Vart är vi? [privat roll]

Cara la huvudet på sned
"Jag kan kontrollera lite av vadera, men inget särskilt element om det var det du tänkte på" sa hon och undrade vem Xantha egentligen var "varför kan du kontrollera naturen?"

Xantha nickade och log. "Jag är dryad, en slags träande. Men min mor var dryad och min far människa, så jag är halvdryad. Allt kan jag inte behärska till belåtenhet." sa hon och log lätt.

Cara nickade
"Jag har aldrig stött på någon som du, men kankse för att jag inte besökt eran värld." sa hon enkelt "Hej Loki" sa hon utan att se på honom
"Hur hörde du mig?" frågade han
"Dina steg må vara lätta men de hörs ändå" sa hon enkelt

"Fåglarna angav även din ankomst." sa Xantha enkelt och såg upp på honom och sedan på Cara. "Nej, kanske inte. Det finns många dryader i min värld." log hon lätt.

"Det verkar vara en underbar värld" sa Cara och såg på Loki när han satte sig ner och hon undrade om han var sällskapssjuk lr om det var något annat.
"Vad skrämmer dig?" frågade Cara
"rädsla är något jag inte känner" svarade Loki

Xantha bara höjde på ögonbrynen åt honom. "Kan man inte finna räddsla kan man heller inte finna mod." sa hon till honom och tyckte det hade vart trevligare när de var ensamma.

Loki bara såg på henne
"Mod är något som dårar söker" sa Loki enkelt och Cara suckade
"ni har båda rätt och fel. Man finner mod när man vågar erkänna för sig själv att man är rädd" sa hon bara
"Och vågar du det?" frågade Loki henne
"De stunder jag är rädd erkänner jag det öfr mig själv ja" svarade hon bara och började leka med vattnet igen

Xantha såg på Loki men kommenterade inte det han sa. Hon visste bara att de skulle ryka ihop igen och hon var trött på att bråka. Hon lystrade på en fågel och såg på de andra två. "Vi är inte längre ensamma. Två soldater." sa hon menande och slängde blicken åt öster där det tydligen fanns en stig som de inte märkt ännu. "De verkar dock vara härifrån."

Cara stelnade genast till när Xantha nämnde soldaterna. hon drog kniven och slöt ögonen, hon var snart osynlig för det mänskliga ögat. om de var dem som följde efter henne skulle det så klart inte hjälpa men om de bara var vanliga soldater hjälpte det

Xantha såg på Cara som hade blivit suddig och undrade vad hon hade gjort. Förmodligen något mot människor, då bara hälften av henne kunde se henne. Hon ställer sig smidigt upp på fötter och går mot stigen för att möta dem.