Om Voldemort hade vunnit

Laura nickade. "Ja, vi gör väll det." säger hon och ler och ser frågande på henne "Vad var det så?" säger hon frågande och ler lite grann. "Ville väll komma bort, något annat att göra och jag kan ändå inte sova." sa Laura utan att tänka på att hon avslöjade det där sista för Cara. "Sen så är aldrig ett mycket starkt ord, sällan är mer passande eftersom jag har varit ute." säger Laura bara enkelt och skakar på huvudet. "Kan inte, det är ingen som kan göra mitt jobbo och uta mig står allt stilla." sa Laura trött och hon hade ändå inte ro att ta det lungt.

Cara tittade på henne och log
"Det var inget, jag blev bara lite uppskrämd, jag drack nog för mycket igår" skrattade hon och tittade sedan oroligt på Laura.
"Varför sover du inte?" sa hon oroligt, "Laura mår du verkligen bra?" frågade hon och skrattade sedan "Okej sällan och so wath, om din avdelning står helt stilla en dag så spelar det väl ingen roll?" sa hon undrande

Laura nickade men hon misstänkte att det inte var hela sanningen. Men ville inte hon berätta så var det så men hon var inte glad åt att Cara undanhöll något för henne.
"Hur ska jag kunna veta varför jag inte sover? Jag är väll inte trött." sa Laura även fast det var det hon var, trött men utan att kunna sova.
"Jag är okej." svarar hon undvikande "Eller kanske inte." säger hon sedan och rycker på axlarna.
"Om allt står stilla en dag får jag sedan dubbelt så mycket att göra." förklarar hon. Egentligen visste hon inte hur hon skulle klara det. Hon höll på att jobba ihjäl sig för att Voldemort inte skulle ta bort Quidditchen och ändå klagade folk på att förädaren gjorde saker. Och andra folk klagade på hennes höga ställning hon fått fast hon inte ens var renblodig.

Cara såg på sin vän
"Du behöver semester helt enkelt. du borde följa med på någon av mina resor. Hitta någon som kan hjälpa dig på avdelningen, någon som inte är hjärndöd och åk ut och res" sa Cara leende. Hon undrade vad hon skulle göra. Hon kände sig inte hemma här, människor led här och allt var hennes fars fel. hon borde kanske be honom ändra saker även om hon inte brydde sig

Skandars förmiddag gick i rasande fart. Han hade knappt tid att andas med alla brev att svara och möten att delta i. Vid lunch kom hsn inte längre ihåg hur många språk han talat, eller hur många nya möten som bestämts. Det var endast tack vare sin assistent Andrea som han någonsin var i tid någonstans.
Vid lunchtid gick han upp till trolldomsministern för att få något att äta. Fredrick Greengrass var en man på över 50 år. Han stod Voldemort nära, men hade sellan tid att delta i Dödsätarnas möten på grund av all arbete.

Laura nickade, nog skulle en semester vara skönt. Särskilt att vara med Cara att försvina från allt. Men vem kunde hon ta, det var ju inte så att hon hade kontakt med någon av de andra längre. Hon saknade dem i alla fall något, ja i alla fall Kingsley han hade vart som en far för henne. Men de flesta hade försvunnit, gått under jorden eller nu jobbar med eller motvilligt för Voldemort.
Dock var det inte bara Laura som gått över till den andra isdan vid Harrys fall, alla sågs som förädare men ja...Laura stod högt över dem andra och det var nog det många störde sig på.
"Ludo" sa Laura tveksamt. "Ludo Bagman? Vet du vart han är?" sa Laura och funderade om Ludo och imperiusförbannelsen borde fungera ihop, eller kanske någon dödsätare? Men sen blir hon tveksam. "Jagvet inte ja Cara, det känns som om jag misslyckats om jag bara ger mig av sådär." säger hon. "Men ärligt det skulle vart bättre om jag hade haft några mindre idioter än de din far har gett mig."

Cara granskade Laura, hon sa inget utan bara väntade på att hon skulle tänka färdigt.
"Jag vet inte vart Ludo är, min far vet kanske men jag tvivlar på det. Ludo var aldrig viktig nog att hålla reda på" sa Cara och funderade sedan "Vi kan alltid fråga om Lucius kan tänka sig att ställa upp?" sa Cara. trotts att hon hatade Draco kunde hon inte hata hans föräldrar, både Lucius och Narcissa hade alltid varit snäll mot henne, hon trivdes i deras sällskap.
"Jag är ledsen att du behöver jobba med sådana idioter" sa Cara och avbröts när det knackade och tjänare kom in.
"Några av de högre ministrarna undrar om du har tid för ett möte, härskarinna?" frågade tjänaren och bugade
"Vad för möte?" frågade hon uttråkat.
"Om vilka som skall stanna och vilka som skall få, öh försvinna, härskarinna" sa tjänaren och Cara suckade
"Nej jag har inte tid med det" sa hon och tjänaren stängde dörren, hon brydde sig inte om i fall några av människorna försvann från ministeriet

Laura nickade tveksamt, det tog emot att be om hjälp. Rent ut sagt avskydde hon det, hon ville inte visa att hon var svag, att hon inte klarade av uppgiften.
Laura ryckte på axlarna, "Hade inte förväntat mig något annat. Det tog ju en evighet innan jag lyckades övertala din far att ta tillbaka magiska spel och sporter och Quidditchen. Han gillar det inte och därför gav han mig de inkompetenta idioterna." sa hon trött. "Det känns som att han bara väntar på att jag ska misslyckas med det så han kan lägga ner allt igen." svarade hon och såg sen efter tjänaren som försvann ut igen.
"Försvinna? Vart? eller ska de bli dödade?" sa Laura och höjde på ögonen åt Cara medans hon tog en mugg och frammanade kaffe i den och lät salladen vara, matlust var det längesedan hon hade.

Skandar var i sällskap av trolldomsministern och ministern för inre ärenden då tjänsten återvände med meddelandet om att Cara inte tänkte komma. Skandar var inte förvånad och han tyckte det var patetiskt av Greengrass att be om Caras accepterande till alla hans beslut, som om det var lika med Voldemorts godtagande.
Trolldomsministern såg snopen ut och Skandar motstod lusten att himla med ögonen. Kunde mannen inte fatta ett beslut utan att vara rädd för Voldemorts vrede?
"Jag går till henne", sade Skandar slutligen och lämnade rummet. Han tog sig snabbt till Caras kontor och knackade på innan han steg in. Till sin förvåning fann han också Laura där. De båda flickorna såg ut som spöken.
"Ni borde kanske inte gå ut kvällen innan jobb längre", hälsade han med ett flin. De såg båda ut som spöken, trötta och bleka.

"Du känner min far han är som han är, inget man kan ändra på" sa hon. Cara tittade ut genom fönstret, det fanns säkert en massor hon skulle kunna ändar på, men varför? hon hade det bra så vad hade hon att klaga på?
"Jag vet inte, jag antar att de blir dödade eller skickade till sämre jobb. De är antagligen onödiga eller släkt med mugglare" sa Cara utan att tänka sig för. "Ledsen för det Laura" sa hon och log ursäktande. Cara tittade upp på Skandler med ett kallt ansiktsuttryck, hon gillade inte när människor kritiserade henne.
"Och du borde kanske sköta ditt i stället för att lägga näsan i blöt" sa hon kallt och tittade ut genom fönstret. Hon förstod vad han syftade på, men om han inte visste vad som hänt så skulle han inte säga något