In the dark PRS Vidomina & Medi

Mannen rättade till täcket och strök henne över håret med en öm rörelse.
"Så varför gjorde du det? Hon är ovardelig till oss vampyrer. Hon är ett mirakel och borde inte kasta sitt liv på att vara här." an såg på Jiniv som nickade.
"Du bröt vårat avtal. Hon kommer nu utan andra protester att flyttas till Italien." Han såg på Leo.
"Leo vill d med?"

"Jag är ledsen, jag gissar att jag lät mina känslor ta över.", suckade Ivan och ryckte tungt på axlarna. Insåg sin förlust och såg sorgset åt Alices håll. Han ville inte skiljas från henne, eller rättare sagt, Ivan ville inte skiljas från hennes blod.
"När får jag se henne igen?", frågade Ivan och svalde.

Léon hade redan börjat plocka några saker Alice skulle behöva och han såg på Ivan och skakade på huvudet.
"När hon har tid och möten med de vampyrer som har en bokat tid. Om det är ett ämne du måste säga så kan du KANSKE flyttas upp. Hon ska bo i palatset och där ska hon få frodas." Han hjälpte Alce upp men lyfte upp henne när han såg hur svag hon var.

"Oh, okej.", sa Ivan och såg med en sorgsen blick efter henne. "Förlåt, Alice. Jag hoppas att vi träffas snart igen då.", sa Ivan och sträckte på sig lite. Han kom på sig själv att visa sig sårbar, vilket inte var en attityd han gillade särskilt mycket.
"Det låter som att de kommer att ta väl hand om dig.", sa Ivan och svalde igen. Han sneglade på Leo och funderade över var Rion hade tagit vägen, det var längesedan han hade sett honom nu.

"Provet är inställt men det jag undrar över. Hur kom det sig att hon inte vaknade? Är hon sjuk på grund av dig med?"
Léon höll henne mot sig och kände hennes hjärta slå.
Isabelle stod intill Ivan och kände klumpen i bröstkorgen växa och hon sneglade upp på Ivan men såg genast bort.
"Ska jag göra i ordning någon resmåltid?" Isabelles röst var svag men Léon hörde henne och skakade nekade på huvudet.
"Nej Isabelle det går bra. Vi ger oss av redan nu." Han började att gå och gick förbi dem och ut genom dörren till korridoren.
"Sir Rion, Sir Leo?"

"Jag vet inte varför hon inte vaknade, varför hon är sjuk.", sa Ivan bestämt, fullt medveten om att han ljög. De behövde inte veta hela sanningen tyckte han, särskilt inte när han hade förlorat nu.
"Leo, gå och se efter om du hittar Rion, han vill nog också säga hejdå till miss Alice innan de ger sig av."
Leo nickade till Ivan och försvann därifrån för att leta reda på Rion. Han fann honom i sitt sovrum, där han fortfarande satt och skrev brev. För ett ögonblick tänkte Leo att det kanske var en försvarsmekanism, för att Rion oroade sig såg över Alice.
Leo tog med sig Rion därifrån och de båda gick ner till hallen för att se rådet med Alice och Ivan stå och vänta in de.
"Här är vi.", sa Rion och borstade bort något från sin skjorta. Leo suckade. Han kände sig också ledsen för Alices skull.

Rådet sa inget utan gick efter Léon och de gick ner tillsammans. När Rion och Leo kom så satte Léon ner Alice och såg oroad ut. Benen vek sig och han höll henne i sin famn med et svat leende p läpparna.
"Rion, Leo ni vet båda att denna dag skulle komma.
Det vi undrar är ifall ni vill bosätta er i palatset med oss. Hon kommer vara den bästa världen och ni har fritt att jaga så länge ni städar efter er." han såg oroad på Alice.
"Hon gillar er och jag tror hon skulle bli ledsen ifall ni inte hälsade på åtminstone."

Leo kände sig kluven. Han ville följa med Alice, så hans instinkt var att svara ja, men samtidigt så kände han att han fått en ny chans med sin skapare- sin far. Och han ville så gärna bygga upp deras relation igen.
Han suckade och sneglade på Rion som såg bestämd ut. Rion sträckte på sig och vilade sina händer i sin kavajs fickor. Blicken for mellan Léon och Alice och sedan på Leo igen innan han öppnade munnen och såg på Léon. "Vi följer med. Om vi inte trivs och om vi vet att Alice är i goda händer, då lämnar vi er och det blir det sista ni ser av oss.", sa Rion och Leo nickade instämmande. Rion hade alltid haft en sådan auktoritet. En sa inte emot honom.

Léon log och såg på dem innan han lyfte upp henne i famnen.
"Rådet kommer använda sin vampyrhastighet för att flytta sig till Italien. Men eftersom att vi kommer ha Alice med i detta stadium så är vi osäkra på vad som händer. Vi kommer att ta oss dit som människor."
Han log och gick ut från slottet.

"Ivan." Isabelle kom ner och lade händerna kors med en sorgsen blick. De hade förlorat något Ivan ville ha.
"Förlåt."

Rion såg på Léon och till Alice. Han lade märke till att Alice inte hade sagt något. Rion gick fram till henne där hon låg och vilade i Léons famn. "Alice?", viskade Rion. "Hur mår du? Känns det okej att resa?"
Det gjorde Rion irriterad att de tagit med sig Alice utan att hon hade fått tycka något. Visserligen hade han och Leo inte agerat sitt bästa vid sitt första möte med Alice, men de hade lärt sig att behandla henne med respekt och de båda hyste mycket kärlek för flickan.
"Det spelar ingen roll hur vi tar oss dit, bara Alice klarar sig.", sa Rion och Leo nickade igen instämmande.

Ivan stod med en fixerad blick på Léon och Alice. Han ville inte tappa bort henne, han ville se henne.
Han hajade till då han hörde Isabelles röst och såg på henne. Han upptäckte hur ledsen hon var och kände att han borde skälla på henne för att inte stoppat Alice, men hejdade sig själv då han fick en idé. "Isabelle.. såja, det är ingen fara. Jag är säker på att vi kommer träffa henne igen.", sa Ivan och placerade en hand om hennes rygg för att trösta henne.