt annan bild av sjuttonåringen. Tyvärr var det inte många som fick se de sidorna, även om han kanske borde plockat fram dem lite mer ofta. Men Max var speciell och i slytherinarens ögon förtjänade han att lära känna alla delar av denne. Jo, det gjorde han verkligen. Annars skulle det verkligen inte vara rättvist alls.
”Har jag sagt att du doftar gott? För du doftar verkligen gott”, klagade Zhìyuan och slöt ögonlocken, med ögonbrynen lätt ihopdragna. ”Alldeles för gott..” knorrade han sedan och övergick till att bita löst i hufflepuffelevens underläpp. Jaså, ska du hålla på sådär nu igen? Är det inte precis det där som brukar ha en tendens att driva bort folk? Jo, jo det är det. Huang Zhìyuan, ibland är du verkligen korkad.

Ett litet leende spred sig över hufflepuffarens läppar. Doftade Max gott? Jo, tydligen. Alltså han luktade ju absolut inte illa eller så men det var inte många som hade påpekat den delen. Kanske hade det ioförsig mer att göra med att han nästan aldrig var speciellt nära någon. Alltså inte så att de riktigt kunde dra in doften. Varför någon nu skulle vilja göra det. Han doftade lite sött. Någon frisk blandning med söta inslag. Oklart vad exakt men kanske lite citron blandat med något blomsteraktigt kanske? Och så hade han ju en hel del krämer och sånt med, men efter brännskadorna hade gjort entré var det mest skumma salvor som fick vara på.
Den kärleksfulla blicken övergick till att bli aningen mer förvirrad när Zhìyuan bet tag i underläppen. Fast sedan återgick den till det tidigare. Jo, han var ju inte van vid det där. Inte van vid något av det där. Men det var okej. De var ju nära. Då var ju typ allt okej. Nästan allt.

Jorden anropar Mr knasigt psykfall, snälla sluta gnaga på Max underläpp? Det är både konstigt och aningen läskigt på samma gång. Skärp dig.
Ett missnöjt morrande undslapp Zhìyuan, som inte alls hade någon lust att sluta upp med att nafsa på den jämnårige. Av någon anledning var det sjukt tillfredställande, plus att hufflepuffaren doftade gott. Det var helt enkelt en win - win. Fast nej, för Max vann ju egentligen ingenting på det hela, förutom att få ont i underläppen. Och det var väl för övrigt inte någonting som folk brukade stäva efter? Nja, troligen inte.
”Varför säger du inte ifrån?” Muttrade sjuttonårigen, vars ögonbryn dragits ihop ytterligare. Zhìyuan kvävde sucken som nästan hann tränga sig ut, och rätade lite på sig. Händerna fann sin väg till Max axlar och de bärnstensfärgade ögonen fäste sig i den andres, samtidigt som huvudet föll på sned.
”Du är en underlig prick du..” Men lilla Zhìyuan, vd är du själv då? Jösses.

"Kanske för att jag på något skumt sätt tycker om det?", svarade han. Mer som en fråga än ett påstående egentligen. För det hela var lite oklart. Det var inte speciellt bekvämt egentligen att ha någons tänder inborrade i läppen. Speciellt inte när dessa var mer eller mindre sylvassa. Nu hade de ju inte bitit hål, men ändå. Hur som helst så var det väl ändå...mysigt på något vänster. Som tidigare resonerat så kändes ju det mesta bra bara Zhìyuan var nära. Och tekniskt sätt var väl det där dessutom nästan som en kyss. Bara lite mer...öh, tänder.
"Kom vi inte överens om att vi var två om det?", kontrade han därefter med ett höjt ögonbryn. Max var underlig, absolut. Men Zhìyuan var minst lika underlig. Jo, trots alla deras olikheter så hade de liksom det gemensamt. De var två minst sagt udda filurer men på otroligt olika sätt.
På tal om udda filurer så hade Kiwi nu slutat tjura och kom glatt skuttande. Hon började stryka sig längs med de två sjuttonåringarna med svansen i vädret. Ja, tänk om hon blev bortglömd liksom. Det fick ju inte hända. Hon behövde uppmärksamhet och det var ett krav.

”Det gjorde vi ju förvisso, men..åh, jag vet inte ens längre. Har någon slags konstig idé i huvudet om att jag redan borde ha råkat skrämma bort dig vid det här laget. För det är så det brukar vara, även om det kanske inte handlat om just förhållanden innan. Men alla mina vänner..min familj..så snart jag gjort någonting som är det minsta konstigt har de byggt upp tjocka murar runt sig, vilket du inte har gjort. Ska jag vara helt ärligt så skrämmer det mig en aning”, erkände Zhìyuan tyst och sänkte blicken. ”Så i mina ögon är du därför den konstigaste människan jag någonsin stött på”, fortsatte han med ett litet, tveksamt skratt och skakade sedan lätt på huvudet. ”Och det är även därför jag tycker att du är så underlig..”
De mörka ögonen gled mellan Max och Kiwi, fram och tillbaka och vice versa. Även om han verkligen ville förklara det hela, hur han tänkte och sådär, gick det inge vidare. Med underläppen putande, fiskade sjuttonåringen upp katten, utan några som helst problem. Hon var ganska tjock, men det var något som Zhìyuan kunde hantera. Nu kanske kroppen inte såg speciellt stark ut, men ibland kan utseendet bedra. I hans fall, gjorde det verkligen det.
”Din katt är också skum”, knorrade slytherineleven och övergick till att lämna små pussar över den ludna hjässan. ”Men som sagt, konstigt är bra.”

Max blick blev genast mer sorgsen. Inte så det var nära till tårar, men det var så sorgligt att Zhìyuan tänkte så. Att alla andra hade vänt slytherineleven ryggen på det där sättet. Så långt långt ifrån okej. Och så svårt att förstå sig på. Typ omöjligt rättare sagt. Ja, nu hade Max fastnat i de tankarna återigen. Han själv kunde ju knappt lämna den andres sida en ynka minut och då hade de ändå bara "känt" varandra i lite drygt tre dygn. Att personer som känt den längre så pass länge bara kunde lämna sådär var därmed verkligen utom Max förståelse.
"Du blir inte av med mig så lätt", konstaterade han med ett litet litet och lätt sorgset leende. "Nej fy, nu kommer jag börja gråta", fortsatte han strax därefter och slog armarna om den jämnårige. Kiwi fick återigen konkurrens. Ja, det hela var alldeles för sorgligt. Zhìyuans närhet var Max ändå hopp för att kunna hålla inne tårarna.
"Jag stannar och det gör hon med. Skum eller ej", konstaterade han med hakan vilandes på den andres axel.