PRS Kkaebsong & JustAFriend

Av den förvirrade blicken att döma, hade Max inte förstått ett dyft av vad Zhìyuan försökt förklara. Men det var ju som sagt inte speciellt underligt, med tanke på att personen i fråga knappt förstod vad som rörde sig inuti den där pysande smeten. Sjuttonåringen höll däremot kvar blicken på den andre, alldeles för länge för att det skulle kunna anses som normalt. Under den tiden hann även ett litet leende krypa fram över läpparna, även om det doldes av munskyddet. Ögonen avslöjade honom dock, då leendet nådde honom hela vägen upp till öronen. Upp till hårbotten, snarare.
”Max”, började Zhìyuan och stannade plötsligt till, mitt framför hufflepuffaren - utan någon som helst förvarning. Biblioteket låg precis framför, eller i Zhìyuans fall bakom, dem. Troligen en aning för sent att börja sakta ner hastigheten där och då, men det var redan försent att ändra på det. Om de nu inte bestämde sig för att gå tillbaka hela vägen och ta den lilla promenaden från början. Trevande drog han ner munskyddet under hakan och lutade sig närmare den kortare. Aj, aj, aj, dessa stackars leder!
”Du får mitt hjärta att slå alldeles för snabbt..så om det är någon som kommer svimma, så är det nog jag”, sade han och knäppte till Max i pannan. ”Fy skäms.”

Max krockade in i Zhìyuan, som plötsligt bestämt sig för att stanna upp precis framför fötterna på hufflepuffeleven. Typ som i filmer, sådär löjligt klumpigt. Max hade okej reaktionsförmåga men det där hade varit allt annat än väntat. Han snubblade bakåt ett steg för att blänga upp mot slytherineleven. Blängandet upphörde dock strax därefter och byttes istället ut till ett leende. Zhìyuans leende speglade av sig i Max ansikte. Ett helhjärtat leende. Tindrande ögon.
"Du är för underbar för ditt eget bästa", mumlade han till svar och lät händerna vandra upp till de så underbara kinderna. Brydde sig inte om hur tygkassen gled ner till armvecket. Det spelade ingen roll. Allt som spelade någon roll just då var Zhìyuan. Att han var med Max. Så det så.

Dunk, dunk, dunk. Det var precis så hjärtat dundrade på inne i bröstkorgen på Zhìyuan. Inte var det några lugna slag, eller ens så mycket som hälsosamma. Nej, istället rusade muskeln iväg med en sådan hast att sjuttonåringen faktiskt började känna sig lätt vimmelkantig. Och varm. Väldigt, väldigt överhettad. Kanske var det den effekten Max hade på honom? Med största sannolikhet var svaret på den frågan ett defintivt ja.
”Nej, det där har du faktiskt fått om bakfoten”, protesterade slytherinaren och placerade händerna på de smala axlarna, där fingrarna nervöst pillade. Pilla, pilla, pilla. Varför är du ens så nervös och stressad? Det är konstigt, Huang Zhìyuan, konstigt!
”Åh, du driver mig till vansinne! Alla dessa jävla humörsvängningar och..och..” Ögonen smalnade och underläppen sköts ut, på ett ytterst missnöjt sätt. ”Det är du som är för underbar för ditt eget bästa, pucko.”

Fått om bakfoten? Nej, nu snackade Zhìyuan i nattmössan. Jupp, definitivt. Slytherineleven var definitivt fär underbar för sitt eget bästa. Kanske även för Max bästa. För Max hjärtas bästa. Ja, herrejösses vad det fick jobba hårt. Hjärtat alltså. Det bultade på som aldrig förr. Den jämnårige gjorde något med honom som inte gick att förstå sig på. Något alldeles alldeles underbart.
"Shhh", han la bestämt ena pekfingret över Zhìyuans tunna läppar. Händerna fick stanna vid kinderna. Så perfekta perfekta. Nu borde de väl verkligen gå och sätta igång med det där plugget istället. Men det gick faktiskt inte. Nej, inte just då. Det fick vänta. Prioriteringar prioriteringar. Och med de tankarna begravde han ansiktet i bröstkorgen, där framför. Gos gos. "Jag tycker om dig".

”Det där vet jag faktiskt redan om”, påpekade Zhìyuan och glodde storögt ner mot Max, samtidigt som fingrarna fortsatte att pilla med den andres klädnad. ”Och för övrigt är det ganska korkat av dig att tycka om mig”, konstaterade han fortsättningsvis och började gnaga sig själv i underläppen. Hårt. Extremt hårt faktiskt. Smärtan gjorde det en gnutta lättare att hålla sinnet i schack. Om den inte funnits där hade det funnits en ganska stor risk att självkontrollen hamnat på sned. Det var ju förvisso rätt så troligt att den redan gjort det, men den skulle i alla fall inte få tid till att hamna ytterligare på sniskan.
”Det kanske är ganska korkat av mig att tycka om dig?” Frågade sjuttonåringen sig själv och började försiktigt putta Max bort mot en av stenväggarna - en av de ojämna, skrovliga stenväggarna. Inte vidare romantiskt inte. Kallt och grått och alldeles för tidigt på morgonen. Men det gick ju inte att styra över varken vädret eller tiden, eller hur?

Varför skulle det vara en dålig sak att tycka om Zhìyuan? Nej, det kunde Max inte begripa. Varulvsdelen var visserligen...inte optimal i vissa personers ögon, vad Max misstänkte. Men vad spelade det för roll vad dem tyckte? Ingen alls var det simpla svaret på den frågan. Max gillade inte uppmärksamhet. Det gjorde han verkligen inte. Däremot kunde han verkligen inte bry sig vad andra tyckte om dem. Bara de inte glodde, men det hade ju mer med självkänsla och sånt att göra, inte med hans känslor gentemot slytherineleven. Där var läget oförändrat.
Det där gnagandet på läppen såg inte speciellt skönt ut. Inte alls rättare sagt. Bara ont.
”Varför skulle det vara det?”, frågade han tyst med ett blygt leende på läpparna. Lydigt backade han bakåt. Tills en vägg kom i vägen, det vill säga. Då gick det inte att backa mer, konstigt nog. Bra där Max. Logiskt tänkande. *Applåd*

Lilla Max, när ska du förstå att vi är varandras raka motsatser? När ska du inse att jag är helt fel för dig och vice versa? Eller enligt reglerna så är vi ju det. Du går i Hufflepuff och jag i Slytherin. Du är begåvad och klok medan jag är lat och konstig. Och sist men inte minst, du lever i en värld och jag i en helt annan. Zhìyuan lutade sig närmare och närmare den kortare eleven i samband med varje tanke - med varje anledning. Om de där orden som ekade inne i huvudet på honom var sanna, varför kändes det så förbaskat rätt att stå lutad över Max? Varför fladdrade hjärtat så glatt i bröstkorgen på sjuttonåringen? Varför var han oförmögen att luta sig tillbaka och räta på ryggen? Det gick inte att flytta på sig, att dra undan fingrarna som lagt sig under hakan på hufflepuffeleven.
”För att..jag vet inte”, svarade Zhìyuan och rynkade på ögonbrynen. ”Kanske för att vi inte borde tycka om varandra - för att jag knappt ens själv kan förstå hur man kan vara så nedrans kär i någon”, mumlade han trevande och drog tungan över de torra läpparna.

Jodå, att de två pojkarna var olika varandra, det var inget som gått förbi Max medvetande. Nej, det gick ju att begripa lätt som en plätt. För vem som helst egentligen. Bara på elevhemmen gick det ju att tyda. Nu var ju ett vanligt missförstånd att alla hufflepuffare var snälla men mesiga(även om det stämde hyfsat väl in på just denna lilla hufflepuffare) och alla slytherinare var elaka. Och så var ju verkligen inte fallet. Nej, fy för fördomar. Men att de var olika var ju ändå sant. Fast det hade ju med andra egenskaper att göra, inte de som folk hade inpräntade.
Hjärtat satte igång att bulta ännu hårdare, ännu snabbare där i bröstkorgen. Kanske var det lite fånigt men till Max försvar så kunde han inte påverka det där. Zhìyuan var jäkligt attraktiv och när de stod med ansiktena sådär nära...ja, det var inte hans fel att hjärtat reagerade som det gjorde. Och kinderna. Rosiga, återigen.
"Säg inte så", började han trevande med blicken fäst i bärnstensögonen. Nej, visst var kanske inte allt toppen och det fanns kanske en poäng med det där. Men att Zhìyuan talade om deras lilla relation sådär. Som att de inte alls var menade för varandra. De var de ju visst! Hade inte Zhìyuan begripit det?
"Vi behöver ju varandra...", fortsatte han och lät armarna lägga sig runt den längres nacke. Drog honom närmre intill. Annars kunde han ju fly. Nu kunde han ju det oavsett, för Max var inte speciellt muskulös och bla bla bla. Men det var ändå värt ett försök att inte låta honom gå. Särskilt om de där tankarna om att de inte borde tycka om varandra, var där och spökade. Då var det bättre att vara på den säkra sidan.

Var det där påståendet verkligen helt sant? Behövde Max verkligen slytherinaren? För i dennes ögon verkade det mer som om han själv var gravt beroende av Max. Hur länge hade de ens känt varandra ordentligt? I tre dagar? Det lät ungefär rätt faktiskt. Och på den korta tiden hade den andre redan lyckats trassla in sig i Zhìyuans hjärta. På mindre än tre dagar. Inte nog med det så visste hufflepuffeleven redan mer om den långa drummeln än resten av världen. Till och mer än hans egen familj - ett faktum som smärtade lätt.
”Okej”, mumlade Zhìyuan och nickade dröjande, innan kortisen fick för sig att nysta in sig ännu mer hos honom. Utan tvekan besvarade han den lilla omfamningen genom att linda sina egna armar omkring den slanka kroppen, med hakan vilandes mot den lockiga hjässan. Nu skulle han ju aldrig kunna flytta på sig! De skulle med andra ord få stå där resten av dagen utan att röra sig ur fläcken, för sjuttonåringen hade liksom stelnat till i den härliga positionen. Han var så jävla förälskad. Så pass att det nästan gjorde ont inombords; ont i sörjan bakom pannbenet, lederna och lungorna. Det verkade som om de helt plötsligt krympt till en tiondel av sin storlek, när allt kom omkring.
”Max är min, min, min”, stötte Zhìyuan fram emellan de lätt ansträngda andetagen. ”Min.” Vad i helskotta höll han på med? Ingen skulle ta Max ifrån honom. Ännu mindre där och då, när slytherinaren bokstavligen stod och blockerade den andre. Modern hade nog många gånger haft rätt i att slänga ner honom i källaren och därefter låsa dörren. Hennes som var ju uppenbarligen ett psykfall.

Hmm, 'okej' var definitivt inte ett övertygande svar. Men det kanske fick duga. Ja, det fick det nog. Vad mer kunde han vänta sig egentligen? Att säga att deras lilla relation bara var hälsosam hade ändå varit en lögn. En stor fet lögn. Med tanke på de bådas livssituationer var väl en trygg, stabil individ vad de båda behövde och vad de nu fått var ungefär motsatsen. Nu behövdes ju omtanke och kärlek med, vilket absolut fanns, men att de var två ytterst ostabila själar, det gick trots allt inte att bortse från.
Sannerligen, detta bådade verkligen inte gott för plugget. Kanske hade det inte varit Max skarpaste drag att närma sig ytterligare. Fast nu stod de där. Och det kändes bra. Var det verkligen så farligt att missa lite plugg då? Att Max ens vågat tänka det där var bara skevt. Herregud, Zhìyuan hade definitivt tagit sig in i mer än bara hjärtat på Max. Hjärnan var helt klart med invaderad.
Det här med att Max var Zhìyuans... Det var ju något Max gått med på. En liten gullig grej. Men nu hade det blivit till någonting annat, eller? Jo, det kändes så. Vad innebar egentligen det där?
"Du? Jag stannar hos dig", svarade han tyst in mot den längres bröstkorg.