Greveholm

Linus var nästan bara tvungen att kolla i kylskåpet ifall den verkligen var tom eller om det fanns något gammalt kvar i den. Fast den var helt tom, vilket gjorde honom smått lättad att han inte skulle känna en av världens äckligaste dofter eller röra vid något så mögligt som det skulle vara. För det enda han hade fått veta var att det inte bott någon här på flera år. Så antagligen hade någon varit här och städat bort allt gammalt damm, turligt nog.

När Staffan såg pojken själv i köket visade han sig och gick fram till honom. "Hej, jag är Staffan Möller. Du behöver inte vara rädd för jag är ett snällt spöke. Vad heter du?"

Linus blev helt klart chockad när han såg den lite tjocke mannen gå fram emot honom. Mannen, som tydligen kallade sig Staffan Möller var alldeles grå, vilket tydligen stödde det han sa om att han var ett spöke. Hade Linus blivit galen? Ja det var vad han trodde först i alla fall. Men efter flera sekunder efter att ha insett att det faktiskt stod någon där kunde han få fram ett ljud.
"Linus" svarade han, och han bara väntade på att någon skulle börja skratta för att han skulle ha gått på något skämt.

Jean skyndade efter sin vän
"Men Staffan du kan ju inte bara visa dig så. Du får ta det försiktigt så du inte skrämmer honom. se nu är han skräckslagen" sa Jean och såg oroligt på pojken "när skall du lära dig att avslöja dig i rätt ögonblick"

"Förlåt, det var bara så länge sen jag träffade någon levande. Jag är ledsen om jag skrämde dig", ursäktade sig Staffan. Han såg att Linus fortfarande var rädd.

Sedan kom ännu en man in i rummet.
"Vilka är ni och vad gör ni här?" frågade Linus,osäker på om detta verkligen var ett skämt eller inte. För i sådana fall så var de verkligen duktiga på special effekter.

"Det var ingen vidare intelligent fråga. vi bor här så klart" sa Jean som om det var det självklaraste i världen "vad gör du själv här?" frågade han

Visst, Linus kunde erkänna att det inte var en värst bra fråga. Men vad kunde han göra åt det nu?
"Jag ska bo här. Med min familj" sa Linus, faktiskt nu ganska säker på att det faktiskt inte var ett skämt, att spöken fanns och att de fanns här i slottet de ska bo i. Fast hans föräldrar kanske ändrade sig när de fick veta om att det fanns spöken på slottet.

Disa började planlöst gå runt i slottet då resten av familjen försvann. Hon gick utan att riktigt se, avskärmad från omvärlden och med musiken dunkande i öronen. Hon hatade att vara här, men hon hatade egentligen att vara överallt, faktum var att hon hatade sig själv, bara tanken på henne fick Disa att må illa.

(*HOOOOOOOOSSSST* hehhe woops har fått hosta sorry )