Voldemorts dotter och den flammande bägaren [sv]

^ Hoppas du fortsätter o.0
Jag gillar ju hur du skriver!

Hoppas det!

Jag får nog lugna mig först lite och så!

Gör det du!

Dålig stil att sno andras saker, vissa människor är så irriterande. >_<

Bara för att jag är sur blev det faktiskt ett kapitel jag är riktigt nöjd med jag tänker inte tacka människan som gjort det men jag tackar ödet lr något!!! Ni får ett kapitel nu och jag hoppas det aldrig händer igen!!

”Det är så många år sedan allt hände…men tryck nu på knappen så vi kommer vidare”

Jag såg på Dumbledore, det var något oroväckande med hans dröjande svar och när han svarade bekräftades mina misstankar.
”Nej jag har inte berättat om dig på grund av säkerhetsskäl. Jag ansåg att du skulle vara i för stor fara om jag sa något till honom. Han jobbar inte som auror längre men de generna kommer alltid sitta kvar hos honom” Sa Dumbledore och såg nästan beklaglig ut när han sa de orden, han mötte sedan min blick ”vad var det som gjorde att du fattade misstankar?”
”Jag vet inte, men det kändes som han visste att jag har Voldemort som far. Jag vet inte hur men han ger mig kalla kårar” sa jag och såg in i de blåa ögonen, det var inte hela sanningen men jag tänkte inte avslöja allt. Jag tänker gå till botten med det här själv, för om Moody vet allt det här utan att Dumbledore gett honom informationen måste han mött min far.
”Jag skall genast kolla upp det så oroa dig inte” sa han leende och jag nickade och tog upp väskan som jag placerat på golvet och hängde den över axeln.
”Tack, nej nu måste jag återvända” sa jag leende och lämnade rummet och gick ner för trapporna. Korridoren var full med människor som var på väg till stora salen och jag följde strömmen ner men i stället för att vika av in mot stora salen gick jag ner för trappan som ledde ner mot fängelsehålorna och Severus kontor. Jag kom fram till den mörka ekdörren och knackade på. Snart öppnades dörren och Severus såg på mig och jag gick in utan att säga något, jag hörde hur dörren stängdes bakom mig.
”Jag förstår inte hur han har fått reda på så mycket” sa jag och började vandra fram och tillbaka över golvet. ”Hur vet han allt om mig och min far? Det är något som inte stämmer! Och när träffade han min far? Men den stora frågan är varför min far skulle sammarbeta med honom?”
”Cara lugna dig!” sa Severus när han satt sig bakom skrivbordet, jag stannade mitt i steget och såg på honom.
”Vadå lugna mig?” sa jag upprört.
”Ja jag vet inte vad det här handlar om. Så du får ta det från början. Vad är det som gör dig så förvirrad och upprörd?” sa Severus vänligt och jag skakade på huvudet och började gå fram och tillbaka igen.
”Det gäller Moody! Det känns som han vet för mycket! Han frågar mig hela tiden om jag är säker på att min far är död, och jag kan inte svara honom att han lever, men jag får ändå känslan av att han vet att jag ljuger!” sa jag och Severus bara nickade som uppmuntring till att jag skulle fortsätta. ”Han visste att jag var tränad till att reagera på en sekund när han slängde crucio emot mig! Han visste att jag skulle ta illa upp när han förvandlade Draco till en iller!” sa jag argt och såg på Severus som fick anstränga sig för att inte skratta när jag nämnde att Draco blivit en iller. ”Det är inte roligt Severus!” sa jag allvarligt
”Nej självklart inte” sa han och försökte samla sig och jag såg på honom och kunde inte hålla mig själv längre och jag brast ut i skratt, när man tänkte på det var det egentligen väldigt roligt, särskilt Dracos min när han blev människa, han såg helt förskräckt ut. Tillslut lyckades vi samla oss. ”Hur är det med honom?” frågade Severus
”Han mår bra, jag tog honom till sjukhusflygeln” sa jag leende och började åter gå fram och tillbaka över golvet. ”Men jag tror Moody gjorde det för att se min reaktion, inte för att straffa Draco. Men Jag undrar fortfarande när han träffat min far för med all information han har är det ingen tvekan om den saken! Men jag förstår inte varför min far skulle avslöja något för honom” sa jag förvirrat och stannade igen ”tror du Moody är under imperiusförbannelsen?” frågade jag och satte mig i stolen mitt emot min gudfar.
”Det var skönt att han klarade sig och när som helst antar jag att ett medelande från Lucius kommer komma inflygande” sa Severus fundersamt och jag tvivlade inte på det. Brevet från Lucius lär också vara allt annat än glatt. ”Jag vet inte hur de kan ha träffats, jag tror inte din far har letat upp Moody eller att Moody letat upp din far så om de mötts som du är säker på måste det vara en slump. Jag tror inte heller din far är tillräckligt stark för att slänga förtrollningen själv, vilket betyder att han inte är ensam och att någon mer är med honom” sa Severus fundersamt och jag nickade.
”Det förvånar mig inte om Slingersvans har spårat upp honom.” sa jag och Sev nickade bara att han misstänkt det med.
”Det är inte omöjligt och även om Slingersvans är fullt kapabel att slänga imperio är jag tveksam till att Moody skulle falla offer för den så lätt. Nej det är något annat som är inblandat här” sa Severus och jag for genast upp och han såg förvånat på mig.
”Polyjuice” svarade jag bara och skyndade mig ut ur kontoret och tog trapporna upp till entrehallen två steg i taget. Jag trängde mig igenom folkmassan som stod utanför ingången och upp emot Moodys kontor. Jag kom fram till dörren och hämtade andan innan jag slängde upp dörren och gick in på kontoret med dragen stav. Moody såg på mig och log.
”Vem är du?” frågade jag bara utan att le.

”Här tänker jag sluta och ge mig av till en av mina vänner”

*kash*

JAG HATAR DIG CARA!

Men ändå inte Fast du är dum.
Men det var jättebra. Och helt fantastiskt awesomeigt.

Men så kan du ju inte säga Sanna

tack så mkt kära du ♥ kul att du gillade det ♥

Joho, kan jag visst

Varse

Nej för då kanske jag inte skriver något mer

Det tror jag att du gör. Så du kan inte skrämma mig med det