PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Det är klart du gör, för du är min”, upprepade Zhìyuan och klängde sig fast ytterligare vid Max. ”Jag vill bara ha dig - dig och ingen annan”, fortsatte han tyst, nästintill klagande. Åh, slytherinaren hade verkligen en extremt stor lust kidnappa den andre och sticka. Det kändes precis som att någon inkräktare skulle kunna dyka upp närsomhelst och stjäla honom. Nu hade ju Max en egen vilja och åsikt, men tänk om han ändå övergav Zhìyuan för någon annan? Tankarna angående det där verkade inte ha några som helst planer på att bege sig. De var tydligen där för att stanna.
Axlarna sjönk ihop en aning och lederna mjuknade efter ytterligare några sekunder. Bra, nu kändes det som att han skulle brista ut i gråt istället. Fantastiskt! Snacka om att vara stabil - inte.
”Förlåt, jag vet inte vad jag håller på med”, mumlade den längre av dem och lutade sig tillbaka, så att han kunde studera hufflepuffeleven. ”Som vanligt alltså”, muttrade han sedan med ett litet, bittert, skratt. ”Slår däremot vad om att det är ditt fel! Du har typ lyckats förstöra mig, jag fungerar inte längre. Eller jo, men jag fungerar inte bra och allting känns så jävla skevt.”

Max var inte rädd. Vilket han väl egentligen verkligen borde vara. Ja herregud, var inte det lite av en självbevarelsedrift? Att en borde reagera när en så pass lång person med skarpa drag stod lutad över en och gång på gång upprepade att en var hans. Det var väl så det brukade se ut i filmer och böcker när det skulle förtydligas hur destruktivt något förhållande var. Men som sagt, inget av det där flög igenom huvudet. Det kändes lugnt. Ganska lugnt. Lite pressad situation ändå. Trots att han litade på Zhìyuan.
Med stora, förvånade ögon blickade han upp på den andre. Var allt Max fel nu? Men nyss hade det ju låtit annorlunda, som att Max typ var det bästa som hänt slytherineleven.
"Vadå mitt fel? Du sa ju nyss att du ville ha mig, då kan det väl inte vara så dåligt?", svarade han med huvudet lätt vinklat på sniskan.

Jovars, Zhìyuan ville ha Max mer än allt annat i världen, så det stämde defintivt. Men samtidigt var det hufflepuffarens fel att den andre gått och blivit störtförälskad. För utan Max så hade det ju inte varit möjligt att bli kär i, tja..Max. Det var nog inte det mest logiska resonemanget, men i sjuttonåringens huvud så fungerade det.
”Jag sa aldrig att det var en dålig sak”, påpekade han och vände ögonen ner mot golvet istället. ”Vi borde verkligen försöka oss på lite plugg”, fastslog han kort och lämnade några ytterst hastiga kyssar över ansiktet på eleven framför sig. Sedan tog Zhìyuan ett stag tillbaka och drog fingrarna genom det tjocka, svara håret. Andas, Zhìyuan, andas. Du får inte skrämma bort Max nu med dina psykotiska fasoner. Inte prata om det där med att han är din, inte jämt och ständigt tala om för honom att han doftar ljuvligt. Nope, sånt snack är bara obehagligt. Ta dig samman istället.

"Mm, men du sa att jag hade förstört dig och förstöra brukar vara dåligt", påpekade Max och rätade på huvudet igen. Det var nog bäst att inte gräva ner sig i det där ändå. Zhìyuan ville inte bli av med Max och Max ville ine bli av med Zhìyuan. Punkt. Förstörd eller ej.
"Det borde vi verkligen", instämde han med ett leende. De små kyssarna värmde upp kinderna. Hela kroppen. Kanske inte kyssarna i sig, men den där lilla kroppskontakten fick hela Max att må lite bättre. Fick det att bubbla i magen. Återigen bara på ett sådant där underbart behagligt sätt. Han greppade tag i en av de större händerna. "Kom".

Hand i hand, precis som det skulle vara. Därefter lukten av alla tusentals böcker, både gamla och nya. Eller nya var det ju knappast, då Zhìyuan starkt tvivlade på att någonting i hela slottet var under hundra år. Vissa elever och lärare såklart, men objekt som böcker och möbler? Nej, de var nog ganska så uråldriga vid det laget.
”Om man är förstörd redan från början och blir lite mer förstörd så spelar det ingen roll. Plus att du bara lyckats krossa mina dåliga sidor. Några stycken i alla fall”, försökte sjuttonåringen förklara, när de passerade raderna av bokhyllor. Så mycket böcker..så fruktansvärt många av dem. Slytherineleven var urusel på att läsa på engelska, trots att han bott i England i närmare sju år. Men så snart han satte sig ner framför ett verk fyllt med text stängde hjärnan av sig fullständigt. Det brukade sluta med att han av misstag satt och skrapade naglarna över sidorna - och därmed gjorde sönder dem. Kanske var det därför som madam Pince gav de två eleverna en ytterst oroad blick när de passerade?
”Jag tror inte att hon vill ha oss här egentligen”, mumlade Zhìyuan efter en stunds tystnad, när de var utom höravstånd från biblotekarien. ”Eller jag vet att hon inte vill ha mig här, men tror inte att hon har glömt det där med Kiwi”, rättade han och frustade till.
Försiktigt lirkade han loss handen ur hufflepuffarens grepp och vandrade bort mot ett litet bord som var omgivet att bokhyllor (no shit). Det stod så bra placerat vid ett stort fönster. Visserligen regnade det där utanför, men ändå. Zhìyuan gillade att sitta och glo ut över skolområdet.

När de gick där genom djungeln av böcker kunde inte Max undgå att tänka på hur snabbt allt skett. Egentligen de senaste åren men just nu var de senaste dagarna mer relevanta. Var det tre dagar? Något i den stilen borde det vara. Och redan hade han gått och blivit kär? I en av de ända personerna på skolan han varit tveksam till. Han hade väl troligtvis haft någon form av dolda känslor innan, för så fort kunde väl inte hjärnan ändra sig? Max hjärna brukade åtminstone ta en väldans tid på sig med beslut av diverse slag. Det skulle minsann alltid övertänkas hitan och ditan. Men nu hade det gått snabbare än han hade lyckats uppfatta. Tre dagar? Tre? Det kändes snarare som år. Fast på samma gång sekunder. Det var då helt klart förvirrande. Nu var de...ja, vad var de ens? På tåget hade de ju sagt att de skulle bli vänner. Eller hade de ens gjort det? Hur som helst var de väl betydligt mer än vänner nu? Ja, vänner höll inte hand och kysste varandra. Åtminstone inte någon Max tidigare varit vän med.
"Det kan nog stämma", svarade han tyst (Max+bibliotek=jävligt tyst). Fy, så madam Pince kom ihåg det där? Det var väl inte så konstigt egentligen men Max önskade verkligen att det skulle vara glömt. Att Kiwi befann sig i tygkassen bådade ju inte särskilt gott.
När Zhìyuan släppt taget om den lilla handen kändes det...kallt. Jösses, var försvann självständigheten Max? Han ställde ner påsen på den kalla stengolvet och plockade därefter ut fluffbollen efter att någrant sett till att ingen bibliotikarie var i närheten. Med Kiwi och en trave böcker under vardera arm gick han sedan och satte sig vid bordet den jämnårige valt ut. Vid ett fönster. Smattrande regn. Typ det mysigaste ljudet ever.

Ljudet av regn som smattrade mot glas hade nästan alltid varit ett av Zhìyuans favoritljud. Han kunde sitta i flera timmar och vara lyssna på de små dropparna som slog mot rutan, utan att lägga märke till hur tiden tickade förbi. Men att vara ute i skyfall och blåst var ingenting han någonsin uppskattat speciellt mycket. Vinden som ven i öronen, stökade till det redan riva håret och vattnet som blötte ner hela kroppen. Nej fy fasen. Om ingen grundligt talade om för sjuttonåringen att han luktade illa, så kunde han på riktigt gå utan att duscha i flera veckor. Inte undra åka att husalferna aktivt undvek hans rum där hemma på landet under sommarloven. Deras stackars näsor hade väl redan blivit trakasserade av stanken, tyvärr.
”Jag gillar att lyssna på regnet och jag tycker om hur det luktar..men jag hatar att bli blöt”, sade slytherineleven halvt frånvarande och stirrade blankt ut över området som spred ut sig nedanför fönstret. ”Det bara känns som om det tar en halv evighet innan man blir torr igen, hur många handdukar man än sveper in sig i”, fortsatte han och slet blicken från fönstret. Max var betydligt mer intressant att stirra på. Och Kiwi också för den delen, då hon - som sagt - var väldigt underlig av sig. Katt eller inte, konstig var hon faktiskt i vilket fall. Äsch, den jämnårige filluren mittemot honom var ju också jävlht skum. Här gick det minsann inte bara att klanka ner på kattskrället inte. Skillnaden mellan denne och dess ägare spelade ju dock in i det hela. Gröna ögon, stökiga lockar, underbara fräknar och de där fruktansvärt lockande läpparna. Nej, de fick han inte börja dagdrömma om nu! De skulle ju plugga, herrejösses. Även om det var ett faktum som lilla Zhìyuan i princip förträngt.

Hatade att bli blöt? Var inte varulvar typ som gjorda för att kunna vara ute i ur och skur? Fast det behövde väl inte betyda att en tyckte om det. Herregud Max, så opassande av dig att ens tänka sådär. Zhìyuan var ju betydligt mer än "bara" en varulv. Eller alltså, en kunde ju döma någon efter något sådant litet. Tro inte att du känner en person du pratat med i tre dagar innan och utan. Det funkar inte så.
"Mm, jag håller med. Eller egentligen inte men duscha...ont", svarade han tyst och rynkade lite på näsan. Ja, egentligen var det väl lite ironiskt att någon som blivit utsatt för eldsvåda att inte tycka om vatten. Fast nu gjorde ju Max det - att titta på. Se men inte röra. För vatten i brännskador...det var något som gjorde så obeskrivligt ont. Verkligen ren och skär smärta. Dusch och bad var inte roligt alls. Åtminstone inte när såren fick för sig att blossa upp ännu mer då och då.
Nu var det ju inte tänkt att de skulle fastna där. Plugg stod ju på schemat. Viktigt viktigt! Max plockade fram böckerna och travade upp dem på bordet framför. Kiwi skuttade bort till Zhìyuan istället. Uppmärksamhet efter tiden i påsen, det tyckte hon minst sagt att hon förtjänade. Som alltid.

”Åh..”, började Zhìyuan och vek tillslut undan med blicken, som istället fäste sig på Kiwi. Utan att tveka fångade han upp den feta lilla kissemissen från golvet och placerade henne i knät. Det var hans katt nu, japp. Min katt, inte din katt. Fast du är ju också min, så ehm. Jösses, dessa förbaskade tankar som hela tiden skulle stöka till det för, den redan förvirrade, eleven. De hjälpte inte till, alls.
”Alltså Max”, fortsatte sjuttonåringen trevande, återigen med de smala ögonen fästa på hufflepuffaren. ”Det här kanske är en okänslig fråga men..dina bröder..hur kommer det sig att det bara var du som klarade dig?” Frågade han tyst, då rösten inte ville vara med och leka längre. Den hade blivit så pass svag att orden knappt var urskiljbara, men det kunde ju även ha någonting att göra med skammen. Ja, Zhìyuan skämdes över frågan och insåg redan där och då att den inte var vidare finkänslig av sig. Motsatsen faktiskt.
Fingrarna gled gång på gång igenom Kiwis mjuka, täta päls. Klappa, klappa, klappa. Chansen att han skulle lyckas få något plugg avslöjat var minimal. Koncentrationen hade redan flytt ut genom springorna i fönstret och låg troligen någonstans nere i sjön och plaskade. Hjärtat däremot, det dunkade på därinne i bröstkorgen. Förr eller senare skulle även det hoppa ut och försvinna ner i sjön. Vatten. Usch.

Det var ju helt klart fint att Zhìyuan och Kiwi funnit tycke för varandra. Fast det gnagde en aning inom Max. Självklart vad det dumt att tänka så med tankar gick ju faktiskt inte att styra över. Han var rädd att Kiwi skulle ge upp på honom och liksom bli adopterad av Zhìyuan. Liksom flytta ut ur hans hjärta. Det gick ju givetvis inte för Max skulle alltid behålla henne där inne, oavsett. Äsch, han var bara rädd för att bli lämnad. Av sin katt. Mer komplicerat än så var det inte.
Okej, så nu skulle de alltså prata allvar igen? Ta upp allt det där jobbiga. Egentligen var det väl bara bra för Max bearbetning av det hela men så var det väl just det med - bearbetningen var inte klar. Långt ifrån klar. Så tårar riskerade att falla. Och Max var trött på våta kinder. Väldigt trött.
"Alltså...jag vet inte riktigt. De där lågorna betedde sig ju inte direkt normalt", började han tveksamt och lutade armbågen mot bordet och handen i sin tur mot hakan. Blicken vandrade ner till bordsskivan. "Jag var på nedervåningen när allt började och de två var på övervåningen. Och när jag hörde skrik så sprang jag ut i hallen och såg alla flammor. Någon skrek att jag skulle springa ut, fast jag kunde ju inte lämna dem där inne så jag sprang uppför trapporna istället", fortsatte han. Försökte sitt bästa med att förklara. Kände att det inte var mer än rättvist att slytherineleven fivk någorlunda grepp om vad Max varit med om. "Och där var de i ett rum, omringade av lågor. Höga, vilda lågor. Typ som i en ring, fast att elden ju spridit sig. Och ringen minskade och de kunde inte ta sig ut. Jag försökte rädda dem. Jag hoppade in i elden...men det var som att jag fastnade och sen blev utkastad. Det sista jag såg av dem var hur de fattade eld och det sista jag hörde var skriken...", avslutade han med en röst som blev svagare och svagare. Blicken hade övergått till att tomt stirra ut med blanka ögon. Allt spelades givetvis upp gång på gång, där på näthinnan och skriken ekade i huvudet. Max skakade lätt på huvudet, i ett misslyckat försök till att skaka bort tankarna. Blicken fick vandra upp till Zhìyuan igen. Försöka finna något lugn. "Tror du det går att sudda ut minnen som en bara vill ska försvinna?", frågade han dystert. Jo, på det sättet var de två kanske i liknande sitsar även om de på många plan verkligen inte var det.