Sagan om ringen roll

Jag har tänkt mig såhär...alla anländer som i filven till Riverdell (Vattnadal) dit Elrond (Den svarthåriga alven) har kallat dem.
Så första inlägget handlar väll om när de anländer^^ C:

Okidoki, men efter dig då. XD Så vet vi andra lite hur vi ska börja rolla.

( Yes, yes C: )

Tamara red in på Riverdells borgård och såg upp mot den vackra byggnaden. Än var hon den ända som han länt men hon hade ridit ända från Rohan och haft lång väg att fara. Hon svingade smidigt av sin svarta häst Nyx och strök henne mjukt över mulen. Äntligen skulle Nyx få vila ut, hon hade vart duktig på resan.
Tamara för undan sitt blonda hårsvall över ena axeln och ler. Äntligen skulle något hända, hon var inte längre bara smedens dotter. Under ett par år hade hon stigit i grader och var nu riddare av Rohan. På framsidan av hennes klädnad syntes Rohans symbol, den vita hästen på sametsgrön bakrund, Rohan var ett blont stolt hästfolk.

[Jag kan ju iallafall försöka, improviserar lite. ._.]

Roran hade förväntat sig att borggården skulle liga öde vid hans fötter, men nej. Det hade gått upp för honom att han inte skulle anlända ensam. Han hade följt efter den blonda människoflickan och det svarta stoet i evigheter, kändes det som. Han satt av den bruna hingsten och rättade till manteln som han i all hast hade draperat om sina axlar då han gav sig av. Den hade blivit fläckig och väldigt smutsig, som hela han. Manteln passade bra ihop med resten av de slitna kläderna och det ovårdade mörka håret. Roran hade inget som helst intresse över att se bra ut. Han var inte någon kvinnokarl, och så fick det förbli. En aning tveksamt gick han fram till ryttaren han skuggat hela vägen dit.
"Du är alldeles för uppmärksam, någon skulle kunna attackera dig hur lätt som helst.", sa han med ett hånfullt flin.

Nerwen rider in på Rivendells borgård, som hon gjort så många gånger förut, när hon hälsar på Elrond. Hon svingar sig smidigt ner fär sin vita alvhäst, Enya. Hon drar bak luvan på sin kappa, som drottnnig över Lothlorien har hon sin 'krona' på sig, som hon ärvt av sin mor. Hon ler och hennes ögon gnistrar sådär mystiskt som alltid. Hon ser två människor. En alv kommer och tar med sig Enya till stallet.

Tamara såg lungt på honom med ett roat flin på läpparna. "Men min ädla herre." sa hon med ett något sarkastiskt tonfall och såg på hans uppenbart lortiga och föga inbjudande gestalt.
"Du tror inte jag vetat att du skuggat mig? Du börja skugga mig från bergen och du kom från östra skogen inte sant?" log hon roat ty hon visste att detta var sant.
"Jag visste att du var där, men du gjorde ju inte precis något för att skada mig. Och jag ger mig inte på någon i onödan." flinar hon roat och skjuter undan det blonda håret som fallit för ansiktet.

Daeron hörde ljudet av hovar som klapprade mot den hårda jorden. Han drog sig upp med ett grepp om stängerna och försökte se vad som hände. Tre ryttare hade anlänt, två människor och en alv.
Det skulle hända snart. Vad visste han inte, men något stort.
Daeron släppte taget om stängarna och sjönk ner på sin säng. Elrond hade bedyrat att han inte var en fånge, men trots det hölls dörren i lås och hans stav hade tagits ifrån honom.
Daeron hade befunnit sig på en krog endast en vecka tidigare, lungt njutit en öl och av en kvinnas sällskap då han blev infångad, eller hämtad som Elrond lade det. Kvinnan hade visat sig vara en alvkrigare, och då hon fått hans stav hade Daeron inte haft en chans.

Dörren öppnades och alvkrigaren log mot honom. Daeron följde henne till en marmorterass, lika underbar och vildvuxen som allt annat i Rivendell. Hon sträckte fram Daerons stav och han tog förvånat imot den. Kvinnan pekade på en av stolarna som ställts i en halvcirkel och tvekade satte sig Daeron i en av dem. Han drog den mörkblåa kappan runt sig och gömde staven under den.

Roran gav ifrån sig ett lätt skratt, ett falsk skratt.
"Nåväl, du borde vara försiktigare hursomhelst. Man vet aldrig om personen bakom är en lönnmördare eller någon man kan lita på.", Roran fuktade läpparna och såg på henne och stoet. Han tog ett steg åt sidan. Hästar, stora, äckliga djur. Alla tjatade om hur pålitliga hästarna är. Det är bara lögner. Eller i alla fall för Roran. Hästarna hatar honom lika mycket som han hatar dem, så är det bara. Roran vände sig om och säg den stora bruna hingsten ledas emot stallarna. För en gångs skulle såg hästen glad ut, den förstod väl att den skulle bli ompysslad av någon som brydde sig. Roran fnös och knöt handen hårt om svärdsfästet. Som vanligt så var han på helspänn. Han kände sig inte trygg i Rivendell, han kände sig inte trygg någonstans.

[My apologies, folks. Mugglis buggade då jag försökte posta detta förra gången så det blev... pannkaka av allt. Förlåt.]

"Åh som jag önskar att du kunde låta bli dem där", sa Niennas mor Tári precis när Nienna hade tänkt skicka iväg en av hennes högst älskade shuriken mot ett träd som stod inom synhåll. "Mor!", sa Nienna anklagande med ett ogillande tonfall. Hon rynkade pannan och vände sig sakta om. Tári hade satt upp sitt mörka hår i en hög knut ovanpå huvudet, och hon bar en utav sina vackraste klänningar. Och hon skulle säkert ha sett vacker ut också, om det inte vore för hennes bistra uppsyn. "Du stör min koncentration", sa Nienna sammanbitet. "Gå. Härifrån."
"Din attityd är o respektabel, unga dam. Likaså ditt sug efter att kasta omkring de där kaststjärnorna och knivarna. Jag önskar att du istället ägnade dig åt dina studier, för med sånt här tjafs kommer du sannerligen ingen vart! Du är en ung alv, och du har fortfarande mycket kvar att lära om alvernas ädla historia och seder. Jag-" Nienna avbröt henne genom att skicka iväg en kaststjärna förbi hennes huvud. Hon log älskvärt mot sin mor. "Din önskan är inte min lag."
"Nienna!", utbrast Tári. Hon var utan tvekan rasande. "Du kunde ha träffat mig! Du kunde ha skurit halsen av mig!"
Nienna lade armarna i kors över bröstet. "Nej, mor. Jag hade läget under kontroll. Jag har övat på att kasta shuriken i säkert hundrafemtio år nu, så jag kan ett och annat." Tári fnyste åt sin dotter.
"Det är bäst för dig att du lägger undan de där patetiska sakerna, innan du skadar mig, dig själv eller någon annan oskyldigt förbipasserande alv!" Och med det orden vände hon på klacken. Nienna bara ryckte på axlarna. Säkert mor, säkert, tänkte hon spydigt. Hon började styra stegen mot borggården, för hon visste att idag skulle ett gäng med alver, människor och kanske några dvärgar också, samlas inför det råd Elrond hade kallat in dem till. Hon kände sig stolt över att ingå i den skaran av alver som skulle få bestämma vad som skulle hända med de återstående ringarna.

(Måste som sagt logga ut nu... *stupid mom* Men vi får höras i morgon. ^__^)

"Men min herre, du tror inte att jag kan försvara mig mot en enda man?" sa hon syrligt. "Jag höll ögonen på dig hela tiden, min vän och jag gissade att du skulle samma vägar som jag. Desutom överfaller man inte, bara för det kan tänkas vara en lönnbödare. Inte ens i dessa tidender." sa hon hövligt och log då han backade undan från hästen. "Sen så skulle ingen sända lönnmödare efter mig, de gör de bara åt högt uppsatta personer." log hon vänligt och lämnde ifrån sig hästen till en alv.
Sedan vände hon sig mot de andra som uppenbarade sig och hälsade hövligt, med en bugning på både alviska och människospråk.