Voldemort är tillbaka (Privat roll)

Laura ställde dig upp när hon hörde steg och hon såg två män komma gående mot henne.
"Hur dog dem." sa den ena och höjde staven mot henne. "Vad tror du?" svarade Laura och granskade dem, ytterligare nya dödsätare? Ja, det verade som det. "Har du? Är du?..." sa den andra och stammade fram orden. Laura bara himlar med ögonen åt honom. Visserligen hade hon inte dödat dem, men det behövde ju inte de få veta.
"Så, Sam och Lucke, trivs ni i er herres tjänst." sa hon kyligt och såg på dem. Det var längesedan hon hade gjort det, men hon hade lärt sig att läsa folks tankar, ja de som inte kunde stänga ute sina och det var mycket underhållande när hon såg hur de ryggade tillbaka.
"Du är en Weasley." stammade Lucke fram och hon skakade på huvudet.
"Nej, jag äe en Pevensie och jag har redan hälsat på er herre, men visst ta mig till honom om ni nu fått order om det." sa hon och suckade när de bara stirrade på henne. För de hade inte sagt det till henne.

Cara kände bandaget bli vått av tårana, hon var så rasande över att behöva vara här igen. Hon hade varit fri, fri från sin far och allt annat. Hon orkade inte bli indragen i allt igen. Det knackade på dörren och den gled sedan upp
"Kan jag komma in Sweet heart?" frågade en röst och hon kände igen den som Klaus röst
"Jag är inte någon Sweet Heart" fräste hon irriterat "och vad vill du?" frågade hon
"Din far bad mig ge dig mat" sa han och gick in ändå och ställde ner brickan på sängen och hon puttade undan den
"Hälsa honom att jag inte vill ha någon mat" fräste hon

"Ditt hår är rött, du måste vara Weasley flickan." sa Lucke stammande, och Laura suckade bara.
"Nej, lyssna på vad jag säger." sa hon med behärskat lugn.
"Så ta nu era fallna kamrater och försvinn till er herre ut ur min skog." morrade hon hotfullt.
"Om inte?" sa Sam trotsigt.
"Om inte, så kommer det ligga fyra fallna män här inom kort." sa Laura enkelt och såg på dem. Lucke pep till tog tag i de döda och Sam och inom en minut var de borta.

"inte vara sån nu, han vill bara ta hand om dig" sa Klaus vänligt
"jag är lite för gammal för det och genom att låsa in mot är fel sätt" sa Cara surt
"ja av att döma på bokhyllan är det de ja" skrattade Klaus
"anser du det här roligt?" frågade hon kallt och han slutade att skratta
"absolut inte love" sa han och hon suckade
"bara gå och ta maten med dig" sa hon bestämt och hon hörde hur Klaus lämnade rummet

Laura såg dem försvinna, äntligen för sig själv. Hon behövde tänka, vara själv och hon gick mot stugan. Hon kom in i den skyddande zonen. Inte för att hon var rädd att någon skulle komma eller att hon inte skulle klara sig från dem. Men nu ville hon ha lugn och ro.

dörren öppnades igen
"Kan jag aldrig få vara ifred!" fräste Cara irriterat
"Jag besöker dig när jag vill" sa hennes far och hon kastade en kniv åt hans håll, det skulle inte göra så mycket men hon kunde i alla fall visa sin ilska
"Det var inget varmt välkomnande" sa han och hon fnös
"Vad hade du väntat dig" fräste hon argt
"Att du skall gifta dig" sa Voldemort lugnt
"Att jag skall vad? glöm det" svarade Cara argt "Du tar inte tillbaka mig hit och sedan använder mig som någon vara"
"Jag diskuterar inte den punkten, du skall antingen gifta dig med Damon eller Klaus" sa han och stängde dörren och Cara suckade. Hon låste den och funderade på hur hon skulle ta sig här ifrån!

Hon gick in i stugan och viftade med staven, allt blev damfritt och frächt om än en aningen slitet. Hon ficke väll laga det som behövde lagas sen, men just nu räckte det med städningen.
Hon händer upp den regnvåta jackan och sparkar av sig stövlarna, sen går hon och gör sig ordning en kopp te och sätter sig framför brasan.
Så Voldemort var tillbaka? Egentligen gjorde det henne inget att han var det. Inte heller om han hade vart död. Men nej hon tänkte inte avslöja honom, och vem skulle tro henne? Tydligen ingen och han skulle få reda på det, så nej, hon skulle inte säga det.

Cara vägrade låta hennes far styra henne igen, hon tänkte inte gifta sig med nån av dem bara för att han ansåg det. hon sprängde skrivbordet med och tog bort askan ur håret och började gå fram och över golvet och försöka tänka ut något

Det knackade på dörren och Laura såg upp. Fungerade hennes förtrållningar viket hon var säker på att det gjorde så kunde det antingen vara Yaxley eller Cara.
Hon känner att staven ligger i fickan och öppnar dörren försiktigt. Och där står han, lite mer gråhårig men samme gammle man.
"Hej?" säger hon frågande och ser på honom.

Cara stannade när det knackade på dörren igen och hon suckade
"Vem är det?" sa hon trött och hoppades att det inte var fler idioter
"Snape" sa rösten och hon log för första gången och öppnade dörren och släppte in honom. Snape kramade om henne "Jag har saknat dig" sa han leende
"Jag har saknat dig med Sev" sa hon lättat "Jag är så glad att se dig"
"Trött på din far redan?" flinade han
"Ja han vill att jag gifter mig. han inser inte att jag är lite för gammal för det?" sa hon trött