Någon som vill rolla Hungerspelen?

Mars var färdig att ta tag i Vicinias vrist, men hon hejdade sig själv. Hennes ursäkt fick Mars att le, men blicken hon gav honom till näst gjorde ynglingen förbryllad. Men när hon steg upp och satte sig där Mars suttit, glömde han alla tankar på mystiska blickar och kröp in i sovsäcken.
Den var behagligt varm efter att Vicinia legat i den och Mars ögonlock slöts snabbt. Han somnade innan han hade tid att svara Vicinia, och sov djupt utan drömmar.

Vicinia såg ut över landskapet framför henne allt verkade så lugnt och tryggt. Säkert precis vad spelledarna ville få dem att tro, en falsk säkerhet. Hon undrade vad de där hemma skulle tycka om hennes allians med Mars. Vissa skulle säkert tycka att hon svikit sitt distrikt andra förvåna sig över att en karriärist ville va med henne. Hon var glad att hon inte hade någon där hemma som skulle sakna henne. Föräldrarna var sedan länge döda och bror hennes hade dött i spelen, under spelens första dag. Hon suckar och skakar bort de obehagliga minnerna och vänder sig om för att se på Mars. Hon ler lite när hon ser honom i sömnen ser han ut som någon helt annan. En som inte gömmer sig bakom sitt hårda yttre utan mer som en vanlig människa med känslor. Hon vänder sig åter om och försöker komma över sina känslor, känslorna som gör henne så förvirrad. Långsamt börjar solen att stiga en ny dag randas. Hon ropar försiktigt på Mars, med tanke på hur hon reagerade vill hon inte vara i närheten av honom när han vaknar.

(Sista meningen (y) )

Mars sömn hade lättat till morgonen, och då Vicinia ropade vaknade han med ett ryck, med handen redan på kortsvärdets handtag. Det var farligt att sova för djupt i spelen, för om man inte vaknade vid minsta ljud kunde man snabbt vara död.
Det skulle åter bli en solig dag och djuren som sprungit omkring under natten var åter försvunna. Det var som om de var de enda levande i arenan, inte ens fåglarna syntes längre.
Vicinia satt lugnt på sin plats och allt verkade vara i sin ordning, så Mars sträckte på sig och drog sig ut ur sovsäcken. Sin vana trogen drog han fingrarna genom håret tankfullt och lät blicken glida över landskapet. Var det en del av det här årets spel, att all liv försvann under dagarna? Så de tvingades jaga under nätterna?
Mars satte sig nära Vicinia och drog fram en vattenflaskorna, som dock var tom. Han kom ihåg att han hört en fors tidigare.
"Vi borde skaffa vatten och mat", sade han och kastade en blick på Vicinia. Det vilda livet passade henne.

( Hahaha )

"God morgon" ler hon till Mars och reser sig vigt upp. Hon gillade inte att ha Mars nära, eftersom hon inte visste hur hon skulle reagera då. Och hon tänkte varken visa nått eller tränga sig på. Vad var liksom mödan värd?, hon skulle ju ändå dö. Fast dock ville hon inte dö okysst hur nu detta skulle gå till, det visste hon inte.
Hon ser på Mars och nickar "Vatten går nog lätt att ordna men mat.....ja då får det nog bli frukter eller växter, det finns inget att jaga." säger hon och gör en gest mot de närliggande landskapet som låg tyst och dött.
Hon kliar sig frånvarande på ett myggbett på armen och ser fundersamt på Mars. "Det är som allt liv försvann, så fört solen gick upp."

kan jag vara med?

Mars följde med uttryckslös blick Vicinias steg och nickade åt hennes konstaterande.
"Det lär ju bli intressant", anmärkte han. Om deltagarna tvingades att jaga under natten skulle de enklare hamna i kamper, och dessutom tvingas sova under dagarna. Vem visste vad spelledarna hade för planer?
Mars steg upp med en suck och sträckte på sig. Ingen annan deltagare hade synts till sedan de kommit till ruinen, och inga kanonskott hade stört nattens tystnad. Om det inte hände något snart skulle spelledarna nog tvinga ihop deltagare.
"Följer du med? Jag tror jag hörde en fors här tidigare", frågade Mars och sträckte sig efter vattenflaskorna.

[Jag rollar helst nog med bara en person, men vad tycker du Therese? ]

Vicinia nickar "Ja, jag kan ju inte låta dig få allt vatten själv." ler hon och stoppar ner sovsäcken i ryggsäcken. Med tanke på att de var mitt i arenan och allt hade vart lugnt så var det bäst att ta med sig det de ville ha. Man visste aldrig om de skulle kunna ta sig tillbaka till ruinen och spelledarna ville säkert att de skulle röra sig därifrån in i djungeln. Hon drar på sig ryggsäcken och väntar på Mars. Allt är tyst.. För tyst Vicinia gillar inte det, det ger en obehaglig känsla som om något skall hända. Vilket det säkert kommer, de var ju trotts allt i arenan.

(Nej jag vill också bara rolla med en person^^)

Mars log snett och packade in sovsäcken i sin ryggsäck. Sedan vände han sig mot vapnen och suckade. Om han bar på dem alla skulle han inte ha en chans att använda något av dem. Det dubbeleggade var ett självklart val, men dessutom fanns där kortsvärdet, pilbågen och spjutet. Mars tog spjutet och bröt det i tu över knät, innan han kastade ner bitarna i en mörk håla i ruinen.
"Vill du ha något av de här?" Frågade han Vicinia. Hon hade ju endast sina knivar, även om han visste att hon kunde använda dem. Mars plockade upp det största vapnet och balanserade det på handflatan. Perfekt, tänkte han med ett leende.

Vicinia synade vapnen och nickade "I sådana fall pilbågen resten kan jag ändå inte hantera." säger hon och ler lätt. Hon sträcker sig efter kogret med pilarna och pilbågen och ler lite roat när hon kränger dem över axeln. Det som oftast hände för icke karriärister var att de inte hade några vapen och här hade de alldeles för många. "Ska du ta svärdet med?" frågar hon undrade och ser på det kvarvarande vapnet.

Mars nickade och följde pilbågen med, och insåg plötsligt att det här kunde bli hans död. Hur skicklig han en var kunde vem som helst fällas av en pil, och han hade just gett Vicinia medel att döda honom. Hennes fråga fick honom dock att vända blicken till svärdet. Efter en kort tystnad skakade han på huvudet. Dubbeleggade skulle tjäna samma syfte, men var dödligare.
Så i stället gömde han svärdet mellan två stenblock och täckte det med mossa och växter, så man inte längre kunde upptäcka det.
"Kom då så går vi", sade Mars slutligen och började klättra nerför ruinens vägg. Någonstans mellan stenarna rann en fors, men hur de skulle få fram den var en annan fråga.