Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Hennes undermedvetna gäspade uttråkad och himlade med ögonen, undrade om hon behövde en örfil för att vakna upp ur den konstiga dvala hon sjunkit i. Det var ju höjden på mesighet att hon kände sig blyg inför sin man som hon för övrigt varit tillsammans med i flera år. Det här var inte rätt tillfälle att låta hennes osäkerheter ta över. Tyvärr var den osäkra sidan av henne av annan åsikt. Hon skakade ursäktande på huvudet, gick förbi honom och skyndade sig med lätta steg iväg mot sovrummet. Där svängde hon in till badrummet och drog igen dörren efter sig.

Ederel rynkade pannan då hon bara gick därifrån utan att ens direkt säga något, väldigt förvånad och förstod inte heller alls varför hon betedde sig så. Hade han gjort något fel? Det hade då inte varit något han var medveten om i såna fall, och han visste inte vad det skulle kunna vara. Hon hade ju inte direkt heller verkat ovillig till att gå såhär långt tidigare, så det borde väl inte heller vara där skon klämde? Han förstod inte alls, men tydligen var inte alls allt utrett emellan de båda såsom han trott. I vilket fall som helst skulle han inte få reda på mer om han stod kvar där. Istället gick han emot toan, knackade där lätt på dörren.
"Grace? Vad är det, är allt okej?" frågade han, självklart något oroad.

Grace greppade tag om handfatets kant med båda händerna och strök tungan över tänderna. Vad var det för kris hon gick igenom egentligen? Hon var för ung för såna här dumheter. Innerst inne visste hon dock precis varför hon kände som hon gjorde, och det skämdes hon för. Hon kände sig hotad av Hailey trots att hon fått det förklarat för sig varför Ederel spenderat så mycket tid med henne. Ändå hade hon låtit osäkerheten ta kontroll och därmed övertygat sig själv om att det kanske fanns en chans, även om det bara var en pytteliten chans, att hennes man ansåg Hailey vara attraktivare än hans fru. Det lät hur löjligt som helst och hade hon inte varit ängslig över att det kanske var sant, så skulle hon ha skrattat åt sig själv.

Att hon inte ens svarade fick bara Ederel ännu mer orolig. Tänk om det var något, alla möjliga olika tankar far igenom huvudet. Men han samlade sig lite, han kände henne och ibland svarade hon väl inte med en gång när det var såhär. Vilket kunde vara både skrämmande och nästan irriterande, men han älskade henne med alla de sämre sidorna med. Det var den hon var, och han älskade henne för det.
"Kan jag åtminstone få komma in?" bad han, fick väl åtminstone se ifall hon svarade på det innan han klev in där. Måhända att de var gifta men han hade ju respekt gentemot henne för det, snarare mer än vad han skulle ha emot andra kanske.

Grace sneglade mot dörren och suckade. Det var inte första gången som hon verkligen undrade hur det egentligen kom sig att han fallit för henne, och vad det var han såg i henne. Hon drog en hand genom håret innan hon vände sig mot dörren. Långsamt sträckte hon ut handen för att trycka ner dörrhandtaget och lät dörren öppnas. Hon såg på Ederel och fuktade läpparna, la armarna i kors över bröstkorgen i ett försök att dölja sin överkropp för honom.
"Förlåt," sa hon tillslut och flackade med blicken en aning.

Det var en lättnad att hon öppnade och släppte in honom, men det faktum att hon tydligen försökte skyla sig för honom fick honom ännu mer orolig över vad som stod på tok. Han trodde de lyckats stänga sprickan mellan dem, men tydligen fanns en glipa kvar som han inte vetat om förräns nu. Eller ja, han visste fortfarande inte vad det handlade om. Han gick försiktigt fram och lade en hand emot hennes kind, försökte söka upp hennes blick.
"Älskling, du säger förlåt men för vad? Prata med mig, vad hände? Vad är det som är på tok, gjorde jag något fel?" frågade han oroligt, hade ingen aning om vad felet var vilket oroade honom ännu mer.

"Nej." Grace skakade långsamt på huvudet och vände sig långsamt om för att gå fram till garderoben. Han hade inte gjort något fel. Hon drog på sig ett par rena trosor och lånade en av hans tröjor, hans kläder var bekväma och hon älskade doften av honom som satt i. Därefter satte hon sig ner på sängkanten och fumlade med händerna.
"Jag vet att det är dumt men.. Jag kände, känner mig hotad av Hailey. Hon har sett på dig med hjärtögon ända sedan du började ha historia för oss då vi gick i skolan. Hon är attraktiv också." Graces händer darrade lätt och hon kände sig betydligt mer rastlös nu jämfört med för bara några minuter sedan.
"Jag litar på att det bara var oskyldigt från din sida, att du bara ville planera resan för oss med henne eftersom hon vet en hel del om Island, men... Jag tror inte att det var lika oskyldigt från hennes sida."

Ederel såg på henne, orolig och lite oförstående då hon började förklara vad felet var. Han såg inte helt och hållet problemet - från hans del hade det som hon sade varit helt oskyldigt, och han var glad att också hon var medveten om det nu. Men han såg inte varför det skulle spela någon roll ifall hon var intresserad eller inte. Kände hon sig hotad eller något? Det var helt och hållet onödigt i sådana fall, han skulle aldrig kunna tänka sig att vara med någon annan än henne. Han suckade lätt och gick fram till henne, satte sig på huk framför henne och tog hennes båda händer emellan sina.
"Grace, det spelar inte den minsta roll ifall hon så gillar mig eller hatar mig. Du är den enda för mig, och det spelar inte den minsta roll ifall hon så vore attraktiv. För jag har en fantastisk fru som är den snyggaste, vackraste och sexigaste kvinnan jag nånsin sett. Du behöver inte oroa dig för något sådant." sade han.

Det spelade kanske ingen roll för honom men det gjorde det för henne. Grace visste att hon inte var den enda personen i världen som ansåg Ederel vara oerhört attraktiv, och det var en sak hon fick leva med. Hon borde inte känna sig hotad av någon för det var ju trots allt henne som han hade valt. Hon önskade att hon kunde behärska sig bättre, hålla känslorna i ett kort koppel och inte låta dem översvämma henne på det här viset. Något mer sa hon inte för hon trodde inte att han skulle förstå sig på hennes fåniga känslor och tankar ändå. Vilket inte var så lustigt i sig för hon förstod sig inte heller alltid på sig själv.

Ederel förstod fortfarande inte fullt ut, vilket bekymrade honom något - det kändes som om det återigen fanns något emellan dem, vilket han hatade. De hade precis rett ut allting emellan dem för att det skulle bli såhär igen.
"Jag träffar henne inte något mer ifall du är så oroad för henne, vi kan planera själva. Men snälla, prata med mig - är det det enda felet? Är det anledningen till att du bara gick så? Vi har haft alldeles för mycket osagt emellan oss det sista, jag vill inte att det ska bli så igen." bad han, kanske att han hade svårt att förstå men han skulle försöka åtminstone, för att inte riktigt veta var han hade henne var en känsla han hatade.