In a world far far away from real - Privat Rollspel - AlexZz, Måntass

Theia gick genom skogen. Försiktigt, men snabbt tog hon sig fram. Hon duckade för en gren och plockade ett av dess rosa bär medan. Hon såg sig om. Hon älskade soluppgången, det var då allt vaknade till liv. Det var då fåglarna började sjunga på första versen, rävarna tog sig en promenad genom skogen, då hjortarna drack av bäcken, och världen var oändligt frifull. Hon äskade att se blommorna slå ut igen och hur daggen gnistrade i det lilla solsken det fick.
Hon tog fram sina kastknivar och satte sig i gräset.
En varg kom förbi. Hon spände ögonen i den och siktade. Vägde kniven i handen, spände musklerna och kisade.
Hon höjde handen, tänkte precis kastade den genom luften, men hindrade sig själv.
Hon såg på den. Den böjde ned huvudet mot en liten varelse som stod och gömde sig mellan sin mors ben. Varghonan slickade kärleksfullt av den lilla ungen några små löv som fastnat i pälsen på den. Hon kunde inte spetsa den. Hon sänkte armen och reste sig tyst, hon kastade en varm blick mot dem innan hon försiktigt gick därifrån.

Xavier ökar snart på takten och innan han egentligen greppar det springer han. Det finns mycket han tycker om, soluppgångar, Cressida och att springa. Han vet inte varför han tycker om det, han bara gör det. Men han avskyr att springa på slagfältet, det kan betyda så mycket. På slagfältet kan han fly, eller springa för att hjälpa, eller för att få ett övertag. Men utanför är det en befrielse. Han glider nedför grusvägen och han stannar utanför den smått fallfärdiga kyrkan. Den är liten, inget speciellt tydligen. Men det spelar ingen större roll nu mera. Han hostar till utan anledning och försöker få tankarna på annat.

Theia åt upp det stora bäret och undra vad hon skulle göra här näst. Hon började tälja på en gren från marken, hon högg djupt in i den för att få rätt tjocklek. Hon tänkte på när hon först kom hit, för några månader sedan.
Hon hade bott i utkanten av den lilla byn, då hade staden varit full av liv och rörelse.
Människor som trivdes och skötte sig eget, följde inte varenda lag kungen skapat, utan bara använda sig av traditioner och lagar de själva stiftat.
Hon log vid minnet. Azura hade aldrig fått vara i byn, men nog hade hon många gånger suttit vid någon klippa och betraktat byn.
Hon funderade en ögonblick, innan hon reste sig upp medan hon lade tillbaka grenen, hon skulle besöka den igen, bara för gamla minnens skull. Inget mer.

Xavier tar ett djupt andetag, och ska precis gå vidare när han styr stegen in till kyrkan istället. De vackra utsmyckade fönstren speglar solljuset och dess reflexer är i alla möjliga färger sig leker över det ojämna stengolvet. Xavier går till bänken längst fram, sätter sig ned och betraktar det upphöjda podiet. Sedan kommer han på att han har huvan på sig och drar av sig den snabbt. Samtidigt som han för sin inre syn ser hur prästen står där framme och predikar, han ser sig själv och några andra i hans ålder stå och sjunga. Men det minnet som är som klarast är när hans lillasyster och lillebror blev döpta. De hade varit så... små. Xavier hade aldrig förstått på den tiden att något så litet kunde göra ett så stort väsen av sig. Utan att tänka på det sitter han och ler, åt till synes ingenting.

Theia kliver in i den välbekanta miljön, och kan inte låta bli att le. Hon såg på de söta små trästugorna, de fallfärdiga butikerna och de små stånden vid torget.
Även fast allt var grått och eländingt, kunde hon se dess ursprungliga färger och liv. Hon kunde se en historia.
Hon går runt torg gården och för varje steg hon tar känner hon igen sig ytterligare. Hon ser varmt runt sig, och hennes ögon stannar på den lilla kyrkan.
Hon nästan springer till den, hon har bara vart där en gång. Det var något helig tal mindes hon, och hon mindes även hur vackert det lät, när det ekade runt om en och konstiga instrument spelade sorgsna melodier. Hon klev in och kände genast igen sig. Men hon var inte ensam, och det blev hon glad över.
Pojken..

Xavier märker inte att det kommit in någon i kyrkan förrän en vindpust drar igenom gångarna och han väcks ur sina tankar och minnen och tittar bakåt. Drakflickan.
"Man träffar minsann på dig överallt, fröken." Säger Xavier som en tafatt hälsning och han reser sig från platsen. Han känner sig fånig som suttit och flinat åt ingenting, helt absurt.

Theia nickade och begrundade det faktum att de sprang på varandra jämt.
"Jag måste tacka dig efter allt som hänt. Jag hoppas din drake mår bra." sa hon nervöst och försökte låta självsäkrare än hon igentligen var.
Hon kände sig bevakad i kyrkan, som om någon tittade på henne i alla vinklar.

"Cressida mår fint, hon har vilat upp sig." Svarar Xavier och betraktar frånvarande korset som hänger snett ovanför hennes huvud. "Apropå drakar, dagen jag blev tilldelad min var samma dag de satte upp det där korset." Säger han och pekar på det. Hans far hade gjort det, men den detaljen stryker han från historien.

Theia nickade lättat och såg på det väl snidade korset.
"Det borde betyda mycket för dig i sådana fall." svarade hon långsamt och såg på de färglada fönstren.
"Mitt namn är Theia." sade hon kort och tänkte på den vänliga gamle prästen som brukade predika här inne. Det kändes som som en evighet sedan, men ändå som om han när som helst skulle smyga i här och hälsa oss god morgon.

"Jag heter Xavier, Xavier Wright." Svarar Xavier och får en tom blick när han betraktar kyrkans enkla skönhet. Han kan fortfarande inte förstå att det bara lämnats till sitt öde när saker och ting började gå utför. Han medger att han saknar sin familj, syskon... men han har iallafall Cressida nu. Hans drake, som varit så många andras innan honom. Han undrar om man kan klättra upp dit och ta ned det, korset. Men att stjäla från en kyrka var nog en tvättäkta synd.