PRS Kkaebsong & JustAFriend

Max ord värmde verkligen och för den första gången på ett ganska stort antal år, kände Zhìyuan sig hemma. För den jämnåriges famn kändes verkligen som det - ett hem. Där var det varmt och välkomnande, det doftade gott och alla tankar lugnade ner sig. Fast det där sista var ju en lögn, då sjuttonåringen haft väldigt motstridande tankar angående deras nyfunna relation, under de tre senaste dygnen. Nu hade han dock kommit fram till ett stadgat svar, att han ville vara med Max. Och så var det bara, man kan inte neka sig själv den sortens kärlek. Omöjligt.
”Bra”, mumlade Zhìyuan och sneglade mot hufflepuffaren med glansiga ögon. ”Snälla gråt inte, för då kommer jag också börja gråta..och det är inte vackert när jag gråter”, skyndade han sig därefter att säga och sträckte en hand mot den andres kind. Sådär ja, Kiwi i famnen och Max armar slingrade omkring sig, det var precis så slytherineleven ville ha det hela.
”Men du, vi borde verkligen gå, innan den där kvasten dras in i sammanhanget”, påpekade han trevande och drog försiktigt på munnen. ”Plus att du måste hjälpa mig att inte halka efter allt för mycket med skolarbetet!” Vilka krav.

"Jag gråter inte", mumlade han och försökte blinka bort tårarna som hotade att tränga sig ut. Dessvärre resulterade det endast i att de föll. Lämnade Max ögon och rann nedför de hyfsat tunna kinderna. Inga floder direkt, men definitivt tårar. "Du är alltid vacker", fortsatte han. När vem var egentligen sitt vackraste jag när de grät? Ja, det var nog ytterst få personer. Men Zhìyuan var vacker i Max ögon och då spelade det ingen roll om han grät, skrattade, sov. Då skulle han alltid vara vacker, oavsett.
"Ja, just det", ja det var nog en bra idé. Madam Pomfrey skulle säkert ränna ut vilken sekund som helst, inte helt osannolikt med kvasten i högsta hugg. Och det var nog definitivt bra att försöka undvika.
Försiktigt drog han sig undan. Lät fötterna glida ner på det svala stengolvet.

”Du gråter visst och jag är inte alls vacker”, knotade Zhìyuan och torkade hastigt bort sina egna tårar. Det var ju nämligen så att han inte alls höll med om det där som Max nyss sagt. Han var väl i princip aldrig vacker? Vadå i princip? Aldrig, var snarare rätt ord. Sjuttonåringen lät fingrarna glida nedför de skarpa dragen, samtidigt som en suck slutligen trängde sig fram. De där tankesätten var verkligen inte hälsosamma på någon nivå. Självhat skulle säkerligen bara leda till någonting väldigt dåligt i slutändan och det var inte omöjligt att han skulle råka låta det allt där negativa påverka någon annan. Max, till exempel. Nope, det fick inte hända. Dags att tänka i positiva banor.
”Finns det något ämne som du inte har högsta betyg i?” Undrade Zhìyuan, när tårarna äntligen slutat falla och fötterna funnit golvet. Blicken svepte över salen flera gånger, sökte efter skorna som inte verkade finnas någonstans inom synhåll. Det alldeles för länge innan han insåg att de blivit förstörda under natten då det var fullmåne. Härligt, nu hade han inga skor att ha på sig.
”Vet du vad? Jag brukar inte ha något problem med att typ förgöra mig själv en gång i månaden, men det är fan inte roligt när man förstör sina kläder! Tror inte ens att jag har några andra skor”, knorrade slytherinaren bistert och ställde sig upp, frustrerad och trött på precis allting. ”Åh, varför? Varför måste det alltid bli såhär?” Fortsatte han halvt ylande och dunkade knytnävarna mot tinningarna. Galen? Nejdå.

"Spådomskonst. Kiwi hade gömt sig i min tygkasse. Hon hoppade upp på bordet och välte en kopp med kaffesump över en av de fluffigaste kuddarna", förklarade Max och blickade bittert ner på Kiwi som så oskyldigt, så oskyldigt *host* blickade åt ett annat håll. "Så ja, där blev det inte högsta", konstaterade han och reste på sig. Blicken vändes upp mot den jämnårige igen. Den jämnårige som nu inte verkade ha några skor...eller lugn.
"Geminio", mumlade han och riktade trollstaven mot sina egna skor, där bredvid. På sekunden hade de fördubblats och ett exakt likadant par stod upptravat intill.
"Shhh, Zhìyuan. Ta det lugnt!", hojtade Max tog ett snabbt steg i den andres riktning. Han tog tag i Zhìyuans handleder. Nu var han långt långt ifrån lika stark som slytherineleven, så om denne inte ville sluta dunka så kunde inte Max hindra honom. Nej, tyvärr inte. Men ett frivilligt avslut på slagmålet riktat mot sig själv vore önskvärt. Och när detta förhoppningsvis kommit backade han undan igen. Vände sig mot skorna. "Fråaleeax", mumlade han kvickt, återigen med trollstaven riktad mot skorna. Den här gången dock mot det andra paret. Kopiorna. De blev genast större. Förhoppningsvis i Zhìyuan-storlek.
"Här. Går det bra att ha dem? Bara för nu?", Max räckte över paret till den jämnårige. De var slitna. Väldigt slitna. Men sköna, enligt Max. Och det mesta var väl bättre än att gå barfota, eller? Jo, i alla fall i slottet. Hemma var det ju en annan sak.

Så även när Max inte fått högsta betyg, hade det inte varit hans fel? Om Kiwi inte hade smugit ner i den där tygpåsen hade den historien troligen slutat helt annorlunda. Och så kom Zhìyuan där, med underkänt i nästan alla ämnen. Nej, han var inte stolt över det, men samtidigt så gjorde det ingenting för hans egen del. Tyvärr så hade ju föräldrarna ett och annat att säga om det där. Suck. Vad trodde de? Att han någonsin skulle få ett bättre liv pågrund av betygen? Knappast, det var inte så verkligheten såg ut. Inte ens alla lärare på skolan accepterade sjuttonåringen fullt ut.
”H-hur? Va?” Stammade slytherineleven och stirrade storögt på skorna - tillbaka till verkligheten. ”Jo..det går jättebra”, mumlade han därefter, när han slutligen insett vart skorna kommit ifrån. Var det bara Zhìyuan, eller höll han på att bli mer korkad för varje sekund som passerade? Utan att säga någonting mer, utan att ens yttra ett litet tack, satte han sig ner på huk och snörade upp skorna. Jo, de var riktiga skor och inte bara någon underlig hallucination. Max var verkligen ett geni, eller hur? Fan. Fan, fan, fan. Det betydde att det var helt kört för slytherinaren. Förr eller senare skulle den andre tröttna på honom och aldrig se tillbaka på deras lilla förhållande.
”Du är verkligen begåvad..”, muttrade Zhìyuan bistert och drog på sig skorna, för att sedan knyta snörena. ”Jag kan inte ens skapa gnistor.”

"Fast jag har inte högsta i alla andra heller", påpekade Max och bet sig löst i läppen. Sänkte blicken lätt skamset till fötterna. Trots att det fanns cirka noll att skämmas över. Det kanske hade låtit som det, att han hade högst i allt. Men så var faktiskt inte fallet. Spådomskonst var det sjuttonåringen hade lägst i(vilket egentligen inte heller var speciellt lågt. Men det fanns andra ämnen som inte heller var de bästa bästa.
Begåvad? Jo, kanske. Fast det var som sagt inte så att Max var ett så kallat A-barn som bara gled igenom skolan. Nej, han behövde kämpa. Pluggade timme efter timme. Visst hade han bra betyg, men då fick en också ha med i beräkningarna att han i stort sett hade isolerat sig från omvärlden i över två år. Suttit fastklistrad vid någon bok. Pluggat om koncentrationen fanns. Och ibland stirrat in i väggar. Ja, det hela var väl på gott och ont. Mest ont, såklart.
Efter att han blickat på den andre en kort stund drog han på sig sina egna skor med. Vänta, varför lät Zhìyuan plötsligt så bister? Det var väl en bra sak det där andra, eller va?
"Sluta, du kan byta kropp! Det om något är häftigt. Och så är du bra på Quidditch. Vi är bra på olika saker", protesterade Max och blickade upp på den jämnårige.

”Äsch, du har betydligt bättre betyg än mig”, envisades Zhìyuan och rätade på sig, med en grimas strykandes över de vassa dragen. Aj. Kroppen verkade inte riktigt hänga med i svängarna ännu, vilket var mer än enerverande. Nu ville den sällan följa med i svängarna, men dagen till ära gav den intryck av att riktigt protestera. Det spelade hur som helst ingen roll, då sjuttonåringen inte hade tid att oroa sig över sådana små fånigheter. Han hade slutat bry sig om allting underligt som försiggick innanför huden för väldigt längesen. Som sagt, det hade ingen betydelse längre.
”Inte med avsikt, uppenbarligen”, invände slytherineleven, efter att ha stäckt armarna över huvudet och vevat omkring några gånger. ”Och därmed har det ingenting att göra med att vara begåvad”, fortsatte Zhìyuan och placerade armarna i kors över bröstkorgen. ”Du duplicerade bokstavligen precis ett par med skor och gjorde dem större. Vem fan klarar av att göra sånt egentligen? Sluta försöka få mig att se värdig ut i jämförelse med dig, det är liksom omöjligt.”
De bärnstensgula ögonen kastade en hastig blick ner mot Max, innan de riktades mot ett av fönstrena i salen istället. Slytherineleven visste redan det där, att han inte var jämbördig med den jämnårige överhuvudtaget. Men det sket han liksom i, eftersom hjärtat levde ett eget liv. Och Max hade redan nystat in sig djupt bland alla blodkärl inne i muskeln. Stackarn skulle väl aldrig lyckas bli av med Zhìyuan.

Jo, så kanske det var. Max hade väl trots allt högre betyg än de allra flesta. Men trots det kände han sig långt långt ifrån tillräcklig. Att den där jäkla depressionen och chocken skulle komma och förstöra allt. Dumma brand. Dumma hjärna. Dumma livet.
"Sluta, det spelar ingen roll", konstaterade han bestämt och sänkte blicken igen. Det här samtalsämnet gjorde honom bara deppig. Hur skulle han få Zhìyuan att förstå att han var så så så mycket mer än tillräcklig? Kvickt knöt han skorna och ställde sig upp. Gick fram till den jämnårige.
"Jag tycker om dig oavsett", förtydligade han och lät händerna snabbt vandra upp till de skarpa kinderna han gått och förälskat sig i. "Kom, vi går". Händerna lämnade återigen ansiktet och greppade istället tag i en av de större händerna. Plockade upp tygkassen i andra. Alla böcker med. Redo för plugg. Hur han nu skulle kunna fokusera på något sådant, ja det återstod väl att se.

Hm. Kanske det inte spelade någon roll. Alla människor är olika, och i deras fall kanske det skulle resultera i någonting positivt. Typ som när olikheterna lockar fram det bästa i den andre. Jo, det var helt klart så det skulle bli. Max skulle hjälpa Zhìyuan med skolarbetet och Zhìyuan skulle i sin tur försöka hjälpa Max med..tja, vad skulle han hjälpa hufflepuffeleven med? Inte skolarbetet i alla fall - där var han inte till mycket hjälp.
”Jag slår vad om att du bara tycker om mig för att du gillar fluffiga, gosiga vargar”, knorrade sjuttonåringen och lipade mot den jämnårige, när händerna vidrörde de skarpa dragen. Knorr, knorr, knorr. Men det var väl egentligen en ganska bra sak att Max inte hade något problem med pälsproblemet, även om han kanske inte var helt komfortabel med blottade tänder och sådär.
”Förresten..du hjälper mig med plugget och så, men vad vill du stt jag ska gör i gengäld?” Frågade han trevande och fattade tag om en av de betydligt mindre händerna, samtidigt som de rörde sig ut från salen. Ja, äntligen! Frihet.

Max blickade upp på den längre. Försökte att inte ta det där på fel sätt. Han tyckte ju verkligen om den andre och uppskattade inte alls försöken till att förminska känslorna, med avsikt eller ej.
"Zhìyuan, jag var rädd för vargar innan jag började tycka om dig", påpekade han. Jo, visst var den andre mysig i den mer fluffiga formen, men det var långt ifrån bara därför känslorna fanns där. Ja, han var ju inte kär i vargen på samma sätt. På ett djupare plan, absolut. Men fysisk var han mest vacker. Och söt. Något annat vore bara skumt.
"Du skulle väl lära mig att inte vara så mesig, inte sant?", genast lös han upp lite. Jo, det hade det ju faktiskt kommit överens om. Kiwi skuttade efter dem. "Äh, du får stanna här", påpekade hufflepuffaren strängt och blickade ner på katten. Jösses, vad hon inte skulle nöja sig med det. Och var upprörd madam Pomfrey skulle bli. Ughhh.