PRS Lupple och Emma07

Zacharias förstod inte hur bilturen hade gått så fort. Hade det verkligen varit tjugo minuter? Det kändes omöjligt, tiden hade flugit förbi medans han varit med sin älskade man. Han såg på Benjamin och log lite, en blandning mellan ett busigt och ett roat leende.
"Det kan kanske vara bra", sade han, sträckte fram händerna för att rätta till hans kavaj lite och försökte rätta till sitt eget hår lite med. Efter att ha åtminstone fått lite mer ordning på deras kläder drog han med sig honom ut ur bilen och vidare mot lokalen, där maten redan stod uppdukad och klar och en del av gästerna hade redan slagit sig ner i väntan på brudparet. Han log stort och kramade Benjamins hand, det var svårt att verkligen fatta att allt det här hände och inte bara var en dröm.

Anton hade hakat på Mary direkt, hade själv inte den minsta aning om vad för avslöjande hon planerade eller vad för tillstånd hon var i - han hade dock tyckt hon verkat lite spänd eller nervös, men kanske var det bara för att hon skulle hålla tal. Även om han tyckte det inte var helt likt henne kanske. Han lade en arm om hennes midja.
"Kom så sätter vi oss, allt är fixat så slappna av lite istället", sade han leendes och drog med henne till deras platser.

Benjamin följde med ut ur bilen när Zacharias drog med honom ut och han log brett.
" Älskling. Vi är gifta. "Viskade han och skrattade lågt på vägen in mot lokalen. Han kunde knappt fatta det, han visste det och han älskade men ändå kändes det oförståeligt.
Han kramade hans hand och rättade till hans hår och kavaj en sista gång, kysste honom mjukt innan han klev in i lokalen och såg sig omkring.
Det var perfekt- precis allting var perfekt och han log större. Om det ens var möjligt och drog med sig sin man fram till stolarna som de skulle sitta på.
Han drog ut Zacharias stol och flinade lite.
Han kände doften av all mat och han var verkligen hungrig. Otroligt hungrig.

Mary kände hans arm och lutade sig bak mot honom och smekte lätt hans hand.
"Jag vill bara att allt ska vara perfekt för dem." Sa hon men följde, lite motvilligt med mot deras platser och slog sig ned.
Hon såg på sin älskling, han skulle väl reagera bra? De hade ju pratat om barn. Visst det var inte planerat men det hade skett.
Han såg sedan mot Benjamin och Zacharias och log stort, de skulle vara fantastiska gudföräldrar, de skulle väl inte säga nej?
Hon försökte skaka av sig alla dessa tankar, greppade tag om Antons hand och försökte använda all tankekraft åt att vara lycklig för brudparet.

Zacharias log ännu bredare emot honom.
"Du är min man", viskade han lyckligt, det var fortfarande ofattbart - det var ett under att han inte spruckit utav ren lycka ännu, för allt kändes bara så perfekt. Kläderna, lokalen, maten luktade fantastiskt - för att inte tala om Benjamin. Han var mer än perfekt. Han skrattade till då han till och med fick stolen utdragen åt sig, slog sig ner och log brett emot honom - han väntade knappt heller tills han satt sig ner innan han greppade hans hand i sin igen och kramade den. Maten började snart serveras, vilket var en lättnad - först när han fick den framför sig insåg han att han var utsvulten, hade varit alltför nervös för att få i sig någon mat efter frukosten.

Anton såg på henne och log lite, fann det gulligt att hon brydde sig så mycket om hur de skulle ha det.
"De är nog så lyckliga att allting skulle vara perfekt just nu", sade han med ett litet leende, slog sig ner bredvid henne och kramade hennes hand.

Benjamin började äta samma stund som maten serverades, han hade knappt fått i sig någon frukost och han hade försökt äta under dagen men det hade knappt gått men nu, när allt var perfekt så kunde han äta och det var otroligt gott.
Benjamin såg på Zacharias, det var svårt att slita blicken från honom och för honom räckte det att bara titta. Prata kunde de göra en annan dag för varje dag nu och framöver skulle vara deras.
Han hade ingen aning om hur lång tid de åt, men han visste att alla gäster åt och hade trevligt. Skrattade och pratade lite till och han skrattade, och pratade men mest tittade han bara på sin man med otroligt lyckliga ögon.

Mary åt, hon var hungrig och hon pratade med alla runt dem och tiden gick fort men samtidigt sakta men tillslut var det dags för hennes tal.
Hon kysste Anton mjukt på kinden.
"Älskar dig." Viskade hon innan hon reste sig upp och slog lite i glaset med skeden för att få allas uppmärksamhet.
Vilket hon väldigt snart fick.
" Jag har fått äran att hålla första talet. Jag hoppas att alla har ätit sig mätta och kan nu fokusera resterande av kvällen åt de lyckliga tu." Log hon brett, gästerna skrattade lyckligt och instämmande och Mary riktade sin blick mot Zacharias och Benjamin.
"Brudparet, som verkar ha precis allting. Ni är båda fantastiska människor och tillsammans är ni någon slags superkombo och jag är otroligt lyckligt lottad över att få kalla er vänner. Jag vill gratulera er, att ni trots allt tagit er ända hit och är nu gifta. " Log hon och klappade i händerna och gästerna följde efter.
När det tystnade igen så harklade hon sig.
"Under den tiden jag har känt er har jag lärt mig vad ni är för människor. Ni är underbara personer, med så stora hjärtan att det inte finns många gränser, ni är otroligt roliga, omtänksamma och helt unika. Och jag skulle inte önska mig något annat som två av mina närmaste vänner." Hon log stort.
"Ni har lärt mig att så länge man tror på nått så kan det inträffa och jag önskar er enbart lycka i resten av era liv för ni förtjänar det. " Log hon och såg på dem och svalde nervöst och slängde en blick på sina kort innan hon tittade på dem igen.
"Det finns så mycket jag kan prata om, ni alla känner ju mig jag kan prata i evigheter." Sa hon och skrattade lågt och de flesta skrattade med henne och nickade instämmande.
"Men det jag verkligen vill framföra, är ett slags bevis på hur bra jag tycker att ni är, att ni aldrig ska ändra er och att ni verkligen får plats i vårt liv. " Log hon brett och la en hand på Antons axel.
" Vad tycker ni om att bli gudföräldrar?" Flinade hon och la den andra handen på sin mage.

Zacharias var så otroligt lycklig, det gick inte att beskriva. Under hela tiden de åt nästan såg han på sin älskade man, försökte smälta det faktum att han äntligen var hans. Vilket bara kändes så rätt, som om det var såhär det alltid hade varit meningen att det skulle bli. Visserligen talade han ju förstås med några andra med, men huvuddelen av kvällen bestod av Benjamin - och det var precis så han ville ha det. Det här var deras dag, och han ville ägna all möjlig uppmärksamhet på honom.
Han lyfte blicken för en lite längre stund då Mary började prata, och hennes tal fick honom flera gånger att le brett - även om den minen byttes ut till förvånad av de sista orden. Gudföräldrar? Så de skulle ha barn? Han blev genast väldigt glad för deras skull - de om några förtjänade det, och att dem ville ge killarna äran att vara gudföräldrar värmde. Han gav Benjamin en förvånad blick med, log sen stort emot henne.
"Självklart, grattis", utbrast han, svarade visserligen för de båda men tvivlade på att Benjamin hade något emot det.

Anton hade haft en väldigt trevlig kväll än så länge, och lyssnade med ett litet leende på läpparna då hans älskade började tala. Han var stolt över henne, stolt över att hon ställde sig inför alla och talade och dessutom var så bra på det. Han trodde hon var klar och lyfte precis glaset för att dricka då han hörde den där sista meningen. Det fanns ju inget tvivel om vad den betydde egentligen. Han stannade till med glaset halvvägs till munnen, det tog någon sekund innan det sjönk in vad det betydde och minen ändrades till chockad med stora ögon. Han lyfte den till henne, fortfarande nästan stirrandes, för att sen sätta ner glaset och resa sig upp.
"Du.. Vi ska ha barn?" utbrast han, chockat, förvånat men lyckligt på en och samma gång. Det var som om han också insåg det när han sade det själv, ansiktet sprack upp i ett brett leende och han skrattade förtjust till för att dra in henne i en bamsekram av ren lycka.

Benjamin log brett över hennes tal, det var ett väldigt vackert tal och han ville verkligen krama om henne- tacka henne för talet tills frågan kom.
Han skrattade till av ren chock och hörde sedan Zacharias svar.
Han såg på honom och såg hans lycka och han såg på Mary och Anton och flinade brett.
" Det är en ära. Grattis." Log han med ett brett leende och kramade Zacharias hand hårt.
Det var ett sånt där Mary sätt som hon hade berättat det på och han älskade det. Det blev bara bättre och bättre desto mer han tänkte på det.

Mary flinade brett över killarnas svar och skrattade till för att sedan se på sin älskling som var så chockad att hon började skratta. Han var så gullig.
Hon nickade som svar på hans fråga. "Vi ska ha barn, jag är gravid. " Flinade hon och kramade honom hårt tillbaka och skrattade lyckligt.
Alla verkade klappa i händerna för allihopa och skratta och le och allt var liksom bra.
"Så nästa bröllop är mitt, så att alla vet. " Flinade hon för att sedan titta på sin älskling.
"Jag vill inte att det ska synas när jag gifter mig älskling. " Viskade hon och kysste honom mjukt.
"Men du ska bli pappa älskling." Viskade hon innan hon tog sig loss och slog sig ned på stolen och drog ned honom bredvid sig.

Zacharias log stort, tyckte det här var en alldeles strålande förgyllning av dagen - och förstås väldigt kul för deras vänners skull, att de faktiskt skulle få bli föräldrar. Vilket var en alldeles fantastisk nyhet. Han flätade ihop sina och Benjamins fingrar för att le stort emot dem allihop, glad över att se allas reaktioner - särskilt Anton, han hade trott att hon åtminstone hade berättat för honom först men tydligen inte. Men det gjorde det både gulligare och roligare på nåt sätt.

Anton kände sig i nån slags blandning av chock och extrem lycka - det hade varit helt oväntat, men han hade längtat efter att få barn med henne och självklart blev han alldeles överlycklig av den nyheten. Han skrattade till än en gång, av både lycka och hennes ord, för att sen besvara kyssen. För en gångs skull sade han inget om hennes förlovningskrav - han var alldeles för glad för det och trots allt hade han ju planer på det redan. Han slog sig ner igen, tog knappt blicken ifrån henne med ett nästan löjligt stort, drömmande leende.
"Hur långt gången är du?" frågade han lyckligt.

Benjamin lutade sig lyckligt mot Benjamin och höll hans hand hårt. Lyfte upp den mot sina läppar och kysste den mjukt.
" Så älskade älskling, min man. " Viskade han och såg på honom med ett brett leende på läpparna.
Skrattade till.
" Det är väldigt underligt att kalla dig för min man. Jag älskar det. Låt mig presentera min man, min man jobbar. Min man är väldigt snygg idag." Viskade han leendes och bet sig lätt i läppen.
Det var underbart att säga och han skulle aldrig tröttna på det. Aldrig någonsin.

Mary såg på honom och skrattade lågt, så lycklig över hur bra han hade tagit det.
Visst det var inte en total chock att han skulle hantera det så bra. Anton var ju perfekt och de hade länge pratat om barn men inte riktigt sagt att de skulle börja försöka.
" Ungefär i vecka 14. " Sa hon leendes och kramade om hans hand.
"Jag har inte vetat det jättelänge själv. Även om jag typ mått illa, varit tröttare, missat min mens och sådär så kopplade jag inte fören mina kläder- du vet dem snygga tajta inte passar längre och då började jag lägga ihop ett och annat. " Viskade hon och såg på honom.

Zacharias log och lade armarna omkring honom, sin älskling som verkligen varit mer än perfekt idag. Himlalik. Han var något otroligt snygg och vacker i den där kavajen, och hela hans sätt fick nästan Zach att falla mer och mer för honom för varje sekund. Han skrattade lyckligt till.
"Jag älskar dig så sjukt mycket", viskade han tillbaks med ett brett leende, som växte ännu mer utav hans ord. Han nådde inte riktigt till hans läppar när han var bakom honom, men nöjde sig istället med att ge honom en kyss i nacken.
"Jag kan knappt fatta att vi är gifta. Min man som alltid är så otroligt vacker", sade han lyckligt.

Anton log stort, ett leende som nog inte skulle försvinna än på ett tag - att de skulle få barn kändes overkligt. Men något otroligt roligt.
"Jag är så lycklig för det", viskade han lyckligt, kramade hennes hand för att närma sig och kyssa henne mjukt. Om hon försökt få fart på hans frieri med det här, så fick han nog faktiskt erkänna att hon lyckats - också han ville ha bröllopet innan barnet. Samtidigt började det plockas bort en del ifrån borden.

Benjamin kände hans läppar och rös av välbehag i hela kroppen.
Han slöt ögonen för någon sekund innan han vände bak huvudet och kysste honom på läpparna.
Passionerat, lyckligt.
"Älskar dig." Viskade han och smekte hans kind lätt.
Såg hur borden började dukas av och såg mot klockan.
Han var väldigt nervös för senare ikväll, han skulle sjunga. För sin älskling, för alla.
Han bet sig lite i läppen och drog några djupa andetag. Zacharias skulle nog gilla det.

Mary skrattade lyckligt till och kramade hans hand, studerade honom.
"Jag ser det." Viskade hon ärligt.