PRS Kkaebsong & JustAFriend

Jovisst, men den enda anledningen till att Max varit rädd för vargar var väl för att han aldrig stött på en? Eller det kanske inte stämde, även om det var just den uppfattningen som Zhìyuan skaffat sig själv. Fast det låg ju tyvärr till så att sjuttonåringen skaffat sig en hel del knasiga uppfattningar genom livets gång, så de gick aldrig att riktigt lita på. Inte fullt ut.
”Jag måste bara fråga..hur många vargar har du stött på innan?” Undrade han, med ett höjt ögonbryn och läpparna krökta i ett retsamt flin. ”För de är inte så värst vanliga förstår du. Tycker liksom att du dömde hunden efter håret, no pun intended”.
Därefter föll blicken mot Kiwi istället - Kiwi som inte såg så värst glad ut för tillfället. Hon ville väl också följa med, inte sant? Såklart hon ville! Om Zhìyuan suttit i hennes situation hade han inte heller haft någon lust att bli lämnad i sjukhusflygeln, alldeles ensam.
”Varför kan vi inte smuggla med henne förresten? Tycker faktiskt att det är ganska elakt att lämna henne alldeles ensam med madam Pimfrey”, sade slytherinaren och sköt ut hakan en aning. Stöddig much?

Max himlade lätt med ögonen. Nej, antalet vargar han stött på var lågt. Väldigt lågt. Typ noll. På ett ungefär. Fast han hade ju fortfarande varit rädd för dem. Även om det kanske var mer av en princip. Han hade ju varit rädd för Zhìyuan med i början, även om det blev bättre ganska snart. Förutom när han höll på och blottade tänderna och morrade sådär, för det var inte mysigt. Bara läskigt. Ja, det var fortfarande långt ifrån bekvämt(vem fann sig ens bekväm med en morrande varg bredvid sig?).
"Alltså...", började han tveksamt och blickade ner på katten som stint blickade tillbaka. Hypnoskatt. "det kommer säkert bara sluta som mitt betyg i spådomskonst", fortsatte han med ett litet skämtsamt leende. Nej, var det verkligen en så bra idé att ta med henne? Det klart det var mysigt och Kiwi skulle hålla sig betydligt mindre tjurig, men alltså...meh. Han hade provat det förut med bristande resultat(rip bokhyllan längst in i biblioteket, som nu inte längre finns med oss).

”Men jag gillar Kiwi och det känns fel att lämna henne här”, vidhöll Zhìyuan med underläppen putande. ”Och madam Pomfrey var ändå tvungen att prata med madam Pince innan! För vem vet? Rätt som det är kanske jag bokstavligen förvandlas till en hög med päls”, fortsatte han trilskandes och drog upp munskyddet över näsan igen.
Slytherineleven knäppte till Max i pannan, innan han började stega framåt i korridoren. I vanliga fall brukade kliven vara korta och löjligt dröjande, men av någon knasig anledning sprudlade benen med energi. Han behövde liksom röra på sig - ge utlopp för överskottet. Det bådade verkligen inte gott för deras lilla besök till biblioteket, då sjuttonåringen troligen skulle börja klättra på väggarna förr eller senare. Eller kanske hoppa ut genom ett fönster och fly, för det fungerade också alldeles utmärkt. Att kidnappa den jämnårige skulle nog inte bli alldeles för svårt, om det nu kom till det.
”Max, jag kommer kanske att kidnappa dig, bara en friendly heads up.” Så sjukt, jävla normal. Minus tiotusen.

Max gillade ju också Kiwi. Det var liksom inte det som var poängen eller problemet. Eller jo, kanske i den meningen att han var rädd för att något skulle hända henne under hennes små utflykter och språng. För still skulle hon inte sitta. Nej, inte en chans. Definitivt inte. Däremot brukade hon ju lyda Max. Komma när han ropade på henne. Och det hade ju faktiskt inte hänt något superallvarligt med henne så... Bara sluta oroa dig och va en mes Max. Lär av Zhìyuan istället. Take it easy.
"Öh, va?", mumlade hufflepuffaren och blickade upp på den längre. Han var inne i sina egna tankebanor och hade snappat upp Kiwi trots de inre protesterna. Han stoppade ner henne i tygkassen och följde order utan någon vidare protest. Endast ett litet jamande slank ur. Fast vänta, vad hade Zhìyuan nyss sagt? Kidnappa?
"Varför ska du kidnappa mig?", frågade han ytterst förvirrat. Nej, det gick faktiskt inte att förstå. Om den andre skulle någonstans så skulle ju Max följa med frivilligt. Ja, här krävdes då inga protester.

Öh, va? Det var verkligen ett helt perfekt sätt att svara på Zhìyuans konstiga ord. Men för att vara helt rättvis hade van inte direkt planerat att säga dem, utan de hade mest smitit ut när han minst anat det. Sjuttonåringen kliade sig själv irriterat i bakhuvudet och knep ihop ögonlocken, med en grimas vackert placerad tvärs över ansiktet. Åh, vad häll han på med? Han var verkligen den mest underliga, fjantiga, patetiska varelsen på hela jordklotet. Hade det där typ varit ett försök till att flirta, eller va? Nej, nej det hade det inte. Eller? Kanske. Slytherinaren hade verkligen inte någon som helst aning om varför han låtit den där meningen undslippa. Suck och facepalm. Mest facepalm dock.
”Jag vet inte..fick typ bara en väldigt stor lust att slänga dig över axeln och gräva ner mig i ett hål”, muttrade Zhìyuan, vars kinder blivit tomatröda. Konstig, konstig, konstig, så sjukt, jävla konstig! Tror du att det där är attraktivt snack eller? För en liten heads up: det är bara läskigt och snedvridet.
”Äh, glöm det”, bad han därefter och sneglade bak mot den jämnårige. ”Det känns bara bra att komma bort från sjukhusflygeln och jag har typ inte rört på mig ordentligt på flera dagar! Dra inga knasiga slutsatser nu, jag gillar madam Pomfrey och sängarna är sköna, men det är ganska så instängt.” Var det verkligen värt att försöka förklara det där? Tydligen - tydligen så var det det.

Konstant förvirring hade nog kunnat platsa som titel om någon någonsin fick för sig att göra en film om de två pojkarna. Ja, jösses. Det var nog temat på deras lilla förhållande. Förvirring. Numera standard. Det var nog bara att vänja sig. För nu var Max ännu en gång förvirrad. Gräva ner sig i ett hål. Nu kanske det var Max som var oerfaren men själv hade han aldrig fått plötslig lust att...tja, gräva ner sig i något hål. Nej, aldrig. Att sjunka ner genom marken däremot, absolut. Vilket väl tekniskt sett kanske var samma sak. Fast utan grävar-delen. Bara försvinna från jordens yta. Hmm, ja.
"Ska vi gå ut en stund innan så du kan...eh, springa av dig?", frågade han med ett litet leende samtidigt som han försökte komma ikapp Zhìyuan. Vilket definitivt var lättare sagt än gjort för den längre var ju just...öh, längre.

”Nej nu får du faktiskt ge dig”, protesterade Zhìyuan och sände en mörk blick mot Max. Vad nu då? Det var ju inte ens så att hufflepuffaren sagt något fel! Eller? Hm, just det där var faktiskt en väldigt komplicerad fråga när det kom till Mr jag-har-en-massiv-identitetskris. För en helt vanlig och kry människa hade funderingen inte gett upphov till några gnistor, men i sjuttonåringens fall skapade det minst sagt en eldsvåda. Under livets gång hade han fått genomgå rätt så många gliringar om pälsproblemet, vilket i slutändan resulterat i att han kunde koppla samman de mest underliga frågorna. Och göra det till något negativt, även om det inte var det. Som sagt - väldigt komplicerade grejer för någon vars hjärna står och blinkar på error hela tiden.
”Jag är inte någon hund som behöver gå ut och springa omkring i cirklar. Om du inte har märkt det så är jag..jag, och jag är inte en hund”, eldade Zhìyuan på och slingrade armarna runt överkroppen. Hur fan lyckas man koppla ihop springa av sig med något sådant? Slytherineleven höll verkligen på att bli totalt galen. Det var mer ett faktum än en spekulation. Att han betedde sig om en hund hälften av tiden gjorde inte saken bättre. Jesus Christ, kan någon rädda denna lilla pojke?

Hade han sagt något fel? Uppenbarligen, men vad det där felet var kunde Max verkligen inte förstå sig på. Den där frågan hade varit allvarlig, även om det absolut gick att dra kopplingar till...ja, pälsproblemet. Men i grund och botten hade det faktiskt endast varit omtanke. Det var ju i princip omöjligt att plugga med tusen tankar som snurrade runt och det borde väl fungera på ungefär samma sätt och det spratt i benen? Max trodde åtminstone det. Så mycket energi var det dock länge sedan han haft sist, så det gick inte riktigt att bekräfta om det var desamma. Tankar som spökade var det definitivt högre igenkänningsfaktor på.
Det gick väl ändå att gå ut och springa utan att vara en hund? I cirklar kanske var en aning udda, men annars var det väl inget fel med det. Var det verkligen en så dålig idé? Zhìyuan hade ju gjort precis det tidigare, i vargkropp. Sprungit runt i cirklar alltså. Och det var definitivt nödvändigt att få utlopp för den där energin på något sätt innan de där pluggtimmarna skulle dra igång.
Tja, han verkade helt klart ha berört en öm punkt och det var väl klumpigt. För det där med hundkopplingen visste han ju om var känsligt för den andre. Men det hade ju inte varit meningen. Ughhh.
"Jag menade inte det...", svarade han tyst och blickade osäkert upp mot den jämnårige. "Tänkte bara om du behövde få ur dig någon överflödig energi", fortsatte han lika tyst och blickade ner på sina fötter igen. Fötterna och benen som jobbade på något förfärligt för att hålla jämna steg med slytherineleven.

Självfallet hade Max inte menat det hela på det sättet, men ändå var det så Zhìyuans dumma smet till hjärna uppfattat det. Kanske han var lite extra känslig efter faderns mystiska, extremt skumma, ord under gårdagskvällen? Jo, jo, han skulle defintivt skylla på det tills vidare. Det var en ursäkt han kunde använda tills den helt plötsligt inte gjorde det längre - vilket den troligen inte skulle göra länge till. Den jämnårige var allt annat än dum och det skulle inte ta många upprepaden för honom att inse slytjerinarens agenda. Eller vad fan man nu skulle kalla det för.
”Du, jag inser allt att det inte var vad du menade”, muttrade Zhìyuan bistert och fingrade på munskyddet med rynkade ögonbryn. ”Ibland får min hjärna för sig saker och orden bara forsar, förstår du? Det är typ som att jag skulle komma och säga att det slår gnistor om dig..men det kanske inte direkt får dig att få fnatt? Vad vet jag?” Fortsatte han trevande och sneglade ner mot, den betydligt kortare, hufflepuffeleven. ”Ska jag sakta ner eller? Slår vad om att du kommer svimma om du fortsätter sådär.”
Nej - det var inte Zhìyuans fel att han var så pass lång som han var. Däremot betydde detta inte att han inte kunde anpassa gångtakten för någon som var ett par decimeter kortare. För Max måste ha varit minst två decimeter kortare, eller något i den stilen. Av någon anledning tyckte den längre av dem
troligen om det faktumet lite för mycket.

Varför denna bitterhet då? Suck. Det var nog bara att ge upp med att förstå sig på den jämnåriges tankebanor. Max skulle aldrig överge försökandet totalt, men alltså, det var troligtvis ungefär omöjligt. Om det inte fanns någon tankeläsarformel det vill säga. Det fanns det nog. Fast det kändes inte riktigt okej. Nej, att läsa en annan persons tankar utan tillåtelse var trots allt långt ifrån en Max-sak att göra. Tyst förvirring lät mer som hufflepuffeleven. Betydligt mer.
Max mötte ytterst förvirrat Zhìyuans blick. Slå gnistor? Få fnatt? Nej, i den stunden kunde sjuttonåringen inte känna sig som något annat än en utomjording. Hade verkligen ingen aning om vad den andre pladdrade på om. Tyvärr.
"Kanske lite", började han lätt andfått. Jo, halvspringa var väl inte optimalt. Fast svimma skulle han väl inte göra? Förhoppningsvis inte. Ansträngning i kombination med bristande matintag var väl inte direkt optimalt om en ville ha ett svimmningsfritt liv, men äsch. Det var nog lugnt. Ja, så farligt var det ju inte.