här rollar vi THG

jag skriver nu! c:

Goodie c:

"Joey Howlerer!"
Joey Howlerer. Jag känner igen det namnet. Vart har jag hört det förut?
Ah. Just det. Det är mitt namn. Mitt namn.
Jag försöker samla mig, men jag känner paniken och tårarna tränga fram men jag går stelt fram till scenen.
Väl uppe på scenen så frågar kvinnan som tar hand om slåttern här i District 3 den vanliga frågan:
"Någon frivillig?"
Ingen. Såklart, vad hade jag väntat mig? Den ända som brydde sig om mig så mycket att han skulle ta min plats var min bror, men det har redan hänt en gång. Även för två år sen ropades mitt namn upp, men då tog han min plats, och nu är han borta. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag lät honom.
Men nu är det väl min tur; mitt straff. Jag kommer aldrig överleva.
Jag stirrar ut över publiken, söker med blicken efter mina 4 syskon och min mor.
Nerför mors kinder rinner stilla tårar. Bredvid henne står min yngsta bror, 7 år och kramar hennes hand. Tvillingarna, ett år yngre än mig står i chock. Min min äldre bror ser bara lättad ut.
När pojkens namn är draget - jag hörde inte ens vem det blev - så skakar vi hand och vi får gå.
Mor kommer med min lillebror. Tvillingarna kommer. Inte Tom(min äldre bror). Mor sa de sa att han "inte hade kunnat komma". Hah, undanflykt.
Snart sitter jag på tåget och stirrar ut genom fönstret.
_____

Lite plötsligt slut, jag vet ehe x)

Goodie c:

thank you c:

You're welcome c:

De andra barnen skrattade. Jag stod tyst, stirrade in i ledarens ögon.
"Idag är det slåtter." Sa hon. "Idag ska du vara frivillig. Du ska dö, fattar du det, spöket?"
Som om mina ögon sa något annat, tänkte jag. Men istället fnös jag.
"Spöket? Kan du inte komma på ett bättre öknamn? Du har använt samma i fyra år nu. Ge upp."
Just då sa kråkan till barnhemsledare att vi skulle samlas och i led (seriöst, i led! Vi är inte sju år, direkt) gå till torget. Synd, tyckte jag. Jag skulle gärna bråka lite mer med gänget. Trots allt skulle detta antagligen vara det sista gången vi bråkade...

Sen på torget kom vi nästan sist.
Nyckelpigan som skulle ropa upp deltävlarna hade förstås samma röda klänning med små, små svarta prickar. Håret var svart, och armarna och hennes handskar också.
"Damerna först!" Sade hon, och ropade upp...
"Kate Grey!"
Kate... Det är Kate! Kate, den enda som någonsin varit trevlig mot mig. Även om hon inte är så trevlig nu. Kate är ledarens, Carols, högra hand. Hon är H E M S K. Även om hon inte var det som sexåring. Ska jag rädda Kate från döden? Jag tänker vägra.
När Nyckelpigan frågar om frivilliga förställer Carol min röst, och ropar
"Jag!"
"Vem?" Jag förstår att jag är förlorad.
"JAG" vrålar jag. Carol ser chockad ut, hon trodde inte jag skulle gå med på det. Men nej. Jag tänker vinna det här. För det kan jag. Jag är ingen dumbom. Jag kan hitta mat. Jag kan kasta kniv. Jag kan vinna.

När ledarens vänstra hand, Kim ropas upp som pojken för distrikt 2 ler jag överlägset. Kim är en dumbom. En tävlande så gott som död. De andra är också det.
På tåget tittar jag på honom.
"Din död kommer bli ett nöje."

(Kim, jaha, tack då o.O)

va :o

Lunas text, dumbomen hette Kim o.o