Rolla privat någon?

Precis utanför dörren möter vi på otrevligt besök. Två soldater omringar oss. Vi ställer oss rygg mot rygg. "Redo?" frågar jag. "Redo"
Sabina nockar den ena medan jag slår den andra medvetslös med hjälp av metallröret. Då ser jag ett av soldaternas gamla bostadshus. "Jag har en idée" säger jag. Snabbt drar jag in den ena soldaten i huset. Sabina förstår mig och drar in den andra. Vi hjälps åt att stänga järndörren. Då var dom fast. Två nere och hundra till att slå. Tanken får mig att nästan förlora hoppet. Jag ruskar på huvudet. "Kom så fortsätter vi" säger jag.

Juliana kommer plötsligt på vad hon sa till Joanne och Kate. Hon springer, eller försöker iallafall, till platsen hon såg dem senast. Hon ser inte Joanne. Men en snörvlande Kate sitter där och när hon ser den blodiga Juliana börjar det rinna störtfloder nedför barnets kinder och skapa rännilar i det smutsiga ansiktet.
"T-tog mamma!" Snyftar Kate och borrar in ansiktet i Julianas axel då hon böjt sig ned.
"Gråt inte, Joanne mår bra." Ljuger Juliana viskande. Kate snyftar vidare. "Mamma mår bra." Säger Juliana och de tre orden verkar gå in i barnets huvud då hon tystnar lite grann.

Vi tar oss fram sakta men säkert. Efter ett tag är huset fyllt med 10 soldater. När vi börjar närma oss källaren tvekar vi först, men går sedan in. Båda håller sig för munnarna. Även fast den mesta röken är borta ser jag inte jättebra när jag stapler runt bland de döda kropparna. Jag drar upp en lucka, sedan en till och en till. Jag drar ner de döda kropparna där. I en lucka hittar jag en tjej ungefär i min ålder sittandes och hostar nere i hålet.
"Vilka är ni?" frågar hon och drar lite i kedjorrna som håller fast henne.

Juliana torkar bort blodet från överläppen men det lämnar ändå en hel del blod kvar då det fortsätter rinna.
"Kom nu." Säger Juliana med en blick mot den bolmande röken. Hon lyfter upp Kate och börjar gå bort från det. Juliana spottar ut lite blod åt sidan och skyndar sig till att komma därifrån. Hon kan troligen inte fly för alltid men tillräckligt länge för att hitta någon som kan ta hand om barnet. Den första som hon kommer på är grannflickan, 14 år gammal och har redan 1 barn. Snäll och omtänksam, men rädd för Juliana och hennes bok.
"Kate, vad skulle du tycka om att bo med Julie?" Undrar Juliana försiktigt. Kate skakar på huvudet.
"Vill bo med mamma." Säger Kate med sin späda röst.
"Mamma kommer vara borta ett tag, så du får bo med Julie." Säger Juliana och fortsätter gå mot Julies bostad. Hon knackar på dörren och brunetten öppnar dörren med en skrämd och chockad min.

Jag tittar förvådnat på henne.
"Sabina!" ropar jag. "Kom hit ett tag"
Sbina kommer och hon ser minst lika förvådnad ut som jag. Helt plötsligt börjar tjejen gråta.
"Snälla!" ber hon. "Snälla bara gör det snabbt"
Jag fattar först ingenting. Sedan slår det mig. Soldat uniformerna. Sabina verkar inte förstått.
"Göra vad?" frågar hon. Tjejen börjar gråta ännu mer. Jag tittar på Sabina. "Uniformerna.." säger jag tyst. Hon nickar.
"Vi kommer inte skada dig" säger jag. Jag hoppar ner till henne. Hon ryggar tillbaka men jag sätter mig bredvid henne. Hon drar undan sin hand när jag försöker röra den. Hennes huvud pekar hela tiden bort från mig.
"De där handbojorna ser ut att vara jobbiga. Skulle det göra något om jag tog av dom?" frågar jag ömt. Hon skakar på huvudet.
"Okej.. Sabina!" ropar jag. "Kan du vara snäll och titta i alla skåp om det finns någon nyckel någonstans?"
"okej!" ropar hon till svar. Jag hör skramlande och efter ett tag dyker hon upp och räcker ner en burk, lika stor som en liten kruka. Jag tar emot den.
"Jag fortsätter städa upp" säger hon och försvinner över kanten. När jag öppnar burken stannar hoppet. Över hundra små, små nycklar liggen i den. En nyckel med en kopparfärg fångar min blick och jag tar upp den. På darriga händer omfamnar jag tjejens hand och provar.

"Juliana." Säger hon chockat.
"Hej Julie." Svarar Juliana.
"Ehm... soldaterna är efter mig, jag vet inte var Joanne och George är." Förklarar hon med ett menande ögonkast och Julie får ett bestört ansiktsuttryck. Julie vet vad hon menar, hon är ung men smart. "Så, skulle du kunna se efter Kate?" Undrar Juliana och Julie biter sig i läppen. Hennes son Timmy är någon månad äldre än Kate, de skulle komma bra överens.
"Ja, jag kan göra det. Lovar." Säger Julie och Juliana knuffar barnet i Julies armar.
"Tack." Säger Juliana innan hon skyndar sig därifrån. Hon hör dörren stängas och låsas, så hon antar att Julie håller det hon lovat.

Fel, fel, fel. Efter tio nycklar dyker Sabina upp över kanten.
"Hur går det?" frågar hon med en orolig min.
"Inget..." säger jag. "Och hur går det för dig?" Sabina kollar runt i den sprängda lokalen. Hon nickar lite.
"Bra... Alla kroppar är nere i hålen men jag har fortfarande mycket att göra. Några soldater har försökt komma in men dörren är av järn och taket går inte att förstöra." Hon drar lite på smilbanden innan hon går igen. Jag fortsätter att prova nycklar.
"Så... Vad heter du?" frågar jag och för första gången ser jag hennes ögon.
"Penelople" säger hon.

Juliana undrar hur stor förödelsen egentligen blivit och av nyfikenhet ställer hon sig i skuggan av ett hus i närheten av byggnaden hon förstört. Hon är osäker på om hon faktiskt gjorde folket en tjänst, hon tog ju trots allt en hel del liv och bestämde fleras öden inom loppet av sekunder. Hon kanske gjorde ett misstag med att inte låta dem mörda henne. Juliana ler för sig själv.
"Allt du gör mot världen får du betala." Viskar hon och betraktar de hostande och skadade soldaterna. En del står upp, andra ligger ned och ett flertal halvsitter. Hon har iallafall skadat. Men mördat är hon inte lika säker på att hon gjort. Hon har ju knappast sett några lik.

Nyckel på nyckel. Ingen fungerar. Jag tittar på Penelople. Hon har nu vänt sig mot mig så att jag kan se henne. Då ser jag att hon har ett stort sår på halsen. Det är ljupt och måste vara från något vasst.
"Penelople..." säger jag.
"Kalla mig Pen." rättar hon.
"vad är det där?" frågar jag och pekar på hennes hals. Hon känner lite på där jag pekar
"Va? Vadå?" frågar hon samtidigt som hon ser blod. Hon svimmar på pricken.
"Sabina! Hämta lite bandage, eller något att tvätta sår med! Fort!"

Juliana kan knappt låta bli att börja hånle. Soldaterna som försökt stänga in henne, mörda henne långsamt och förgöra henne. Alla är egentligen inget annat än uppblåsta nollor med tanke på hur de beter sig. Folk som tror att de är starka, bra och helt enkelt oövervinnerliga. Människor hon fruktat hela sitt liv. Alla de vann hon över inom sekunder. Kanske hon borde använda magin istället för att vara rädd för konsekvenserna. En omställning i livet kan ju inte skada.